- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 13. Kufstein - Longör /
877-878

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljunits härad - Ljunits och Herrestads kontrakt - Ljur - Ljus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

877

Ljunits och Herrestads kontrakt—Ljus

878

v. om Ystad, omfattar socknarna V. Nöbbelöv,
Sjörup, Katslösa, Villie, Skårby, Balkåkra och
Snårestad. L. tillhör Ystads fögderi,
Vemmen-högs, Ljunits och Herrestads domsaga (tingsställe
Ystad) samt Ljunits och Herrestads kontrakt.

Ljunits och Herrestads kontrakt i Lunds
stift omfattar 7 pastorat: Villie och Örsjö;
Skivarp och V. Nöbbelöv; Balkåkra, Snårestad
och Skårby; Sjörup och Katslösa; Ystad;
Söve-stad, Bromma, Bjäresjö och Hedeskoga; St.
Her-restad, Borrie och öja.

Ljur, sn i Älvsborgs län, Gäsene hd, ö. om
Alingsås; 19,82 km2, 409 inv. (1952).
Genomflytes i s. av Säveån och består till stora delar av
skogplanterad f. d. svältmark. 412 har åker.
Om kyrkan se Nårunga. Ingår i Nårunga,
Skogsbygdens, L:s, Ornunga, Kvinnestads och
Ask-landa pastorat i Skara stift, Kullings kontrakt.
Tillhör storkommunen Vårgårda.

Ljus. 1) (Fys.) L. (1 j u s s t r å 1 n i n g), en
elektromagnetisk vågrörelse. L. i egentlig
bemärkelse äro de fysikaliska fenomen, som
förorsaka synintrycken i det mänskliga ögat. Ofta
fattar man dock 1. i en mera vidsträckt
bemärkelse, omfattande även fysikaliskt likartade
fenomen, vilka ej kunna iakttagas av vårt öga.
Sålunda talar man t. ex. om infrarött 1. och
ultraviolett 1. och avser därmed strålning av
våglängder, som äro närmast större, resp, närmast
mindre än våglängden för den långvågigaste, resp,
kortvågigaste fysiologiskt verksamma
strålningen. Det synliga l:s våglängder, som betinga dess
färg, ligga mellan c:a 0,00077 och 0,00040 mm.
Antalet svängningar per sek. är för den röda
gränsen c:a 3,9. 10,14, för den violetta gränsen
c:a 7,5. 1 o14. Läran om 1. kallas optik. —
Eftersom 1., som alltid härrör från materiella
kroppar, ljuskällor, från dessa når fram
till andra kroppar el. till vårt öga, måste 1.
fortplanta sig genom rummet, varvid det ej, som
t. ex. vid ljudet, är nödvändigt, att rummet är
fyllt av materia; 1. kan även utbreda sig genom
tomrummet. Ex. härpå erbjuda stjärnornas 1.,
som fortplantas genom den tomma världsrymden.
På sin väg genom rummet är 1. osynligt.
Ljusvägen kan dock synliggöras, om i rummet finnas
partiklar, som diffust sprida 1., t. ex. damm- el.
dimpartiklar. När 1. passerar genom ett medium,
absorberas det i större el. mindre grad, varvid
1. övergår i andra energiformer, vanl.
värmeenergi. Absorptionen är beroende av l:s våglängd
och är desto större, ju tjockare det absorberande
skiktet är. Kroppar, i vilka absorptionen för det
synliga 1. är liten och i vilka ingen nämnvärd
diffusion förekommer, sägas vara
genomskinliga el. transparenta. — Studiet av skuggfenomenet
har visat, att 1. i ett homogent och isotropt
medium fortplantar sig rätlinigt. För att åskådligt
beteckna l:s utbredning från en ljuskälla säger
man, att Ijuskällan utsänder ljusstrålar,
varunder förstås oändligt smala ljusknippen. Detta
begrepp är dock endast en abstraktion, som ej
kan fysikaliskt realiseras. Ju mer man söker
minska bredden av ett ljusknippe, desto större
bli avvikelserna från den rätliniga utbredningen,

och desto mer förlorar begreppet ljusstråle sin
betydelse. Träffar en ljusstråle gränsytan
mellan två medier, undergår den
riktningsförändringar och uppdelas i allm. i 2 strålar, av vilka den
ena reflekteras, medan den andra tränger in i
kroppen, varvid den brytes. Att kropparna synas
färgade, beror därpå, att av 1., som efter brytning
i en kropps yta intränger i kroppen till ett visst
djup, vissa färger absorberas, medan andra diffust
reflekteras. Ang. 1 :s brytning se
Ljusbrytning. Denna är starkt beroende av 1 :s våglängd
och förorsakar på gr. därav 1 :s
färgspridning el. dispersion. — L:s vågnatur ger
sig tillkänna genom uppkomsten av böjnings-,
interferens- och polarisationsfenomen. L:s d i
f-fraktion el. böjning förorsakar avvikelser
från dess rätliniga utbredning och uppkommer
vid växelverkan mellan 1. och materia. L:s
in-t e r f e r e n s och polarisation tyda på
att 1. är en transversell vågrörelse.

Vid sin utbredning genom rummet fortplantar
sig 1. med så stor hastighet, att tiden för
tillryggaläggande av de i det dagliga livet
förekommande, jordiska avstånden är omärkligt liten.
Fortplantningshastigheten har dock ett ändligt
värde, som enl. de noggrannaste bestämningarna
belöper sig (i vakuum) till 299,796 el. nära 300,000
km/sek. I vakuum är ljushastigheten större än i
alla materiella kroppar. Enl. relativitetsteorien
är den hastighet, som en materiell partikel kan
erhålla i förhållande till en annan, alltid mindre
än ljushastigheten. För bestämning av
ljushastighetens storlek ha använts dels astronomiska, dels
terrestra metoder. Den förste, som lyckades
erhålla en uppskattning av ljushastighetens storlek,
var den danske astronomen O. Römer (1675),
vilken iakttog, att tidsskillnaden mellan två på
varandra följande förmörkelser av en Jupiter-måne,
som vid varje omlopp förmörkas en gång, är
större, då jorden på sin bana avlägsnar sig från
Jupi-ter, än då den närmar sig densamma. Römer tydde
detta som beroende på l:s ändliga hastighet och
beräknade, att 1. för att genomlöpa jordbanans
diam, behövde 996 sek. Senare undersökningar
ha visat, att därtill åtgå 1,002 sek., varav med
kännedom om storleken av jordbanans diam,
ljushastigheten beräknas till 298,300 km/sek. En
annan likaledes astronomisk metod för bestämning
av l:s hastighet uppfanns av J. Bradley 1728
genom upptäckten av aberrationen. Dessa båda
metoder kunna ej giva noggrannare värden på
ljushastigheten. Härför lämpa sig de terrestra
metoderna bättre. Den tidigast använda av dessa
var A. H. L. Fizeaus metod (1849), vid vilken

Fig. i. Schematisk bild av Fizeaus anordning för
bestämning av ljushastigheten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:18:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffm/0541.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free