Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leche, 2. Mia Leche Löfgren - Lecitin - Lecky, William Edward Hartpole - Leckö - Leclanché, Georges - Leclerc, Charles Victor - Leclerc de Hauteclocque, Philippe - Lécluse, Charles de - Lecocq, Charles - Leconte de Lisle, Charles - Le Coq, Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
Lecitin—Le Coq
502
i startandet av Hjälpkommittén för
krigsfångar i Sibirien och 1933 i bildandet av
Insamlingen för landsflyktiga intellektuella; 1933—
40 var hon dess v. ordf. 1 bokform har hon
utg. ”Ellen Key, hennes liv och verk” (1930),
”Våra föräldrars värld” (1934), ”Så var det
då” (1941), ”Kristina Nilsson” (1944). Bland
övriga skrifter märkas ”Ett nytt försvar” (1924;
tills, m. Elin Wägner), ”Nationernas förbund”
(s. å.), ”Sverige och de landsflyktiga” (1935).
— G. 1) 1900—08 m. kamrer Fredrik v.
Frie-sen, 2) 1909—40 m advokat Eliel Löfgren.
Lecitin, se Fosfatider.
Lecky [le’ki], William Edward
Hartpol e, engelsk historiker (1838—1903). Han var
lärjunge till Buckle och skrev i dennes anda
”History of the rise and influence of the spirit
of rationalism in Europé” (2 bd, 1865). L:s
huvudarbete var ”History of England in the
eigh-teenth century” (8 bd, 1878—90), bred,
målande, efter Macaulays mönster. L. var liberal
unio-nist och representerade en tid Dublins univ. i
underhuset.
Leckö, se Läckö.
Leclanché [lukläfe’], Georges, fransk
fysiker (1839—87), mest bekant genom det av
honom uppfunna Leclanchés element (se
Galvaniska element, sp. 674).
Leclerc [laklä’r], Charles Victor
Emma n u e 1, fransk general (1772—1802). Han
utmärkte sig vid Toulon 1793 och gifte sig 1797
med Napoleon Bonapartes syster Pauline. L.
ledde 1802 den franska expeditionen till Haiti men
bortrycktes där av gula febern.
Leclerc de Hauteclocque [laklä’r da åtklå’k],
Jacques P h i 1 i p p e, fransk militär (1902—47),
officer vid kav. 1924, brigadgeneral 1941,
generallöjtnant 1945 och general 1946. L.
tjänstgjorde under tiden intill 2:a världskriget huvudsaki.
i Marocko. Under striderna i Frankrike 1940 blev
han tillfångatagen två gånger men lyckades
hösten 1940 fly till London, där han ställde sig till
de Gaulles förfogande. Av denne utnämndes han
till t. f. guvernör i Kamerun, där han med Fort
Lamy som bas organiserade en styrka, som i dec.
1942 gick från Tsadsjön och efter en 2,500 km
lång och mycket besvärlig marsch över
Tibesti-bergen och genom öknen nådde Tripolis i slutet
av jan. 1943. Här förenades hans styrka med
Montgomerys 8:e armé. Sedan striderna i
Tunisien slutförts, uppsatte L. i Rabat 2:a franska
pansardiv. I spetsen för denna deltog L. i
striderna i Normandie, utmärkte sig under
genombrottet vid Alenqon och ryckte in i Paris 24/s
1944. Därefter framryckte han mot ö. samt intog
Strasbourg 23/o s. å. Dec. 1944—jan. 1945 deltog
hans förband i rensningen av Colmar-fickan. I
april 1945 befriade 2:a pansardiv. Royan vid
Girondes mynning för att sedan efter en snabb
marsch genom Frankrike kastas in i slutstriderna
i Bayern. L. överflyttades sommaren 1945 till
Fjärran östern som chef för den franska
expeditionskåren. Senare blev han i samband med
oroligheterna i Indokina överbefälhavare för där-
varande franska styrkor, vilken post han lämnade
i juli 1946, då han blev generalinspektör för
trupperna i Nordafrika. L. omkom vid flygolycka
i nov. 1947.
Lécluse [lekly’z], Charles de (lat.
Clü-sius), fransk botanist (1525—1609), efter
vistelse i flera länder prof, i Leiden. I hans verk
”Rariorum plantarum historia” (1601) och
”Exo-ticorum libri X” (1605) finnas flera nyupptäckta
växter beskrivna.
Lecocq [lakå’k], Alexandre Charles, fransk
operettkompositör (1832—1918). Han slog först
1868 helt igenom med operetten ”Eleur de thé”.
Av de sedan följ, må nämnas: ”La fille de
madame Angot” (1873; ”Madame Angots dotter”,
Sthlm 1873), ”Giroflé-Girofla” (1874; Sthlm
1876), ”Le petit duc” (1877; ”Lille hertigen”,
Sthlm 1878) och ”L’oiseau bleu” (1884; ”Fågel
blå”, Sthlm 1886).
Leconte de Lisle [lukå’t da li’l], Charles
Marie René, fransk skald (1818—94). Född på
Réunion, där fadern var garnisonsläkare, bosatte
sig L. 1846 i Paris
och deltog som ivrig
fourierist i 1848 års
revolution för att
sedan, besviken på det
politiska livet, helt
ägna sig åt litterära
sysselsättningar. Han
blev 1872
senatsbiblio-tekarie och 1886 led.
av Franska akad. — L.
debuterade med
”Poè-mes antiques” (1852),
bländande ej mindre
genom stilens
marmorglans än genom
den lidelse, varmed han avsvor den
romantiska subjektivismen och förkunnade klassiskt
hellenska ideal. Han drog de yttersta
konsekvenserna av Gautiers l’art pour /’arf-åskådning: för
L. var poesien blott skön form, skulptur och
måleri i ord. I sina ”Poèmes barbares” (1862)
kläder han sin panteistiska intighetskänsla i
storslagna symboler, hämtade från olika tiders och
länders mytologi och sagohävd samt från
naturens skiftande undervärld, varvid ungdomsminnen
från tropikerna lämnat en riklig tribut. Då han
utgav sin sista stora diktsamling, ”Poèmes
tra-giques” (1884), var han den erkände hövdingen
för diktarskolan ”Le Parnasse”. Postumt utkom
saml. ”Derniers poèmes” (1895). L.
verkställde lysande tolkningar av Homeros, Hesiodos och
de grekiska tragöderna. — Biogr. av J. Dornis
(1909).
Le Coq [la kå’k], Albert August von, tysk
orientalist (1860—1930), med professors titel
direktor vid Museum für Völkerkunde i Berlin. L.
företog flera utgrävningsexpeditioner till
Centralasien, särskilt Turfantrakten, och vann där
märkliga resultat, arkeologiska och
konsthistoriska samlingar av högsta värde och en mängd
manuskript på förut okända el. föga kända språk.
Bland hans skrifter märkas ”Chotscho” (1913)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
