Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrfågelsläktet - Lyrik - Lyriker - Lyrtorsk - Lyrurus - Lys, Leie - Lysaker - Lysammunition - Lysande organismer - Lysander, 1. Albert - Lysander, 2. Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
Lyrik—Lysander
216
mindre. Den hör hemma i s. ö. Australien.
Lyr-fågeln flyger ogärna men springer snabbt. Den
är ytterst skygg, lever parvis och förtär
insekter och maskar.
Lyrik (av lyra, se d. o.), den huvudart av
poesi, som ger direkt uttryck åt känslolivet och
alltså den företrädesvis subjektiva, i motsats mot
epos och drama, vilka sammanfattas som objektiva
diktarter. I sin mest typiska form (ofta kallad
centrallyrik) är 1. visa, sång; ett starkare inslag
av tanke- och idéelement präglar de olika lyriska
arter, som kallas dityramb, elegi, epigram, hymn,
ode m. m. Romans och ballad äro
övergångsformer till episk (och stundom till dramatisk) dikt;
den s. k. reflexionslyriken övergår lätt i retorik.
Lyriker, skald, som diktar lyrik (se d. o.). —
Lyrisk, subjektivt poetisk. — Lyrisk scen,
skådebana, där operor o. a. musikdramatiska
stycken uppföras, i motsats till ”talscen”.
Lyrtorsk, zool., se Torskfiskar
Lyrürus, zool., se Orrfåglar.
Lys [li’s], L e i e, vänsterbiflod till Schelde,
upprinner på Collines de 1’Artois i Frankrike,
flyter åt ö. och n. ö., delvis på gränsen till
Belgien, samt mynnar vid Gent. L. är 210 km lång
och segelbar från Aire. Flera kanaler ha
förbindelse med L.
Lysaker, förstad 6 km v. om Oslo, vid
mynningen av Lysakerelva. Station vid
Oslo—Dram-men-järnvägen. Fabriker vid älven,
villabebyggelse på Fornebuhalvön el. Fornebulandet med
flyghamnen Fornebu.
Lysammunition, vapentekn., speciell
ammunition, avsedd att underlätta stridsverksamhet
nattetid genom belysning av fientliga trupper,
målområden m. m. Redan på 1600-talet förekom en s. k.
”lichtkula” (lyskula), som bestod av en med
lys-sats fylld, ihålig kanonkula, avsedd att
utskjutas ur art.-pjäs. Marktrupperna använda
lysgra-nater, lysraketer, lyspatroner, lyshandgranater och
lysminor. Marinen utnyttjar lysgranater och
lysraketer, flygstridskrafterna lysbomber och
lys-cylindrar. — Lysgranater, lysraketer
och lysbomber bringas att krevera på några
hundra meters höjd, varvid en fallskärmsförsedd
lyskropp kastas ut och antändes. Lystiden
varierar mellan 20 och 100 sek., och lysvidden uppgår
till några 1 oo-tal m. Lyspatronen utskjutes
ur särskild 1 y s p i s t o 1 och har 1 el. 2
lys-kroppar försedda med ett fördröj ningskrutpiller
el. stubintråd, som tändes vid skottlossningen.
Lyskroppen börjar brinna i närheten av
ban-toppen på 100—150 m höjd; lystid vanl. 5—7
sek.; med fallskärm kan lystiden ökas till c:a
30 sek. Lyshandgranaten innehåller en
lyssats, som antändes några sek. efter kastet.
Den brinner liggande på marken med en lystid
av c:a 60 sek. Lysminan placeras omedelbart
under markytan el. anbringas vid trädstammar,
pålar el. dyl. (i förbindelse med snubbeltråd).
Lystid 20—60 sek.
Lysande organismer äga en mycket stor
utbredning bland djuren och finnas med
undantag för de fyra högsta klasserna (groddjur,
kräldjur, fåglar och däggdjur) inom alla övriga
större grupper. Vi ha sålunda lysande
svampdjur, nässeldjur, tagghudingar, blötdjur,
manteldjur och fiskar. Särsk. bland havsdjuren är
förmågan att producera ljus vanlig men däremot
sällsynt hos landdjuren (vissa insekter, ss.
lysmaskar, eldflugor och några tusenf otingar).
Bland sötvattensdjuren finnas däremot icke
några lysande former. Hos de encelliga
organismerna lyser hela kroppen. Särsk. bekant är en
liten klotformig flagellat, Noctilulca milia’ris.
Stundom uppträder den i oerhörda massor vid
havsytan och framkallar då den s. k.
marelden. De högre djuren ha särskilda lysorgan.
I sin enklaste form utgöras dessa av endast
körtlar, vilka producera det lysande ämnet. Hos
bläckfiskar och fiskar ha lysorganen nått sin högsta
utveckling och äro byggda efter samma princip
som en strålkastare samt bestå av en samling
celler, bakom vilka en av fina
reflektor finnes. Bakom denna
lj usproducerande
trådar bestående
ligger ett
lager pigmentceller, som inåt
helt avblända
ljuset. Mellan
de lysande
cellerna och den
över organet
genomskinliga huden finnes en
lins, som samlar
och förstärker
ljuset (se fig.).
I flera fall har
man ur det
lysande körtelsekretet lyckats
isolera det ly-
sande ämnet, 1 u c i f e r i n. Detta oxideras genom
medverkan av ett ferment, luciferas, till
oxyluciferin, vilket därvid bringas att lysa.
Växter med förmåga att självständigt
utveckla ljus äro vissa marina peridinéer samt
hattsvampar och bakterier. Produktion av ljus
förekommer sålunda hos ett flertal hattsvampar,
i Sverige särsk. honungsskivlingen, och bland
bakterierna de s. k. lysbakterierna (se d. o.) el.
fotobakterierna. Ljusfenomen hos vissa alger,
mossor (ss. lysmossan) m. fl. framkallas genom
ljusreflexion.
Lysa’nder. 1) Albert Theodor L., estetiker
(1822—90). Han blev fil. dr 1847, doc. i latin
1848, adjunkt i litteraturhistoria 1859 och prof,
i romersk vältalighet och poesi 1864, allt i Lund.
Av L:s skrifter må nämnas ”Romerska
litteraturens historia”, I (1858), ”Faust” (1875) och
”C. J. L. Almquist” (1878). Han utgav
Alm-quists ”Valda skrifter” (5 bd, 1874—78). L. var
en skarpsinnig och fin litteraturforskare,
framför allt filosofiskt och psykologiskt lagd.
2) Christian Albert L., den föreg:s son,
präst (f. 1875 27/e), teoretisk teol. examen i
Lund 1901, prästvigd 1902, kyrkoherde i Malmö
S:t Petri församling 1912, kontraktsprost 1929,
emeritus 1950; reg.-pastor vid Kronprinsens hu-
Lysorgan hos en bläckfisk,
Abraliopsis.
a ljusproducerande celler, b
reflektorer, c svart pigmentskål, d
för-stärkningslins, e genomskinlig del
av huden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
