Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maritimt klimat - Maritza - Mariupol - Marius, Gaius - Marius (Mayr), Simon - Marivaux, Pierre Carlet de Chamblain de - Marjatta - Marjut - Mark (myntvikt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5/7 Maritimt klimat—Mark 578
Maritimt klimat, se Klimat, sp. 394 f.
Mari’tza, se Marica.
Mariupol [marjo’palj], sedan 1949 Zjdanov,
industristad och hamn i Stalinoområdet i s. ö.
delen av Ukrainska SSR; 220,400 inv. (1939).
Tack vare sitt läge nära Donetsbäckenet är M.
Svarta havets viktigaste stenkolshamn; stora
metallverk m. m.
Ma’rius, Gaius, romersk härförare (156—86
f. Kr.). Han lyckades, fastän utan högre börd,
genom tidigt visad krigisk duglighet bara sig
väg till politiska ämbeten. Genom giftermål med
en lulia (faster till lulius Caesar) vann han en
upphöjelse i social rang, som underlättade hans
val till pretor. Som legat åt Q. Caecilius Metellus
i kriget mot Jugurtha bidrog han i hög grad till
romarnas framgångar i Numidien. Han återvände
till Rom för att söka konsulatet för år 107. Efter
att ha valts reformerade M. rekryteringen av
hären, som nu började bli en besoldad yrkeshär,
och återvände som överbefälhavare till Numidien,
där han fram tvang Jugurthas utlämnande.
M:s militära anseende föranledde hans val till
konsul för år 104. Man sökte en härförare, åt
vilken man med förtroende kunde lämna befälet
mot cimbrerna och teutonerna, och behovet av en
sådan gjorde, att M. valdes till konsul år efter
år. 102 slog han teutonerna vid Aquae Sextiae
(Aix en Provence) och 101 cimbrerna vid
Ver-cellae (mellan Po och Alperna). För sjätte gången
konsul 100, ägnade nu M. med ringa framgång
och heder sina krafter åt den politiska kampen
i Rom. Han slöt sig till anförarna för
oppositionen mot senatsregeringen, men ur stånd att själv
taga ledningen i den förvirring, som dessa
framkallade, förband han sig, om än tveksamt, med
senaten, offrade sina bundsförvanter och fann
sig i deras massakrerande. Efter att längre fram
ha fört befäl i det s. k. bundsförvantskriget lät
han sig åter indragas i de politiska striderna. 88
förmådde folktribunen Sulpicius Rufus folket att
fråntaga Sulla, konsul för året, kommandot över
trupperna i Syditalien och överlämna det till M.
Men Sulla drog med sina trupper mot Rom; M.
måste fly och räddade sig över till Afrika.
Återkommen, lyckades M. i förbund med Cinna erövra
Rom, där han med rå hämndlystnad rasade mot
sina motståndare. Han valdes för sjunde gången
till konsul men avled i ämbetsårets början. Hans
adoptivson, Gaius M. d. y., konsul 82, blev
s. å. av Sulla innesluten i Praeneste och dödade
sig vid stadens fall.
Märius (Ma yr), Simon, tysk astronom
(1570—1624), lärjunge till Tyge Brahe och
Kep-ler. M. var en av de första, som tog kikaren i
anspråk för astronomiska observationer. Han
upptäckte bl. a., oberoende av Galilei, de största
j upitermånarna.
Marivaux [-vå’], Pierre Carlet de
C h am bl a i n de, fransk författare (1688—
1763). M., av förmögen Parisfamilj, blev
ruinerad genom inblandning i Laws svindelaffärer och
tvangs att söka sig en utkomst. Sedan han —
efter flera försök i olika genrer — slagit
igenom med ”Arlequin poli par 1’amour” (1720), blev
NF XIV — 19
han fast knuten till Théåtre italien som
pjäsleverantör och skrev ett trettiotal komedier. Efter
engelsk förebild utgav han samtidigt moraliska
veckotidskrifter — den första var Le Spectateur
Frangais (1722—23) — och författade vidlyftiga
borgerliga samtidsromaner, vilka genom realism
och sentimentalitet i förening vunno en bred
publik och förberedde marken för Richardson.
De förnämsta äro ”La vie de Marianne” (1731
—41) och ”Le paysan parvenu” (1735—36). Men
det är genom sina komedier, i vilka rokokons
väsen funnit sitt renaste litterära uttryck, som
M. gjort sin viktigaste insats. Till de bästa höra
”Le jeu de 1’amour et du hasard” (1730), ”La
mère confidente” (1735) och ”Les fausses
con-fidences” (1737). — Litt.: Biogr. av G. Larroumet
(2:a uppl. 1894) och G. Deschamps (1897).
Ma’rjatta, se Kalevala, sp. 791.
Marjüt, se Mareotissjön.
Mark (isl. mörk, trol. av det viktstycket åsatta
märket) kallades fordom i Sverige och flera
andra länder enheten för såväl viktualie- som
metall- och myntvikten. Markvikten var av
nordiskt ursprung och har sedan spritt sig (jämte
benämningen m.) till större delen av det övriga
Europa. Mynts värde bestämdes urspr. av deras
tyngd på vågen, och detta var orsaken till att
vikter och mynt burit namnet mark gemensamt.
I de äldsta svenska lagarna förekomma m. och
öre, men icke örtug el. penning, som namn på
vikter; 1 sådan m. (= 210,62 g) indelades i 8
ören. Som nominell myntenhet innehöll m. 8
ören el. 24 örtugar el. 192 penningar. Myntvikten
kallades en lödig m. Mot 1 lödig m. fint silver
svarade urspr. en m. penningar el. en ”räknad m.”.
Den senare skilde sig dock alltmera från m. fint
till följd av (örtugs-)myntets fortgående
försämring.
Först 1536 slogos i Sverige mynt med namnet
mark (även ”halvmarker”). Dessförinnan var
marken endast ett sätt att räkna, och de största
slagna mynten voro ören. Från 1536 var m.
Sveriges myntenhet, tills den 1766 som sådan
undanträngdes av riksdalern, vilket mynt dock funnits
alltsedan 1534. 1560 gingo 4 m. på 1 daler, och
denna indelning bibehölls i räknesättet, ehuru av
det präglade myntet allt fler och fler m. gingo
på dalern. Silvermynt på 4, 2 och 1 m. präglades
allmännast, men även högre valörer förekommo,
ända upp till 16-markstycken i guld och
20-mark-stycken i silver, vilka Karl IX och Gustav II
Adolf läto slå. Under 1600-talet började man i
Sverige nyttja benämningen m. omväxlande med
skålpund för att beteckna viktualielispundets
närmaste underavd. (= 425,08 g). M. var även en
järn- och kopparvikt.
Som guld-, silver- och myntvikt nyttjades i
Frankrike mar c (=8 onces), i Italien, Spanien
och Portugal marco (=8 oncias, resp, onzas,
on^as). — I Norge var viktenheten m. som
guld-och silvervikt 233,99 g, som handelsvikt 249 g,
i Danmark som myntvikt något över 233,35 g,
som guld- och silvervikt 233,29, som handelsvikt
250 g. Det norska myntet m. var = Vs
specie-daler el. 24 skilling = 80 öre, det danska
mark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
