Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leopold III (konung av Belgien) - Leopold (furste av Hohenzollern-Sigmaringen) - Leopold (storhertig av Toscana) - Leopold II (storhertig av Toscana) - Leopold I (tysk-romersk kejsare) - Leopold II (tysk-romersk kejsare) - Leopold I den ärorike (hertig av Österrike) - Leopold III (hertig av Österrike) - Leopold Vilhelm (ärkehertig av Österrike) - Leopold, Carl Gustaf af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
579
Leopold
580
upphöjdes till prinsessa av Réthy. Med henne
har han sonen Alexander (f. 1942) och dottern
Marie-Churbeue (f. 1951). Omedelbart efter de
allierades invasion i Frankrike 1944 fördes L.
som fånge till Tyskland, och då Belgien i
sept. s. å. befriades, utsåg parlamentet
brodern Charles till regent. L. befriades i
Salzburg vid det tyska sammanbrottet 1945, men
hans återvändande till Belgien förhindrades av
vänsterpartierna och liberalerna. I väntan på
ett avgörande slog sig L. ned i Schweiz. Om
den följande kungakrisen se Belgien, sp. 587.
Vid L:s återkomst till Belgien i juli 1950
upp-stodo svåra arbetaroroligheter, och inför den
kritiska situationen förmådde regeringen L. att
överlåta de kungl. befogenheterna på kronprins
Baudoin. L. utfäste sig också att definitivt
avstå kronan på dennes 21-årsdag i sept. 1951.
Redan dessförinnan, 16/?, skedde abdikationen.
Hohenzollern-Sigmaringen. Leopold, furste
av H. (1835—1905), bror till konung Karl av
Rumänien, gav 1870 genom sin kandidatur till
spanska kungatronen, från vilken han till följd
av Frankrikes protest avstod, den yttre
anledningen till fransk-tyska kriget.
Toscana. 1) Leopold (it. Leopoldo) I,
storhertig (1747—92), se nedan Tysk-romerska
riket 2).
2) L e o p o 1 d II, storhertig, den föreg:s sonson
(1797—1870), efterträdde 1824 sin fader,
Ferdinand III. Han uppmuntrade näringarna och
reformerade rättsväsendet. Den av L. 15 febr.
1848 utfärdade fria författningen kunde ej
hindra revolutionen, och febr.—maj 1849 måste han
uppehålla sig i Gaeta. Återkommen satte han
författningen ur kraft 6 maj 1852. L. lämnade
27 april 1859 på nytt Toscana och abdikerade
till förmån för sin äldste son, Ferdinand (IV).
Tysk-romerska riket. 1) Leopold I, kejsare
(1640—1705), andre son till kejsar Ferdinand III
och Maria Anna. L. valdes 1658 till tysk-romersk
kejsare. Bestämmande för L:s politik voro en
stark och ofördragsam religiös känsla och nit
för habsburgska husets makt. För Tyska riket
som sådant intresserade han sig föga. I början
av hans regering såg det hotande ut för
Österrike, ansatt i ö. av turkarna, i v. av fransmännen,
men vid hans död var det mäktigare än
någonsin, segerrikt både i ö. och v. Blott i ringa grad
berodde dock detta på L:s personliga insats. L.
var gift 3 gånger, först med Margareta Teresia
av Spanien, sist med Eleonora av Pfalz, med
vilken han hade sönerna Josef (I) och Karl (VI).
2) Leopold II, kejsare (1747—92), tredje
son till kejsar Frans I och Maria Teresia. Han
efterträdde 1765 sin fader som storhertig av
Toscana, fick genom brodern kejsar Josef II:s
död 1790 de österrikiska arvländerna och valdes
30 sept. s. å. till tysk-romersk kejsare. L.
lyckades snart stilla de oroligheter, som Josef II :s
brådstörtade reformer framkallat. Spänningen
mellan Österrike och Preussen undanröjdes
genom konventionen i Reichenbach 27 juli 1790.
Ehuru broder till Marie Antoinette intog L.,
innan turkiska kriget avslutats 4A I791, en
försiktig hållning gentemot Frankrike; efter
sammankomsten i Pillnitz 27å 1791 med Fredrik
Vilhelm II av Preussen avslöt han V2 1792 ett
förbund, riktat mot franska revolutionen. — Litt.:
H. C. L. v. Sybel, ”Ueber die Regierung L. H.”
(i ”Sitzungsberichte der kgl. Bayer. Akad. der
Wissenschaften zu München”, 1860).
Österrike. 1) Leopold I den ärorike,
hertig av Österrike och Steiermark (omkr. 1290—
1326), av huset Habsburg. Vid försök att kuva de
schweiziska kantonerna led L. nederlaget vid
Mor-garten 1315. Han bekämpade Ludvig av Bayern.
2) Leopold III, hertig av Österrike,
Steiermark och Kärnten (1351—86), den föreg:s
brorson, son till hertig Albrekt II. L. förnyade
försöket att kuva schweizarna men led nederlag vid
Sempach 1386, där han omkom.
3) Leopold Vilhelm, ärkehertig (1614
—62), kejsar Ferdinand II:s yngre son. L. var
biskop och från 1642 Tyska ordens stormästare.
Han var kejserlig generalissimus 1639—42 med
Piccolomini som närmaste man; han besegrades
av Torstenson vid Breitenfeld 1642 samt var ånyo
generalissimus 1645. 1646—56 var L. ståthållare
i Spanska Nederländerna.
Leopold, Carl Gustaf af, författare
(1756—1829). L. genomgick Linköpings
gymnasium och blev 1773 student i Uppsala. 1781 for
han till Greifswald, där han 1782 blev doc. samt
amanuens vid univ.-bibl. och senatsbibl. i
Stral-sund. 1785 tillträdde han en bibliotekariesyssla
i Uppsala. Från landsorten sökte han sig till
Stockholm, och Kellgren lyckades febr. 1786 få
honom anställd hos Gustav III; s. å. invaldes
han i Sv. akad. Därmed var hans lycka gjord;
hans konversation och smicker förtjuste
konungen, som gjorde honom till sin bibliotekarie och
1786 till sin handsekr. L. stod Gustav III
närmare än någon annan av tidens författare. 1793
—95 var L. bosatt i
Linköping. Han
utnämndes 1799 till
kansliråd, adlades 1809
(hette förut
Leopold, urspr. skrivet
L e o p o 1 d t), var s. å.
led. av
tryckfrihets-kommittén och fick
1818 titeln statssekr.
1819 drabbades hans
hustru av
sinnessjukdom, och 1820 blev
han själv blind.
L. debuterade 1775
med en dikt i Gjörwells
Samlaren och vann rykte genom ett ode på
kronprinsens födelsedag 1778, en tillkrånglad,
efter-klassicistisk sång, som Kellgren skarpt
kritiserade. Efter återkomsten från Tyskland
offentliggjorde L. 1785 ”Erotiska oder”, eleganta,
sensuella salongspoem, och ”Critiska anmärkningar
vid hjeltedikten Tåget öfver Bält”, utförliga och
detaljerade men utan djupare idéhalt. Stor
framgång fick sorgespelet ”Oden” (1790). L:s andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
