Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mejeriundervisning - Mejerska - Mejning - Mejram - Mejsel - Mekanik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
775
Mejerska—Mekanik
776
olika delar av landet. Till dessa s. k. skolor
lämnades något understöd av hushållningssällskapen
och staten. 1883 inrättades vid A1 n a r p s och
U1-t u n a s lantbruksinst. s. k. högre
mejeriskolor för utbildningen av instruktörer,
konsulenter och undervisare i mejeriskötsel. Kursen
var till en början 2-årig, från 1893, då
Ultuna-skolan upphörde, 3-årig, d. v. s. en i-årig
prak-tisk-teoretisk specialkurs, byggd på den 2-åriga
agronomkursen. Från 1933 har den högre m.
blivit omorganiserad till en av
agronomutbildningen oberoende, 3-årig specialkurs, byggd på
real-studentexamen och 4 års mejeripraktik. För
utbildning av föreståndare och förestånderskor vid
mejerierna inrättades vid A In ar p 1883
mejeri s k o 1 o r, en för män, en för kvinnor. Den
kvinnliga upphörde 1921. Den manliga utgöres
av en i-årig praktisk-teoretisk kurs, byggd på
goda folkskolekunskaper och 4-årig
mejeripraktik. För den lägre m. finnas dessutom 4
mejeriskolor med i-årig praktisk-teoretisk kurs, som
bygger på folkskola och 2-årig praktik. Dessa
skolor äro f. n. förlagda till Vinninge,
Skaraborgs län, Fellingsbro, Örebro län, Dvärsätt,
Jämtlands län, och Röbäck, Västerbottens län.
Mejerikonsulenten inom distr. tjänstgör som
huvudlärare.
Me’jerska, se Mejerist.
Mejning, krigsv., se Eldgivning.
Mejram, Ori’ganum majoräna, Majoräna
horténsis, tillhör
de läppblomstrigas
fam. och
härstammar från ö. Medel
-havstrakterna. I
Sverige nyttjas den
torkade örten som
krydda i bl. a.
vitkåls- och ärtsoppa
samt korvkaka.
Vildmejram, konig,
Origanum vulgäre,
är en flerårig, 4
dm hög ört med
äggrunda, under
grågröna blad,
rödvioletta blommor
och rödbruna
foder- och skärmblad.
Mejsel,
kilfor-migt verktyg av
stål med härdad
egg för bearbetning av metaller, sten o. s. v.
genom sönderdelning el. borthuggning av spån el.
flisor. En m. för bearbetning av metaller har
olika utseende, allteftersom den skall användas
till varmt el. kallt material. I förra fallet är den
försedd med ett åt sidan riktat träskaft, medelst
vilket m. hålles mot arbetsstycket, under det man
slår på m:s huvud. Dylika m. äro
skrotmejsel, vilken användes vid smidesarbete
för avhuggning av överflödigt material,
lockmejsel och h å 1 m e j s e 1 för
upphugg-ning av slitsar, resp, hål i det varma järnet.
M. för bearbetning av kallt material saknar
Mejram, Origanum maj or ana.
Skrotmejslar (a och
b) och kryssmejsel
(c).
I
skaft och är vanl.
ut-smidd av plattstål. F 1 a
t-m e j sel har eggen i
tvärsektionens längdriktning,
kryssmejsel i dess
korta led. Den senare typen
användes för upphuggning
av spår. Mejsling för hand
ersättes numera ofta med
maskinmejsling medelst
m.-hammare, drivna av
komprimerad luft el.
elektriskt. — Skruv-
mejsel är ett m.-liknande verktyg, varmed
spår- el. phillipsskruvar indragas el. lossas.
Mekanik (av grek, mechanè, verktyg, maskin),
en av fysikens huvuddelar, stundom behandlad
som självständig vetenskap, betecknande urspr.
läran om maskiner (praktisk m.). — M.
omfattar numera läran om fysikaliska kroppars
jämvikt och rörelse och om orsakerna därtill,
tröghet och kraft. I allm. räknas dock teorierna för
rörelseförlopp, som endast äro föremål för
indirekt iakttagelse (t. ex. ljud- och värmefenomen)
ej till m. utan behandlas under andra delar av
fysiken. M. brukar indelas i 3 huvuddelar: g e o
meka n i k el. m. i inskränkt bemärkelse, h y d
ro-rn e k a n i k och aeromekanik, vilka omfatta
resp, fasta, flytande och gasformiga kroppars m.
Då m. endast avser att behandla rörelsen som
sådan utan hänsyn till rörelsens orsaker, tröghet och
kraft, kallas den kinematik el.
geometrisk rörelselära (ty. Phoronomie); i
dynamiken genomföres en kausal behandling av
rörelseförloppen. Den del av dynamiken, som
behandlar jämviktsförhållandena, d. v. s. de fall,
då ingen rörelse inträder, benämnes s t a t i k,
under det att den övriga delen av dynamiken
kallas k i n e t i k.
Som m:s grundläggare kan man anse
matematikern Arkimedes. Han upptäckte bl. a. lagarna
för hävstängers jämvikt, uppfann flera maskiner,
införde begreppet tyngdpunkt samt bestämde
denna punkts läge för flera olika figurer. Han
upptäckte även den viktiga efter honom benämnda
principen. Men med dessa betydande arbeten samt
några uppfinningar av bl. a. Ktesibios och Heron
voro den antika världens bidrag till m.
väsentligen uttömda. Först sjutton årh. efter Arkimedes
finner man dennes forskningar åter upptagna,
näml, av Lionardo da Vinci. Denne utveckade
vidare teorien för hävstängerna, iakttog friktionens
verkningar samt vattnets rörelse i floder och
kanaler, uppfann flera maskiner o. s. v. Galileis
forskningar blevo av största betydelse för m.,
och det är förnämligast dem man har att tacka för
denna vetenskaps grundläggande i nyare tider.
Galilei undersökte bl. a. kaströrelsen och lagarna
för fritt fallande kroppars rörelse ävensom
för fallet utför ett lutande plan samt för
pendelrörelsen. Huygens angav lagarna för kroppars
rörelse i cirkelformiga banor samt för
centrifu-galkraftens verkningar. Han utvecklade även
pendelns teori. Mer än alla främjade Newton m:s
framsteg. Genom upptäckten av den allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
