Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig Filip (konung av Frankrike) - Ludvig (fransk prins, 1339—84) - Ludvig (fransk prins, 1377—1417) - Ludvig (fransk prins, 1403—34) - Ludvig (fransk prins, 1661—1711) - Ludvig (fransk prins, 1682—1712) - Ludvig Bonaparte (fransk furste) - Ludvig Napoleon - Ludvig Filip (fransk prins, 1838—94) - Ludvig I (konung av Holland) - Ludvig II (konung av Italien) - Ludvig (konung av Italien) - Ludvig (hertig av Abruzzerna) - Ludvig II (furste av Monaco) - Ludvig I (konung av Neapel) - Ludvig II (konung av Neapel) - Ludvig III (konung av Neapel) - Ludvig I (konung av Portugal) - Ludvig (preussisk prins) - Ludvig I, den fromme (romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
Ludvig
56
honom en visserligen övergående popularitet.
Konungen ville själv vara den bestämmande i
regeringen, särskilt i utrikesfrågor, där han förde
en försiktig men föga populär politik. Genom
februarirevolutionen tvangs L. att abdikera, 24
febr. 1848, och flydde till England. I sitt
lyckliga äktenskap hade han fem söner, hertigarna
av Orléans (d. 1842) och Nemours, prinsen av
Joinville, hertigarna av Aumale och Montpensier,
samt tre döttrar, av vilka Louise var g. m.
Leopold I av Belgien.
20) Ludvig, prins (1339—84), se nedan
Neapel 1).
21) Ludvig, prins (1377—1417), se nedan
Neapel 2).
22) Ludvig, prins (1403—34), se nedan
Neapel 3)-
23) Ludvig, prins, son till Ludvig XIV och
Maria Teresia, kallad le grand Dauphin (1661—
1711), torde ha varit blott medelmåttigt begåvad
och utövade icke något inflytande på fadern, som
misstrodde honom. Han erhöll dock vid flera
tillfällen militära befäl. Med sin gemål Maria
Kristina av Bayern hade L. sönerna Ludvig (L.24),
hertig av Bourgogne, Filip, hertig av Anjou, se
dan konung av Spanien, och Karl, hertig av
Berry.
24) Ludvig, den föreg:s son, prins (1682—
1712), se Bourgogne.
25) Ludvig Bonaparte, furste (1778—
1846), se nedan Holland.
26) Ludvig Napoleon, den föreg:s son
(1808—73), se Napoleon III.
27) Ludvig Filip, sonson till L.19), prins
(1838—94), greve av Paris.
Holland. Ludvig I Bonaparte, fransk furste,
konung av Holland (1778—1846). L., N.
Bona-partes 3:e broder, följde brodern 1796—97 på
fälttåget i Italien och 1798—99 i Egypten. N.
Bonaparte tvang honom 1802 att gifta sig med
Hortense de Beauharnais. L. utnämndes 1804 till
general, erhöll furstlig värdighet vid kejsardömets
inrättande samt blev 1805 guvernör över Paris.
Mot sin vilja blev han 1806 konung av Holland.
Det sedan länge existerande motsatsförhållandet
till brodern tog sig nu uttryck i att L. i
anslutning till de holländska handelsintressena
sökte föra en självständig holländsk politik och
saboterade kontinentalsystemet. För att bryta det
holländska motståndet tvangs N. Bonaparte sända
trupper till Holland, varefter L. nedlade kronan
1810 och landet införlivades med Frankrike. L.
levde sedan som greve av Sain t-L e u i
Graz, där han dyster och inbunden, skrev
melankolisk poesi. Han bodde efter 1815 i Italien,
sysselsatt med litterär verksamhet. Hans historiska
arbeten ha ett visst värde, vilket de skönlitterära
helt sakna. L:s 2:e son var den senare kejsar
Napoleon III. Av hans skrifter märkas ”Marie ou
les peines de 1’amour” (roman, 3 bd, 1800),
”Do-cuments historiques et réflexions sur le
gouverne-ment de la Hollande” (3 bd, 1820). — Litt.: V.
Loosjes, ”Louis Bonaparte” (1888); A. Duboscq,
”Louis Bonaparte en Holland” (1911).
Italien. 1) Ludvig (it. Lodovico} II, konung
(d. 875), son till kejsar Lothar av karolingernas
ätt, erhöll 844 som riksdel Italien och blev 855
faderns efterträdare som kejsare. L. låg i strid
med de påträngande saracenerna och det vid
denna tid på gr. av Nicolaus I:s politik mäktiga
påvedömet.
2) Ludvig, konung (d. 928), se ovan
Bur-gund.
3) Ludvig (it. Luigi), hertig av
Abruzzer-na (1873—1933), se Luigi.
Monaco. Ludvig II (Louis Honoré
Charles Antoine), furste (1870—1949), ende son
till Albert I, som han 1922 efterträdde som
regerande furste. L., som av Frankrike tilldelats
brigadgenerals rang, hade utom äktenskapet en
dotter Charlotte (f. 1898; 1920—30 g. m.
greve Pierre av Polignac), legitimerad 1919. L.
efterträddes av hennes son Rainier (f. 1923).
Nassau—Dietz. Ludvig (ty. Ludwig), greve
(1538—74), yngre bror till Vilhelm av Oranien,
kom med denne till Nederländerna, tog livlig del
i oppositionen mot Spanien och måste vid Albas
anmarsch lämna landet. 1568 sökte L. åstadkomma
en resning i n. Nederländerna, hade i början
framgång men blev sedan slagen av Alba vid
Jem-mingen. 1572 erövrade L. Mons men måste av
brist på understöd slutl. kapitulera. 1574 blev
han vid ett nytt försök att intränga i
Nederländerna slagen och dödad vid Mook.
Neapel. 1) Ludvig (it. Lodovico) I, konung
av Neapel, greve av Provence, hertig av Anjou
och Maine (1339—84), 2:e son till konung Johan
den gode av Frankrike, visade som ståthållare
i Languedoc hänsynslöshet och handlingskraft
och blev 1380 Frankrikes regent. Adopterad av
drottning Johanna, drog L. 1382 till Neapel,
sökte bemäktiga sig riket men misslyckades och dog
i Italien.
2) Ludvig II, den föreg:s son, konung,
hertig av Anjou (1377—1417), efterträdde fadern
1384. L. gjorde fåfänga försök att hävda sin
ställning mot Vladislav av Durazzo. I
Frankrike understödde han hertigen av Orléans. 1411
vann L. med påvens hjälp seger över Vladislav.
Samtidigt som en avgörande brytning med
Bur-gund inträffade avled L. 1417.
3) Ludvig III, konung, hertig av Anjou
(1403—34), son till L. II och Jolanta av
Ara-gonien, övertog under sin mors förmynderskap
1417 sina ärvda besittningar. Hans franska län,
Touraine, Anjou och Maine, bestredos honom
av Henrik V av England. I Neapel
adopterades han av Johanna II och utropades till konung
1420. På väg att taga landet i besittning avled
han 1434.
Polen, se nedan Ungern 1).
Portugal. Ludvig (port. Luiz) I, konung
(1838—89), son till titulärkonungen Ferdinand II
och Maria da Gloria, efterträdde 1861 sin bror
Peter V. Han spelade icke någon politisk roll
och efterträddes av sin son Karl I.
Preussen. Ludvig Fredrik Kristian, prins
(1772—1806), se Louis Ferdinand.
Romerska riket. 1) Ludvig I, den
fromme, kejsare (d. 840), se ovan Frankrike 1).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
