Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medici, släkt - Medicin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
747
Medicin
748
kurian byggt jämviktssystem gav Florens starkt
inflytande på Italiens politik. Lorenzo fortsatte
ivrigt Florens’ förskönande, och han samlade
konstnärer, skalder och lärde. Själv skrev han
canzoner och sonetter, dansvisor, karnevalssånger
samt hymner och andra religiösa dikter. Det
folkliga är styrkan i hans lyrik.
Lorenzos son Piero de’ M. (1471—1503)
övertog vid sin faders död 1492 styrelsemakten
i Florens men blev, sedan han vid ett anfall av
den franske konungen Karl VIII ingått en
förödmjukande förlikning, nov. 1494 fördriven;
folket hyllade i stället Savonarolas teokratiska
statsform. 1512 återkallades Medicéerna,
representerade av Pieros bröder Giovanni (1475—1521)
och Giuliano (1479—1516); den förre blev
redan 1513 påve (Leo X), och den senare
överlämnade snart makten åt brorsonen Lorenzo
(1492—1519). Denne hade svårt att finna sig till
rätta med de republikanska formerna och med de
regeringsinstruktioner farbrodern Leo X tillställde
honom från Rom. Hans utnämning 1515 till hertig
av U r b i n o vållade honom många bekymmer och
strider. Han dog ung, efterlämnande en dotter,
den sedermera så ryktbara Katarina av
Me di c i (se Katarina, sp. 140). En brorson
till den äldre Lorenzo vid namn Giulio (1478
—1534) övertog 1519 som kardinal
familjemak-ten i Florens och behöll den även sedan han 1523
blivit påve (C lemens VII). Till Florens sände
han 1524 som familjens representant med titeln
magnifico en ung son till Giuliano de’ M., I p p
o-lito (1511—35), som dock 1527 förjagades.
1530 kom staden ånyo i Medicéernas händer,
varefter Alessandro de’ M. (1510—37), son
till den yngre Lorenzo, 1531 blev stadens
styresman med kejserlig fullmakt, fick hertigtitel och
förlovades med kejsar Karl V:s naturliga dotter
Margareta av Parm a. Alessandros
liderlighet och tyranni gjorde honom allmänt hatad.
Han mördades av en frände, Lorenzino de’ M.
Efter mordet valdes C o s i m o de’ M., kallad
Cosimo I el. den store (1519—74), till
hertig (t537)- Med honom övergick makten till en
annan släktgren, vilken gjorde slut på republiken
Florens, som snart övergick till storhertigdömet
Toscana. Cosimo var näml, son till den utmärkte
härföraren Giovanni de’ M., vanl. kallad
Giovanni delle Bande Nere (av it.
bande nere, svarta krigarskaror; 1498—1526), en
sonsons son till Cosimo d. ä:s broder Lorenzo.
Cosimo var modig och energisk, hänsynslös och
klok, förkroppsligande Machiavellis härskarideal i
”11 principe”. Ett försök att återställa republiken
undertryckte han 1537. Cosimo erövrade 1555
Siena, formellt för Karl V :s räkning, och fick
1557 av Filip II full besittningsrätt till denna
gamla republik. Av påven Pius V fick Cosimo
1569 titeln stor hertig (granduca) av
Toscana. Cosimo omorganiserade förvaltningen i
byråkratisk anda och upprättade en stående armé.
Vän av konst och litteratur, inrättade han
Acca-demia di belle arti i Florens och var ivrig
samlare av fornsaker, tavlor och statyer.
Cosimos son Francesco de’ M. el. Frans
I (1541—87) blev 1564 regent i faderns namn
och 1574 dennes efterträdare. Han var sedan 1565
förmäld med kejsar Maximilian II :s syster
Johanna (d. 1578), som skänkte honom dottern
Maria av Medici (se Maria, Frankrike 2);
efter Johannas död äktade han 1579 sin älskarinna
den sköna venetianskan Bianca Capello. Från
denna tid blir nedgången i Florens’ ekonomiska
maktställning starkt märkbar; de följ, furstarna
av huset M. spela en mindre roll. När Johan
Gaston (1671—1737), en sonsons son till
Cosimo II, genom sjukdom blev oförmögen att
regera, ersattes han 1735 med hertig Frans Stefan
av Lothringen, Maria Teresias av Österrike
gemål. Till honom överlätos vid Johan Gastons död
1737, då den storhertigliga släktgrenen utgick på
svärdssidan, släktens vidsträckta
allodialbesitt-ningar och synnerligen dyrbara konstsamlingar.
Litt: E. Heyck, ”Die Mediceer” (1897),
”Flo-renz und die Medici” (4:0 uppl. 1927); E. Falk,
”Familjen M.” (1925).
Medicin (lat. medicina, av medicinus, som
avser läkare el. läkekonsten [underförstått ars,
konst, el. rés, sak], av medèri, bota, läka). 1)
Läkemedel. — 2) Behandling av sjuka; i något
trängre bemärkelse: läkekonst el. medicinsk
vetenskap. Då det gäller djur, talar man om
veterinärmedicin, vilken i tillämpliga delar
omfattar samma specialområden som den övriga m.
Medicinska vetenskapsgrenar äro:
Embryologi, läran om fosterutvecklingen, studiet av
organsystemens och organens tillblivelse. Härtill
sluter sig komparativ (jämförande)
anatomi, som studerar förhållandet mellan
djurarternas och människans utveckling och
byggnad. Anatomi är läran om kroppens byggnad,
lämnar beskrivning av organen, deras
utseende och läge. Mikroskopisk
anatomi el. histologi (eg.: vävnadslära) är läran
om organens och vävnadernas finare struktur,
utforskad med tillhjälp av mikroskop.
Fysiologi är läran om livsförrättningarna, om
organismens och de enskilda organens funktioner.
Fysiologisk kemi (biokemi) arbetar
härvid som självständig vetenskapsgren. —
Samtliga hittills nämnda specialvetenskaper sysselsätta
sig med den friska organismen och utgöra
därigenom grunden för studiet av sjukliga
företeelser. Jämte farmakologi, läran om
läkemedlen och deras användning, samt allmän
patologi, läran om allmänna sjukdomsorsaker
och -fenomen, ingå de som ämnen i den svenska
med.-kand.-examen. — Patologi är som
omfattande begrepp = sj ukdomslära. Den
systematiska indelningen av sjukdomarna kallas n o s
o-1 o g i. Man studerar den enskilda sjukdomens
patologiska anatomi och
patofysio-1 o g i, d. v. s. de sjukliga förändringarnas
struktur, resp, förlopp, dess etiologi, orsak, dess
symtomatologi, yttre tecken, och söker så
komma till en diagnos, ett inrangerande av
sjukdomen på dess plats i ett system, varefter
man kan yttra sig om prognosen, d. v. s.
förutspå sjukdomens vidare förlopp samt
fastställa terapien, behandlingen. Inom terapien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
