- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 13. Kufstein - Longör /
733-734

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lindeberg, Anders - Lindeberg, Erik - Lindeberg, Gustaf - Lindegren, Agi - Lindegren, Amalia - Lindegren, Carl - Lindegren, 1. Johan - Lindegren, 2. Erik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

733

Lindeberg—Lindegren

734

1821 Stockholms Posten. Vid flera tillfällen fick
han pris av Svenska akad. Urspr. närmast
re-geringsvänlig, övergick L. 1832 till oppositionen,
sedan regeringen avslagit hans ansökan att i
Stockholm få upprätta en teater, vilket L.
betecknade som införandet av ett olagligt teatermonopol.
Häftigt angripen, bl. a. av Bernhard von Beskow,
som i ”Flugsmällan” anonymt hånade hans
person och författarskap, försvarade han sig
envist. Stockholms Posten, där han infört den
uppmärksammade artikelserien ”Sverige år 1808
och år 1832”, måste upphöra, överflyglad i
konkurrensen. 1834 åtalades han för högmålsbrott
på grund av uttryck i en inlaga emot
teatermonopolet, häktades och dömdes till döden (19 juni);
straffet fastställdes av Högsta domstolen, och L.
vägrade att mottaga nåd. L:s ståndaktighet
gjorde honom till allmänhetens gunstling, och
subskriptionen på L:s ”Samlade arbeten” (2 bd,
1835) vann storartad framgång. Regeringen
tvingades nu att utfärda en ”allmän amnesti” för
politiska förbrytare. L. hade 1833 ingått i
Aftonbladets redaktion, där han kvarstod till 1842,
då han, utan tillstånd, som ständigt vägrades,
öppnade Nya teatern, som han med oegennyttig
energi fått till stånd. Bristande konstnärliga och
ekonomiska resurser tvungo honom redan 1844
att lämna den. L. skrev bl. a. sorgespelet ”Blanka”
(1822) och historiska romaner samt översatte
operatexter. — Litt.: Hj. Lindeberg, ”A. L.” (1918).

Lindeberg, Erik Fredrik Leopold,
jägmästare, ämbetsman (f. 1889 15/s), inträdde efter
jäg-mästarexamen i Skogsvårdsfören. och var 1916
—24 sekr. och dir.-assistent i Skogssällskapet. L.
var byråchef i Domänstyrelsen 1929—39, överdir.
och chef för Egnahemsstyrelsen 1939—42 och
landshövding i Blekinge län 1942—47. Sistn. år
blev han ordf, i Statens
arbetsmarknadskommission och, sedan denna 1948 ombildats till
Arbetsmarknadsstyrelsen, generaldir. och chef för
denna. S. å. blev han generaldir. och chef för
Lant-bruksstyrelsen, från vilken post han avgick 1953.
L. har utfört utredningar och sakkunniguppdrag
rörande bl. a. skogsbeskattning,
skogsuppskatt-ning, byggnadsverksamhet och elkraft samt var
led. av 1937 års riksskogstaxeringsnämnd. Han
är ordf, i Försvarets bostadsanskaffningsnämnd
sedan 1943.

Lindeberg, Gustaf Wilhelm,
missionshisto-riker (f. 1878 3/4), teol. lic. 1908, teol. dr 1918,
doc. i missionshistoria 1919—43, allt vid Lunds
univ., lektor vid folkskoleseminariet i Lund 1919
—43. Bland L:s skrifter märkas
”Protestantismen i Japan 1859—1913” (1918), ”Hvad har den
kristna världsmissionen uträttat?” (s. å.),
”Världs-missionens läge efter krigsåren” (1920), ”Den
evangeliska missionen” (1922), ”De svenska
missionerna” (s. å.), ”Katolicismen i ljuset av dess
missionsverksamhet” (1928) och ”Märkesmän i
missionshistorien” (1929).

Lindegren, August (A g i), arkitekt (1858—
1927), utbildad vid Tekniska högsk. och
Konst-högsk. samt utomlands. L. har i Stockholm
byggt Gustav Vasa-kyrkan (fullb. 1906) och den
i fornnordisk stil utförda träbyggnad, som
in

rymmer Biologiska museet (1893). Om hans stora
stilkännedom vittna de många restaureringar han
ledde i svenska kyrkor (Västerås domkyrka,
Mariakyrkan i Sigtuna m. fl.) samt
dekoreringar av kyrkointeriörer (Uppsala domkyrkas
inre dekorering 1890—93, Johannes, Jakobs,
Katarinas m. fl. kyrkointeriörer i Stockholm).

Lindegren, Amalia, målarinna (1814—91).
Hon reste med statsstipendium till Paris 1850,
studerade där, i Tyskland och Italien och var från
1856 mestadels bosatt i hemlandet. Under
vistelsen i utlandet idkade hon figurmålning men vann
efter hemflyttningen sin stora och lättförklarliga
popularitet genom genrebilder från Dalarne, där
hon förstod att gestalta vardagslivet poetiskt och
framställa enkla människors känsloliv älskvärt
vinnande (”Söndagsafton i en dalstuga”, ”Lillans
sista bädd”, ”Mormors öga” m. fl.). Som
por-trättör blev hon mycket anlitad och omtyckt.

Lindegren, Carl Johan, författare (1770—
1815). Han skrev under åren omkr. 1800,
delvis påverkad av Kotzebue, ett antal sentimentala
komedier och dramer (bl. a. ”Den blinde
älskaren”, ”Den försonade fadren”, ”Lycksökaren” och
”Doktor Petit eller operationen”), vilka tillvunno
sig ganska stort bifall. Han skrev även en mängd
små visor, som spredos i skillingtryck och blevo
mycket sjungna. Personligen var L. i hög grad
karaktärslös och lättsinnig, särskilt i ekonomiska
ting, varför han med åren nedsjönk i allt djupare
elände. Han avled i bysättningshäktet. — Litt.:
F. Westin, ”C. L.” (1940).

Lindegren. 1) Johan L., musiker (1842—
1908), musiklärare vid Jakobs läroverk 1881 och
1884 därjämte kantor i Storkyrkan. Han
utvecklade en betydande verksamhet som lärare och var
känd som Sveriges skickligaste kontrapunktiker.
L. utgav 1881—82 Tidning för Kyrkomusik samt
1905 en koralbok. Han komponerade en
stråkkvintett, en sonat och en fuga, solosånger m. m.

2) Erik Johan L., den föreg:s sonson,
författare (f. 1910 5/s). L. studerade vid Stockholms
högsk. utan att avlägga examen. Han debuterade
1935 med diktsaml.
”Posthum ungdom”,
som närmast anslöt
sig till Gullberg
och Edfelt. Diktsaml.
”Mannen utan väg”
(1942) uppvisade alla
de drag, som
karakterisera 1940-talets

poesi. I fyrtio
”söndersprängda sonetter”
sökte L. fånga det
virvlande kaos, som 2:a
världskriget orsakat.
Att L. lärt av bl. a.
surrealisterna och T. S.

Eliot är tydligt, men som litterärt experiment
och manifest intager denna diktsaml. en unik
ställning i 1900-talets litteratur. Diktsaml.
”Sviter” (1947) blev en betydande publik- och
kritikerframgång. Den är i vedertagen mening
begripligare än den närmast föregående, i det att den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:18:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffm/0451.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free