Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Manisa, Manissa, Maghnisa - Manisk-depressiv sjukdom - Manito (Manitu) - Manitoba (Man.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
487 Manisk-depressiv sjukdom—Manitoba 488
Turkiet, 30 km n. ö. om Izmir (Smyrna); c:a
40,000 inv. M. ligger i Gediz’ dalgång, vid n.
foten av Manisa dag (antikens Sipylos; 1,500 m
ö. h.). Järnvägsknut; handel med russin, vin och
tobak. — M. är antikens Magnesia ad Sipylwm,
bekant genom romarnas seger 190 f. Kr. över
Antiochos III.
Mänisk-depressiv sjukdom. De mest
iögonenfallande symtomen vid denna sjukdom äro
rubbningar av känsloläget, dels abnorm nedstämdhet
(depression), dels abnorm upprymdhet
(exaltati-on). I det förra fallet betecknas sjukdomen som en
melankoli, i det senare fallet som en mani.
Melankolin har alla likheter med en naturlig sorg.
Härtill kommer ofta en mer el. mindre stark
ångestkänsla, oftast av de sjuka förnummen som
en tyngdkänsla i bröstet. Oftast inträder under
melankolien ett annat symtom, hämning av de
psykiska förloppen, såväl själva tänkandet som
dess omsättning i rörelser. I lindrigare fall röjer
sig hämningen endast i en subjektiv förnimmelse
av svårighet vid tänkandet och av
oföretagsamhet. I höggradigare fall röjer den sig också i den
sjukes yttre uppträdande. Han blir tyst och
fåordig, rörelserna ske trögt och sakta. Minspelet
är stelnat i sorg. Hämningen kan stegras till
nästan fullständig orörlighet (stupor). Den sjuke
blir pessimist och underskattar sig själv. I svårare
fall lämnar denna pessimism rimlighetens
gränser. Den sjukes tankevärld blir då förvanskad
av tankevillor, som ha karaktär av ringhetsidéer
och försyndelseidéer. Ibland tillkomma
hallucinationer. I melankolien förefinnes ofta ett starkt
självmordsbegär; även i lindriga fall av
melankoli kan självmordsfaran vara överhängande.
Många för omgivningen ofattbara självmord ha
sin förklaring i melankoliska sjukdomssymtom. I
somliga fall söker den sjuke ta sina närmaste med
sig i döden. Det melankoliska tillståndet
återverkar menligt på den sjukes kroppstillstånd.
Sömnlöshet, aptitlöshet, förstoppning, avmagring,
menstruationsrubbningar höra till den
melankoliska symtombilden. Behandlingen består i
lugnande medel och elektrochock.
Vid mani är huvudsymtomet upprymdhet. I de
lindrigare fallen (h y p o m a n i) är det blott
fråga om en överdriven lust- och lyckokänsla, en
strålande belåtenhet med sig själv. Vid de
svårare förlorar den sjuke varje spår av
självbehärskning. Det maniska känsloläget är mycket
rörligt och slår utomordentligt lätt över i
häftighet och vrede. De sjuka ha en förnimmelse,
att tankarna röra sig snabbt och lätt i deras
huvud, och de känna ökad andlig
prestationsförmåga. I verkligheten föreligga dock en ytlighet
och obeständighet i deras tänkande. De kunna till
slut ej fullfölja en enda tankegång, infallen
avlösa varandra i rasande fart (idé flykt). Den
sjuke företer också en stegrad verksamhetslust
(agitation). Hans sätt blir rörligt och
bullrande, mimik och gester överdrivna. Moraliska
och etiska hämningar äro uppluckrade eller
bortfallna. I sjukdomens högsta grader glider det
hela över i en våldsam agitation, som
kulminerar i skrik och skratt, dans och skutt och en
ostillbar förstörelselusta. — Manikerns
självbelåtenhet leder honom ibland ej blott till
självöver-skattning utan även till storhetsidéer. Ur de ofta
oundvikliga konflikterna med omgivningen kunna
ibland förföljelseidéer uppstå.
Såväl de melankoliska som de maniska
sjuk-domsfaserna gå i regel över efter längre eller
kortare tid. Intervallen mellan sjukdomsfaserna
kunna vara mycket olika, årtionden och mera.
Somliga sjuka få aldrig återfall, andra ha
mycket täta sjukdomsperioder.
Sjukdomen är utomordentligt vanlig, särskilt i
sina allra lindrigaste former, de s. k. c y c 1
o-t h y m i e r n a.
Maniskt-depressivt disponerade människor
kännetecknas även under hälsans dagar av det s. k.
cykloida temperamentet, vars kärna är ett
allsidigt rörligt och påverkbart känsloliv.
Ärftligheten synes spela en avgörande roll för
hithörande fenomens uppkomst.
Mänito (Man i tu), ett från algonkinindia
nernas språk hämtat ord, som förr ofta
missvisande översattes med ”den stora anden”. Ordet
betecknar i allm. något hemlighetsfullt, särskilt
den allmänna makt, som enl. primitivt tänkesätt
uppenbarar sig i naturföremåls rörelser. Varje
förvandling i naturen uppfattas som ett
uttryck för m. Bland religionsvetenskapliga
parallellord till m. märkes irokesernas orenda.
Manitoba [mänitåu’ba], förk. Man., provins
i mell. Canada (se karta vid Nordamerika och
Förenta Staterna); 569,083 km2; 776,541 inv.
(1951). Den del av M., som ligger n. och
ö. om Lake Winnipeg, tillhör det
Laurentis-ka urbersgområdet. Till detta ansluter sig i
s. v. ett på paleozoiska bergarter vilande
sjöområde, till stor del upptaget av de 3 stora sjöarna
Lake Winnipeg (24,500 km2), Lake Winnipegosis
(5,39o) och Lake Manitoba (4,700). De nämnda
sjöarna och området däromkring samt den s.
därom belägna, i det närmaste golvplana slätten,
den s. k. Red River Valley, kring Red River och
dess biflod från v., Assiniboine River, täcktes vid
istidens slut av en issjö, Agassiz-issjön, vars
avlagringar bilda den mycket bördiga jordmånen i
s. M. — Klimatet är utpräglat kontinentalt.
Me-deltemp. för jan. är i Winnipeg —20% för juli
i8°s; årsnederbörden uppgår där i medeltal till
515 mm men avtager mot v. och n. Större delen
av nederbörden faller under sommarmånaderna.
M. räknas till Canadas prärieprovinser, men
endast en liten del av provinsen var urspr. prärie;
den upptog s. v. hörnet av M. och sträckte sig
något n. och ö. om Winnipeg. N. därom, inom
s. v. delen av sjöområdet, vidtar ett område, som
urspr. bestod av omväxlande prärie och skog
(barrträd och Populus-arter). Det övergår
norrut i det n. el. subarktiska barrskogsområdet;
barrskogsområdet är till största delen obebott.
Kolonisering i större skala började i M. först
under senare delen av 1800-talet, samtidigt med
att järnvägarna byggdes. Mer än 2/s av
befolkningen äro födda i Canada, och c:a hälften
härstamma från Brittiska öama. Huvudstad är
Winnipeg (233,617 inv.). Av de övriga städerna ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
