Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Läkemedelsförråd - Läkt - Läktare (liktare) - Läm - Lämmelsläktet - Län
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
Läkt—Län
246
Fjällämmel.
enl. av Medicinalstyrelsen s. å. utfärdade
föreskrifter.
Läkt, skogsv., se Trä.
Läktare (mera sällan likt a re), sjöv., pråm
för godstransport.
Läm, jaktv., se Giller.
Lämmelsläktet, Le’mmus, tillhör gnagarna.
Kroppen är kort och tjock, benen korta med
breda, under håriga fötter, öron och svans korta
och dolda i den yviga pälsen och ögonen små.
Mest känd är f j ä 11 ä m m e 1 n, L. lemmus, gul
med svarta fläckar på ryggsidan; den blir intill
15 cm lång, med 2 cm lång svans. Arten finnes
blott i n. Skandinaviens fjälltrakter,
Kolahalvön och n. Finland och anses som en lokalras,
differentierad ur sibiriska lämmel n, L.
obensis. I Sverige bor den ovanför
barrskogsgränsen och livnär sig av växter. I vanliga fall
sättas två kullar årl. om ung. 7 ungar, men vissa
år föder honan tre—fyra kullar. I vanliga fall
synas lämlarna föga till men träffas under dessa
”lämmelår” massvis på hösten. Av okända skäl
— dock ej brist på föda — företaga de i stora
skaror vandringar, ”lämmeltåg”, varunder de utan
att kunna hejdas förflytta sig i bestämd riktning,
uppåt fjälltopparna, nedåt skogstrakterna eller i
horisontell riktning. De allra flesta av dessa
utvandrare omkomma. Lämlarna dödas av allehanda
fiender, ss. falkar, fjällräv, räv och vessla, men
de flesta omkomma genom svält, drunkning o. dyl.
— Till ett närstående släkte,
skogslämmel-släktet, Myopus, hör skogs- el. b 1 å 1 ä
m-m e 1 n, M. schisticolor, som blir 9—10 cm lång,
den 2 cm långa svansen oräknad. Den är
skiffer-grå med en rödbrun fläck på korsryggen. I
Sverige förekommer den i skogsområdet ned till
Gästrikland, Västmanland, Närke och Värmland. Den
lever av mossa och företager även vandringar,
ehuru den är mer sällsynt.
Län. 1) Förläning (lat. feu’duin). I äldre
tider den vanliga formen för kronans el. annan
makthavares ersättning åt enskild person för viss
fullgjord tjänst; tillika beteckning för det område
förläningen avsåg.
I Sverige känner man 1. tidigast från slutet av
1100-talet. Efter hand blevo 1. den normala
formen för den lokala förvaltningen. De kunde vara
av mycket olika storlek: från kungsgårdar med
områden under bryta r, konungssoknare
el. länsmän till landskap el. större delar därav.
En innehavare av ett sådant större 1. var under
1200-talet utan tvivel j a r 1 e n och den efter
jarl-ämbetets försvinnande uppträdande hertigen.
Under senare medeltiden plägade innehavarna av
de större 1. benämnas hövitsmän, särskilt vid
1., vilkas medelpunkt var ett slott el. fäste. Till
län sinnehavare var konungen enl. stadgande i
landslagen förbjuden att sätta utländska män.
Missbruk i detta hänseende föranledde från
konung Albrekts tid bestämmelsen i
konungaförsäk-ringarna, att 1. finge ges endast med rådets
samtycke och åt inländska män, samt föreskrifterna
till vem vid konungens död slottsloven skulle
stå, d. v. s. vem länet skulle hållas till handa.
Länsinnehavaren hade att ombesörja uppbörden
av skatter och sakören, representera konungen vid
tingen och att, när ett slott el. fäste var förenat
med länet, sörja för dess försvar men fick i
regel icke domsrätt. Den ursprungliga formen
av 1. var 1. på räkenskap, då länsinnehavaren
hade att redovisa länsuppbörden inför konungen.
Efter hand framträdde även andra former: 1. p å
avgift, då länsinnehavaren hade att erlägga
en bestämd, fixerad penningsumma, 1. på
tjänst, då han själv behöll uppbörden men var
skyldig att göra kronan tjänst, och p a n t e 1 ä n,
då länet givits som säkerhet för lån till kronan
och innehavaren fick tillgodogöra sig inkomsterna.
Mot medeltidens slut sades räkenskapslänen ligga
under kronans ”fatabur” (fataburslän).
De svenska 1. kunde urspr. i regel av givaren
efter behag återkallas. Mot 1400-talets mitt blev
det dock vanligt att utdela 1. även för
mottagarens livstid, ofta t. o. m. med rättighet för hans
änka och för hans närmaste arvingar att behålla
dem under viss tid framåt. Detta medförde faror
både för konungamaktens myndighet och för
bevarandet av odalfriheten. De tendenser till en
läns-stat, som börjat framträda under den senare
medeltiden, brötos dock av Gustav Vasas nationella
konungadöme. Den största delen av riket gjordes
till län på räkenskap, d. v. s. ställdes under
konungens direkta kontroll under
redovisningsskyl-diga fogdar. Nu tillkom emellertid ett nytt och
denna gång ärftligt länsväsen genom instiftandet
av hertigdömen som underhåll åt konungens
söner. Under dessa senares tid utvecklades snart
detta ärftliga länsväsen vidare genom
grevskap och friherreskap och genom de
ärftliga donationer (”frälsedonationer”),
som efter hand och särskilt under 1600-talet togo
stor omfattning, tills reduktionerna medförde dess
fall. — Litt.: K. G. Lundqvist, ”Om
hertigdö-menas statsrättsliga ställning” (1895); E.
Hilde-brand, ”Svenska statsförfattningens historiska
utveckling” (1896); E. Lönnroth, ”Statsmakt och
statsfinans i det medeltida Sverige” (1940).
2) I Sverige benämning på områden för den
högsta civila förvaltningen i orterna. L. äro
jämväl viktiga områden i den kommunala
själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
