Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lindman, Arvid - Lindman, Axel - Lindman, 1. Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
751
Lindman
752
Då den Staaffska regeringen föll i maj 1906 och
Petersson i Påboda avböjt uppdraget att bilda
ministär, blev L. statsminister. Han bildade nu sin
första moderatkonservativa ministär (29/s 1906
—7/io 1911) med viktigaste programpunkten att
lösa rösträttsfrågan i dubbelproportionalismens
tecken. Regeringsförslaget, som framlades till
1907 års riksdag, blev särsk. genom
jordbruksminister Peterssons i Påboda hållning och
Perssons i Tällberg motion betydligt modifierat. L.
accepterade emellertid de gjorda ändringarna och
lyckades genom sitt fasta uppträdande bryta
F. K:s motstånd och framtvinga förslagets
antagande. Ministären L:s tid präglades i övrigt
av en synnerligen stor aktivitet på skilda
områden. Av största betydelse var statens på L:s
initiativ tillkomna förvärv och kontroll över
malmfälten i Norrbotten i syfte att hindra dessas
övergång i utländsk ägo. En rad andra initiativ
togos till gagn för landets utveckling.
Inlandsbanan beslöts, Sassnitz-rutten förbättrades. Även
för den s. k. norrlandslagstiftningen och
skogsvårdens utveckling visade L. stort intresse. Ny
bolagslag tillkom, plan framlades för
statsunderstödda tuberkulossjukvårdsanstalter,
egnahemsrörelsen befrämjades, och statsunderstöd lämnades
till den nya skoltypen kommunala mellanskolor
etc. Det i utrikespolitiskt avseende ganska
kritiska läget medförde stor aktivitet hos regeringen.
Så tillkommo Nordsjö- och östersjö-avtalen, och
tvisten med Norge om Grisbådarna reglerades
genom skiljedom. Regeringens fasta uppträdande
under 1909 års storstrejk bidrog till
samhällsordningens upprätthållande. Av stor betydelse
blev den av regeringen tillsatta
försvarskommit-tén (1907—10) samt beslutet att bygga en större
och förbättrad pansarbåt (den s. k. F-båten).
Då A. K.-valen medförde en stor seger för
vänsterpartierna, avgick ministären L. L. blev nu
oppositionsledare och nedlade ett utomordentligt
arbete för högerpartiets organisatoriska
utveckling. 1913—35 var L. ordf, i högerns
riksorganisation Allmänna valmansförb. Även i
propagandan för högerns idéer nedlade L. ett
oför-tröttligt arbete, och han blev en av landets helst
hörda politiska talare. I A. K:s högerparti,
Lantmannapartiet, intog L. från början en faktisk
ledarställning och innehade 1912—35
ordförandeposten med undantag för några mån. 1917 under
sin utrikesministertid. — L. invaldes 1912 i A. K.
för Stockholms stad, vilken kammare han tillhörde
till 1935. Intensivt deltog han i riksdagsarbetet
liksom i den stora försvarsstriden. L. var led. av
särskilda utskottet i försvarsfrågan 1914, 1924
och 1925, utskottet ang. skogslagstiftningen 1923
m. fl., led. av utrikesnämnden och av särskilda
utskottet för krisfrågorna 1933. — L. blev
utrikesminister i Swartz’ ministär 3%—19/io 1917.
På denna utsatta post genomförde han ett första
gynnsamt införselavtal med England. Hans och
ministärens ställning försvagades emellertid
genom Luxburgaffären. Efter
författningsrevisionen 1918 var L. själen i arbetet på att
omorganisera och modernisera högern. Då 1928 års val
medförde betydande framgångar för högern,
bil
dade L. sin 2:a ministär (2/io 1928—Ve 1930).
Flera betydelsefulla initiativ togos. Sålunda
sammankallades bl. a. den s. k.
arbetsfredskonferen-sen i Stockholm 1928 i syfte att främja
samförstånd och samverkan mellan arbetare och
arbetsgivare. På näringslivets område framlades
omfattande förslag. Framför allt sökte regeringen
genom protektionistiska åtgärder stödja det hårt
betryckta jordbruket. Då de begärda
spannmålstullarna emellertid avslogos av riksdagen, ansåg
sig L. tvungen att avgå. — Han deltog till 1935,
då han lämnade riksdagen, livligt i det politiska
livet och framstod, icke minst genom sin
skickliga debatteringsförmåga, som en av
folkrepresentationens stora förgrundsfigurer. Stor
uppmärksamhet väckte det, när han slog vakt om
folkstyrelsens principer genom att kraftigt ta
avstånd från de nazistiska och fascistiska
strömningarna. Mot slutet av sin politiska bana
arbetade L. på en av förhållandena alltmer påkallad
samverkan mellan högergrupperna i riksdagens
båda kamrar och blev, då de 1935 sammanslogos
till Riksdagshögern, dennas ledare. Mot slutet av
riksdagen s. å. avgick han från denna post och
som ordf, i Allmänna valmansförb. i syfte att
bereda plats för yngre krafter. Även i
valrörelsen 1936 deltog L. Under en resa i egenskap
av ledare för frimurareorden i Sverige omkom
L. vid en flygolycka i England i dec. s. å.
L:s politiska insatser kännetecknas av hans
stora praktiska duglighet, hans starka viljekraft,
eminenta arbetsförmåga, sakkunskap och strävan
att nå samförstånd även med motståndarna. Av
L:s energiska verksamhet utanför det politiska
livet för näringarnas förkovran märkas framför
allt hans initiativrika insatser för skogsbrukets
förkovran. Han var bl. a. ordf, för Skogshögsk.
och Statens skogsförsöksanstalt från 1915 samt
i Svenska skogsvårdsfören. från 1917. — Flera
av L:s politiska tal ha samlats och utgivits, bl. a.
”Ekonomi och politik” (1921), ”Yttre trygghet
och inre styrka” (1924), ”Samverkan för
produktiva uppgifter” (1928), ”Arbetets politik och
ordningens” (1932) och ”Vår svenska väg”
(1934). — Litt.: E. Timelin, ”Ministären L. och
representationsreformen 1907—09” (1928); O.
v. Zweigbergk, ”Svensk politik 1905—1929”
(1929); O. Nyman, ”Svensk parlamentarism
1932—1936” (1947); C. Lindskog. ”Bokslut”
(1949)-
Lindman, Knut Axel, målare (1848—1930),
studerade vid Konsthögsk. 1872—75, därefter i
Frankrike och Italien. L. är huvudsaki.
marinmålare och har som sådan skildrat stränderna vid
Engelska kanalen, Medelhavet, Sicilien och
Egypten, såväl som Skånes och Gotlands kuster. Även
Stockholms ström har i honom funnit en hängiven
avbildare, bl. a. i en stor duk, som numera pryder
Stockholms stadshus. L. är representerad i
Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum och i
Konst-akad:s saml.
Lindman. 1) Carl Axel Magnus L., botanist
(1856—-1928), docent i Uppsala 1884, lektor vid
norra latinläroverket i Stockholm 1887, prof, och
intendent vid Riksmuseets botaniska avd. 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
