Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linder, Erik Hjalmar - Linder, Ernst - Linder, Max - Linder, 1. Nils - Linder, 2. Gurli - Linder, Sven - Linderholm, Emanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
737
Linder—Linderholm
738
avd. 1947—49 och är medarbetare i
Stockholms-Tidningen sedan 1950. L., som utgått ur ett
frireligiöst köpmanshem i Närke, blev 1923 medl.
av Svenska missionsförb. och deltog under
1920-talet i den frikyrkliga studentrörelsen, har som
publicist och radioman aktivt framträtt som
företrädare för en kristen livsinställning med starka
inslag av liberal tradition; sina synpunkter har
han också framfört i bokform (”Kristendom och
dikt”, 1938, ”Mänskligt och kristet”, 1940,
”Kristendomen i krisen”, 1941, ”Om jag skulle hålla
en predikan —”, 1944, ”Religiöst minimum”,
1945). L:s intresse för
samtidspolitik
framgår av ”England
hösten 1942” (1942), en
reportagebok, och
”Sveriges
neutralitetspolitik” (1943). Som
litteraturhistoriker
inriktade sig L. från
början på nyare svensk
litteratur. Han har
utg. ”Hjalmar
Bergman” (1940),
”Hjalmar Bergmans
ungdom” (1942),
”Stenarna där barn jag lekt”
(s. å.), en essäsaml. om Närke i litteraturen,
”Hjalmar Gullberg” (1946) samt ”Fyra decennier
av 1900-talet”, som utgör bd 8 av
Schück-Warburg, ”Illustrerad svensk
litteraturhistoria” (1949).
Linder, Ernst, militär (1868—1943),
underlöjtnant vid Livgardet till häst 1889, major 1912,
överste i armén 1918, generalmajor i generalitetets
reserv 1927. L. var militärattaché i London och
Paris 1909—11, chef för Ridskolan 1912—15 samt
gjorde under i:a världskriget flera studieresor
till Tyskland. Vid finska frihetskrigets utbrott
1918 tog L. avsked och trädde i finsk tjänst som
överste och chef för Satakuntagruppen, med
vilken han bidrog till Tammerfors’ fall % s. å.
Han utnämndes då till generalmajor och chef för
Savolaksgruppen, som 4/s intog Fredrikshamn.
1919 blev L. kav.-inspektör men avgick följ, år
ur finsk tjänst. Under finsk-ryska vinterkriget
1939—40 ledde L. svenska frivilligkåren intill æ/2
1940, då han blev chef för Lapplandsgruppen.
L. blev efter fredsslutet finsk general av kav.
Han gjorde sig känd som en framstående ryttare
(guldmedalj i prisridning vid olympiaden i Paris
1924) och utgav bl. a. ”Från Finlands
frihetskrig” (1920) och ”Kring Finlands andra
frihetskrig” (1942).
Linder [ladä’r], Max, fransk filmkomiker
(1885—1925). L., allmänt ansedd som den förste
filmkomikern av internationellt format och som
en föregångare till Chaplin, ehuru av en mera
elegant typ, hade sin glanstid åren före och
under 1 :a världskriget. Tills, m. sin hustru begick
L. självmord.
Linder. 1) Nikolaus (Nils) L., språkman
(1835—1904), doc. i Uppsala 1867, lektor i
svenska språket och litteraturhistorien vid Högre
lä-NF XIII — 24
rarinneseminariet i Stockholm 1868; 1891—93
led. av A. K. (liberal). L. har bl. a. utg. den
rikhaltiga och på sin tid mycket anlitade
handboken ”Regler och råd angående svenska
språkets behandling i tal och skrift” (1882), den mot
V. v. Heidenstam riktade, starkt polemiska
skriften ”Svenska språket i modern diktkonst” (1902)
samt en lång rad gedigna språkvetenskapliga
avhandlingar.
2) Ane Gurli L., f. Peterson Kavli, den
föreg:s hustru, författarinna (1865—1947). L.
utexaminerades 1885 från Högre
lärarinneseminariet, verkade 1885—87 som flickskolelärarinna,
var därefter föreståndare för Fredrika
Bremer-förb:s hemstudiekurs i svenska språket och
litteraturen, var 1892—96 ordf, i Svenska
dräktre-formfören., var 1910—11 led. av kommittén för
främjande av god och billig nöjesläsning, deltog
aktivt i Folkbildningsförb:s arbete samt
medarbetade flitigt i pressen. L. utgav bl. a. ”Våra
barns nöjesläsning” (1902, ny uppl. under titeln
”Våra barns fria läsning”, 1916), ”Kvinnofrågan
i Sverige 1845—1905” (1905), ”Qvinnan och dess
bestämmelse” (1914) och ”Svenska folksagor”
(1915). ”Sällskapsliv i Stockholm under 1880- och
1890-talen” (1918) och ”På den tiden” (1924) äro
två memoarböcker av stort värde.
Linder, Sven Vilhelm, teolog (1887—1947),
doc. i G. T:s exegetik i Uppsala 1922, teol. dr
1924, prof. 1927. L. utgav bl. a. ”Sauls Gibea”
(akad. avh. 1922) och ”Studier till G. T:s
föreställningar om anden” (1926) samt redigerade
från 1926 Svenska Jerusalemsföreningens tidskr.
Linderholm, Johannes Emanuel, teolog
(1872—1937), doc. i kyrkohistoria vid Uppsala
univ. 1911, teol. dr 1915, prästvigd 1918, prof.
1919. L. tillhörde som teolog den
religionshisto-riska skolan. I motsats till rationalismen erkände
L. icke något rationellt vetande om Gud,
förnekade mot ortodoxien
uppenbarelsens
mirakulösa art och hävdade
dess personliga,
etiskreligiösa väsen (jfr
L:s religiösa
kunskapsteori i ”Tro och
un-dertro”, 1932). Den
historiska
uppenbarelsens höjdpunkt såg L.
i Jesu religiösa
budskap (enl. de tre
första evang.) om Gud och
Guds rike samt hans
etisk-religiösa
fräls-ningsväg. Uppenbarel
sens och kristendomens inre utveckling är enl.
L. icke avslutad. Tron kräver en radikal
nyorientering i modern världsbild och nutida vetande.
— För att främja denna utveckling stiftade L.
1929 Sveriges religiösa reformförbund, som till
sitt organ har den av L. 1930—36 utg. tidskr.
Religion och kultur. — L:s förf.-skap omfattar
utom en rad fackvetenskapliga arbeten, ss. ”Sven
Rosén och hans insats i frihetstidens radikala
pietism” (akad. avh. 1911), ”Om den kristna
stats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
