Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Melos (ö) - Melozzo da Forlì - Melpomene - Melrose - Melsbroek - Melsomvik - Melsted, Henning - Melun - Melursus - Melusina - Melville, Herman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
799
Melozzo da Forli—Melville
800
Melozzo da Forli: Musicerande ängel. Fresk i
Vatikanen, Rom.
ort för obsidian, använd till verktyg även
under bronsåldern. Huvudorten för
obsidianex-porten, belägen vid det nuv. Fylakopi, har
utgrävts av engelska arkeologiska skolan i Aten.
I historisk tid beboddes M. av dorer. Aten
angrep M. 416 f. Kr., och invånarna utrotades till
stor del. På M. påträffades 1820 den ryktbara
Afroditestatyn, ”Venus Milo”.
Melozzo da Forli [melå’tså da fårli’],
italiensk målare (1438—94). Han var lärjunge av
Piero della Francesca, till vars storslagna,
plastiska formgivning han blev en arvtagare. M.
söker framför allt en utomordentligt klar
redogörelse för rumsförhållandena, vilket stundom
leder honom till en med Mantegnas jämförbar
illusionism. Han samarbetade med den
nederländske målaren Justus van Gent i
hertigliga palatset i Urbino (porträttserier m. m.;
1473—76), var f. ö. verksam i Rom och i
Lo-reto, där han utförde kupoldekorationer med
perspektivisk illusionsverkan. Resterna av en
större sådan målning (i Santi Apostoli) bevaras
nu dels i Quirinalen (”Den himmelsfarande
Kristus”), dels i Vatikanens galleri (änglagestalter),
där man också ser en ståtlig historiebild, ”Påven
Sixtus IV installerar kardinal Platina som
Vatikanens bibliotekarie”.
Melpo’mene (grek. Melpome’ne), den tragiska
skaldekonstens gudinna, se Muser.
Melrose [me’lråuz], stad i Skottland, grevsk.
Roxburgh, 45 km s. ö. om Edinburgh; c:a 2,500
inv. Här ligger den vackra ruinen av Skottlands
första cistercienskloster, Melrose, gr. 1136,
förstört 1545.
Melsbroek [me’lsbrok], flygplats i Belgien,
12 km n. ö. om Bryssels centrum.
Melsomvik, hamnplats i Vestfold fylke, Norge,
på v. sidan av Oslofjordens mynning. M. har en
djup och väl skyddad men ganska trång hamn.
C:a 300 inv. Marindepå.
Melsted, Henning Finne von, författare
(1875—1953), jur- kand. 1897 i Uppsala,
sedermera praktiserande advokat i Stockholm. Han
skrev ett stort antal romaner och noveller
alltifrån 1898, bl. a. ”Noveller i dialog” (1901),
”Nöd” (1904), ”Milla” (1907), ”Fariséns hustru”
(1908), ”Passionsnoveller” (s. å.), ”Damen utan
nåd” (1909), ”Juristerna” (1910), ”Gerda” (1918),
”Erna” (1923), ”Den stora karnevalen” (1924)
och ”Skiljas” (1926), samt skådespel (bl. a.
”Sa-lomos dom”, 1911). M. har skildrat det moderna
samhället med skarp kritik; särskilt har han
behandlat äktenskapliga förhållanden samt jurister
och rättskipning. I broschyrform har M. flera
gånger gjort aktuella inlägg. Han har även utg.
diktsaml.
Melun [malö’], huvudstad i fr. dep.
Seine-et-Marne, 40 km s. ö. om Paris, på ömse sidor om
Seine; c:a 18,000 inv. Två kyrkor (resp.
1100-och 1400-talet). På en ö i floden låg det romerska
Melodunum.
Melu’rsus, se Björnar, sp. 165.
Melusina, hjältinnan i en vida spridd folkbok,
en skön prinsessa, som till straff för ett brott
dömts att varje lördagsnatt förvandlas till en
orm. För att befrias från denna olycka måste
hon finna en make, som älskar henne utan att
bespeja henne under förvandlingens timmar.
Greve Raimond av Lusignan uppfyllde länge detta
villkor men gav slutligen vika för sin
nyfikenhet, varefter M. för alltid försvann. Den äldsta
versionen av sagan är från 1387 och författad
av Jean d’Arras. Otaliga senare versioner
finnas på alla europeiska språk. — Litt.: J.
Sahl-gren, ”Svenska folkböcker”, VI (1951).
Melville [me’lvil], Herman, amerikansk
författare (1819—91). Han gick i sin ungdom
till sjöss, hölls 1842
fången på en av
Mar-quesasöarna av
infödingarna i fyra
månader. I ”Typee” (1846;
”Teipi”, 1879)
skildrade M. livet på ön med
frisk realism; ”Omoo"
(1847), som behandlar
liknande motiv, har
rikare humor j ämte
samma livfullhet och
styrka. ”Mardi”
(1849; sv. övers.
1949) slutar som en
aktuell satir, ”Red-
burn” (s. å.; sv. övers. 1950) fylls av personlig
bitterhet, och i ”Moby-Dick” (1851; sv. övers.
1943), M:s betydelsefullaste verk, växer
äventyrsberättelsen ut till en med grandios fantasi och
djup känsla målad världsbild. Misskänd och
besviken, skrev M. sedan föga; hans sista verk
voro dikter. — M. har sedan 1920-talet varit
föremål för växande intresse och räknas numera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
