Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lykta - Lyktbärare - Lyktgubbar - Lykurgos - Lüle-Burgaz - Lyly el. Lilly, John - Lyman, Theodore - Lymantria - Lymfa - Lymfadenit, lymfkörtelinflammation - Lymfadenos - Lymfangiom - Lymfangiosarkom - Lymfangit - Lymfatisk vävnad - Lymfbanor - Lymffolliklar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
Lyktbärare—Lymffolliklar
204
medeltiden har man allmänt nyttjat horn- och
senare glaslyktor att bära, hänga upp och lysa
sig med på fartyg, i källare, på vindar o. s. v.
Lysmedlet är ljus el. oljelampa. Jfr Ficklampa.
Lyktbärare, zool., se Stritar.
Lyktgubbar, se Irrbloss.
Lykürgos, grekiskt personnamn. — i)
Spartas lagstiftare, vilken dess statliga inrättningar
tillskrivas åtm. sedan Herodotos; han skall ha
hämtat dem el. fått dem sanktionerade av oraklet
i Delfi. Då de emellertid säkerligen utvecklats
småningom på äldre grundval — liknande
återfinnas på Kreta —, anses L. vara en legendgestalt.
Åsikten, att han urspr. skulle vara en gud, är
däremot mindre väl grundad. Man torde dock
kunna påstå, att det spartanska statslivets
egendomliga inriktning är ett verk av en medveten
statsmannavilj a, men namn och tid för denna el.
dessa män äro okända. — Litt.: E. Meyer i
”Forschungen zur alten Geschichte”, i (1892).
2) Atensk statsman och talare (d. 325 f. Kr.),
ledare av Atens finansförvaltning 338—326 f. Kr.
L. var motståndare till det makedoniska
överväldet och sökte stärka Atens beredskap för en
befrielsekamp mot detta. Genom stränghet och
sparsamhet bragte han finanserna i blomstrande skick,
nybyggde flotta, varv, arsenaler och stadsmurar
och införde en militärisk uppfostran av de unga.
Med skärpa angrep han i processer och tal dem,
som förgripit sig på stat och moral; bevarat är
talet mot Leokrates jämte fragment av andra
(utg. bl. a. av Fr. Blass, 1899). — Jfr Blass,
”Die attische Beredsamkeit” (2:a uppl., 3 bd,
1887—98).
Lüle-Burgaz [-borga’z], ort i Trakien, i europ.
Turkiet, 73 km ö. s. ö. om Adrianopel. Här
segrade bulgarerna 29—31 okt. 1912 över turkarna;
se Balkankrigen 1912 och 1913, sp. 293.
Lyly [li’li] el. Lilly, John, engelsk
författare (omkr. 1554—omkr. 1606). L. studerade
i Oxford och Cambridge och levde sedan i London
som skriftställare. L:s roman ”Euphues, the
ana-tomy of wit” (1579; fortsatt i ”Euphues and his
England”, 1580) gav upphov åt en särskild
smakriktning, euphuismen (se d. o.). F. ö. skrev L.
komedier, de flesta med mytologiska ämnen. Sju
äro på prosa och beteckna därigenom samt genom
dialogens liv och fyndighet ett framsteg i det
engelska dramat. L:s ”Works” äro utg. av R.
W. Bond (3 vol., 1902). — Litt.: Biogr. av A.
Feuillerat (1910).
Lyman [låi’man], Theodore, amerikansk
fysiker (f. 1874), prof, i fysik vid univ. i
Cambridge, Massachusetts, U.S.A., är känd som
forskare inom det ultravioletta området av spektrum,
där han bl. a. funnit en teoretiskt viktig linjeserie
i vätets spektrum.
Lyma’ntria, zool., se Lövskogsnunnan.
Lymfa, den i lymfkärlen strömmande vätskan.
L. är något fattigare på äggviteämnen än
blodvätskan men överensstämmer i andra avseenden
med denna. Den från tarmkanalen kommande 1.
är efter måltid rik på fett och har ett
mjölklik-nande utseende. Denna 1. kallas k y 1 u s. L.
innehåller vita blodkroppar samt sparsamt med röda.
Lymfadenit,
lymfkörtelinflammation, inflammatorisk process inom en lymfkörtel,
förorsakad av via lymfbanorna till lymfkörteln
invandrade bakterier (jfr Lymfangit).
Lymfadenos [-å’s], veter., en hos nötkreatur
vanlig, hos övriga djur täml. ovanlig sjukdom,
som räknas till leukemierna. L. har under de
senaste åren visat en alltmer stigande frekvens.
Den förekommer mest i Södermanland,
Östergötland och Småland. Orsaken till 1. är ej klarlagd.
Köttet totalkasseras i allm. vid l.-fall. Vanligaste
symtomet på 1. är, att ytligt belägna lymfkörtlar
bli förstorade. Svulstliknande bildningar, ofta av
ansenlig utbredning, uppstå under huden och i
inre organ, ss. hjärta, löpmage och livmoder. Ej
sällan lokaliseras 1. till ögonhålorna, varvid
ögon-bulberna tryckas ur ögonhålorna. Sjukdomen har
hittills trotsat alla försök till behandling.
Lymfangiom [-å’m], godartade svulster,
an-giom, som härstamma från lymfkärl. De äro
vanligast i hud och slemhinnor och kunna vara
uppbyggda av tätt liggande, helt
sammanslingrade lymfkärl av vanligt utseende, enkla 1.
Ofta finner man dock en stark cellökning från
kärlväggarna, h y p e r t r o p i s k a 1., el. cystiska
utvidgningar av kärlen, cystiska 1. De äro
godartade men kunna genom sitt läge föra till
allvarliga sjukdomar.
Lymfangiosarkom [-ä’m], elakartade svulster,
angiosarkom, som utgå från lymfkärlens endo tel,
e n d o t e 1 i o m, el. från celler i dessa kärls
väggar, p e r i t e 1 i o m.
Lymfangit, en inflammation i lymfkärlen, som
uppkommer, då bakterier i större mängd el. av
starkare giftverkan från t. ex. en finne el. böld,
inkomma i dessa kärl. Även vissa gifter, ss.
ormgift, ge 1. L. ger sig tillkänna genom uppträdandet
av röda, ofta ömma strimmor el. strängar,
motsvarande lymfkärlens förlopp, vilka ange, att
inflammationen sprider sig och att fara för allmän
blodförgiftning är för handen. Med 1. följer
alltid en inflammation i tillhörande lymfkörtlar och
en ansvällning av dessa, en lymfadenit (se
d. o.).
Lymfätisk vävnad, även benämnd 1 y m f o i d
vävnad, finnes i organismen som 1 y m f f o 11 i
k-1 a r i slemhinnor, särsk. tarmens, som
lymfa-tiska artärskidor i mjälten, som
tonsi 11 e r och som lymfkörtlar. Den består
dels av ett av celler, retikelceller, uppbyggt
nät, retiklet, i vilket utbildas fibriller,
retikel-trådar, vilka stå bindvävsfibrillerna nära, dels
av i detta nät mycket tätt inlagrade lymfocyter.
I 1. utbildas efter födelsen runda härdar av svällda
retikelceller, i vilka cellnybildning och
cellundergång ske sida vid sida. L:s uppgift är att bilda
lymfocyter, att avfiltrera in på lymfbanorna
inkomna främmande kroppar, bl. a. bakterier, samt
att bilda antikroppar.
Lymfbanor, anat., se Lymfkärl.
Lymffolliklar, runda till ovala anhopningar av
lymfätisk vävnad, inlagrade i slemhinnor,
framför allt i andnings- och digestionsvägarna (se
fig.). Deras storlek är högst 2—3 mm i diam.,
deras antal ökas i uppväxtåldern och uppgår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
