Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lefebvre, François Joseph - Lefèvre d’Étaples, Jacques (Jakob Stapulensis Faber) - Leffler, släkt - Leffler, 1. Anne Charlotte, hertiginna di Cajanello - Leffler, 2. Janne - Leffler, 3. Hakon - Le Fort, Gertrud von - Lefrén, Johan Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
517
Lefèvre d’Étaples—Lefrén
518
hjältinnan i V. Sardous och E. Moreaus komedi
”Madame Sans Géne” (1893).
Lefèvre d’Étaples [lafä’vr deta’pl],
Jacques (Jakob Stapulensis Faber).
fransk teolog (omkr. 1455—1536), efter studier
i Italien lärare vid Sorbonne. Två kritiska
arbeten om Maria Magdalena ådrogo L. dom som
kättare. Han blev 1523 biskoplig generalvikarie
i Meaux och utgav s. å. en på Vulgata byggd
fr. övers, av N. T. och 1525 en övers, av
psalmerna. L. blev av banbrytande betydelse för den
franska protestantismen.
Leffler, svensk släkt, urspr. från Breslau i
Schlesien, inkom till Sverige vid 1600-talets mitt.
Vissa medl. av släkten skriva sig Mittag-Leffler,
andra Läffler.
1) Anne Charlotte Gustava L.,
hertiginna di Cajanello, författarinna (1849
V10—92 21 /10). Hon växte upp i ett kulturellt
högtstående hem. Hennes far lät 1869 trycka
novellsamlingen ”Händelsevis”, som mottogs välvilligt.
1872 gifte hon sig med häradshövding G.
Edgren; äktenskapet var knappt mer än ett
skenäktenskap. I flera skådespel ("Skådespelerskan”,
1873, ”Pastorsadjunkten”, 1876, ”Under toffeln”,
s. å., och ”Elfvan”, 1880) tecknade hon, hur en
begåvad natur fåfängt söker frigöra sig ur
tryckande
förhållanden, som hämma dess
utveckling. öppet
framträdde hon med
novellsamlingen ”Ur
lifvet”, I—III: 1 och
IV (1882—86), och [-indignationsskådespe-let-]
{+indignationsskådespe-
let+} "Sanna qvinnor”
(1883), skarpt,
karakteristiskt, genrens
bästa i Sverige, lustspelet
"En räddande engel”
(s. å.) samt det
me-lodramiska dramat
"Hur man gör godt”
(1885). I samarbete med Sonja Kovalevskij skrev
hon det misslyckade dramat "Kampen för lyckan”
(1887). 1889 upplöste hon sitt äktenskap och
vigdes i Rom 1890 med professorn i matematik,
hertig P. di Cajanello. S. å. utkom "Ur lifvet”,
V, året därpå ”Tre komedier” och 1892 en
utmärkt teckning av Sonja Kovalevskij. Äntligen
fullkomligt lycklig genom sitt nya gifte och en
sons födelse, ivrigt sysselsatt med nya litterära
verk, bortrycktes hon plötsligt. L. var modig,
klarögd, vederhäftig, energisk, med rika intressen
och vidsträckt livskännedom. Flertalet av
hennes verk behandlar de aktuella frågorna om
äktenskapet och kvinnans ställning, där hon
naturligtvis intog en bestämd reformståndpunkt. Hon
sökte dock skildra oväldigt och stod fri från
dogmatism. En nykter och klok realism härskar
i hennes berättelser. Konstnärligt högst nådde
hon med karaktärsbilder i mindre format
(”Gusten får pastoratet”, ”Moster Malvina”). Vid sin
bortgång stod hon i en period av starjc
utveckling, som är märkbar alltifrån ”Kvinnlighet och
erotik” (1890), där ett sent frigjort känsloliv
kämpar om makten med det analytiska,
intellektuella intresset. "Efterlämnade skrifter” (2 bd,
1893). "Ur livet” (1950) är ett urval av L:s
noveller med inledn. av P. E. Wahlund. —
Monogr. av Ellen Key (1893); ”A. Ch. L. En
självbiografi” (1922).
2) Johan (Janne) Albert L., den föreg:s
sysslings son, bergsingenjör (1870—1929),
utexaminerad från Tekniska högsk. 1893,
metallurgisk ingenjör vid Jernkontoret 1905, teknisk
disponent vid Gimo-österby bruk 1917, prof, i
järnets metallurgi vid Tekniska högsk. 1918. L.
utförde bl. a. ett betydelsefullt arbete som ledare
vid Jernkontorets försöksverk i Trollhättan för
utexperimenterandet av den elektriska masugnen.
3) H a k o n L., industriman (f. 1878 u/s),
examinerades från Tekniska högsk. 1908 och blev
fil. kand, i Uppsala 1910. Han blev 1916 verkst.
dir. i Svenska oljeslageri-ab., 1920 v. verkst.
dir. i Gamlestadens fabrikers ab., Göteborg, och
är sedan 1935 sistn. företags verkst. dir. L. är
styrelseled. i ett flertal bolag inom textilbranschen
samt av några bank- och försäkringsföretag;
ordf, i Sveriges textilindustriförbund sedan 1950.
Han var stadsfullmäktig i Göteborg 1921—22
och 1924—26.
Le Fort [la fä’r], Gertrud Agnes von,
tysk författarinna (f. 1876). L., som räknas som
en av de mera betydande katolska diktarna i
nyare tid, har utg. flera lyriska diktsaml. Sin
förnämsta insats har L. gjort som prosaist. "Das
Schweisstuch der Veronika” (1928; sv. övers.
1948) ger skildringar från Rom och bilder ur
katolskt religiöst liv. Romanen fick en fortsättning i
"Kranz der Engel” (1946). ”Der Pabst aus
dem Ghetto. Die Legende des Geschlechts Pier
Leone” (1930) handlar om motsättningen mellan
kyrkan, judendomen och den världsliga makten
i Rom omkr. 1100. Bland hennes övriga romaner
märkas ”Die Letzte am Schafott” (1931), "Das
Reich des Kindes. Legende der letzten
Karo-linger” (1934) och ”Die Magdeburgische
Hoch-zeit” (1938). Ur sin rättroget katolska
synpunkt har L. skärskådat kvinnosaksf rågan i
”Die ewige Frau” (1934).
Lefrén [levré’n], Johan Peter, militär,
pedagogisk reformivrare (1784—1862). L. blev
1806 löjtnant vid Fältmätningskåren, deltog i
finska kriget och i norska fälttåget 1814,
varunder han utförde
viktiga kartarbeten. 1812
hade han blivit lärare
i taktik och strategi
vid
Fortifikations-och Fältmätningskå-rernas läroverk. L:s
lektioner voro
synnerligen utmärkta. Som
ledning för sina elever
utgav han
”Föreläsningar i
krigsvetenskapen” (3 dir, 1817—
18), som med rätta
skattades högt. 1818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
