Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Metallografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
859
Metallografi
860
Fig. 2. Tillståndsdiagram för legeringar av metallerna
A och B. Punktlinjerna visa förloppet, då en smälta
stelnar. Betydelsen av bokstäverna framgår av texten.
lägsta temp., vid vilken legeringen är fullt smält,
linjen närmast därunder, soliduslinj en,
anger den högsta temp., vid vilken legeringen
befinner sig helt och hållet i fast tillstånd. Mellan
dem ligger stelnings- el. smältning
s-intervallet, inom vilket legeringen är
delvis smält, delvis i fast tillstånd. Då en smälta
svalnar och når likviduslinjen, t. ex. vid a (fig.
2), utskiljas fasta kristaller av legeringen med
sammansättningen b på soliduslinj en. Därigenom
förändras smältans sammansättning, temp.
sjunker, och nya kristaller utskiljas. Vid punkten c
på likviduslinjen har smältan helt övergått till
fast fas. Dennas sammansättning anges av punkt
d, om svalnandet har skett sakta, så att den
fasta fasens sammansättning utjämnats genom
diffusion. I de flesta fall sker detta ej, utan man
får en serie kristaller med kontinuerligt
varierande sammansättning, vilket fenomen kallas s e
g-r i n g. Stelnandet avslutas då vid lägre temp.
än som anges av c—d. I de punkter, som
representera de rena metallerna, sammanlöpa
likvidus-och soliduskurvoma (vid punkterna A och B i
fig. 2), d. v. s. de rena metallerna smälta och
stelna alltid vid en viss, oförändrad temp. De
ha således en verklig smältpunkt. Det finnes även
vissa legeringar med bestämd sammansättning,
som likaledes smälta och stelna alltigenom vid
en bestämd temp., den eutektiska
temperaturen (C i fig. 2), vilken alltid är lägre
än de ingående metallernas smältpunkter och den
lägsta i diagrammet. En dylik legering kallas
eutektisk. Vid stelnande utskiljes vid den
e u t ek tiska punkten en finkornig, ofta
lamellär, blandning, s. k. e u t e k t i k u m, av
två faser, den ena med övervägande
komponenten A (sammansättningen D i fig. 2) och den
andra med komponenten B (E i fig. 2). Vid alla
legeringar, vilkas sammansättning ligger mellan D
och E, sker stelnandet ej till enbart A-fas el.
B-fas, utan den sista delen av smältan stelnar
vid den eutektiska punkten C. Den stelnade
massan kommer då att innehålla eutektikum med
insprängda korn av /4-fas (för legeringar med
sammansättning D—C i fig. 2) el.F-fas (vid
sammansättningen C—E). De förra kallas
under-el. hypoeutektiska, de senare över- eh
hypereutektiska.
Förhållandena vid omvandlingarna i fast
tillstånd äro i stort sett likartade. När temp.
sjunker under den mot en viss omvandling svarande
övre kurvgrenen, börjar omvandlingen och
fortgår, i den mån temp. sjunker, tills omvandlingen
har fullbordats. Liksom i fråga om smältningen
gäller, att omvandlingarna hos rena metaller och
vissa legeringar med bestämd, s. k. eutektoid
sammansättning ske vid vissa, oförändrade temp.
Legeringar med flera än två komponenter
förhålla sig principiellt på samma sätt, men på gr.
av det större antalet variationsmöjligheter bli
förhållandena i dylika legeringssystem väsentligt
svårare att överblicka.
De mikroskopiska undersökningarna
avse att jämte andra undersökningsmetoder ge
svar på frågan, vilka de förändringar äro, som
inträda vid omvandlingarna, och att i övrigt ge
upplysning om materialets inre tillstånd. För
ändamålet uttar man ett litet provstycke, på vilket
en yta slipas plan på smärgelpapper och poleras
till spegelglans. Ytan etsas därefter i allm. med
utspädda syror, med saltlösningar el. på
elektro-lytisk väg. Vid etsningen angripas olika
beståndsdelar i ytskiktet på olika sätt, varigenom
materialets struktur göres synlig. För
undersökningen användas speciella
metallmikroskop, som skilja sig från vanliga mikroskop
genom att de äro försedda med en särskild
anordning för belysning av provytan.
Metallmikroskopen tillåta upp till c:a 1,200 ggr förstoring. På
senare tid har man inom den metallografiska
forskningen börjat använda även
elektronmikroskop, varvid man når upp till 10—20,000 ggr
förstoring. — Genom mikroskopering kan man
fastställa, vilka strukturbeståndsdelar
som ingå i materialet i det tillstånd, vari det
befinner sig vid undersökningen. Man finner vid
dylika undersökningar, att nya
strukturbeståndsdelar uppkomma vid omvandlingarna, varvid i
regel även omkristallisation äger rum.
Strukturbeståndsdelarna äro kemiskt homogena,
s. k. m e t a r a 1, el. sammansatta till aggregat.
Antalet möjliga faser i ett i jämvikt varande
legeringssystem bestämmes av Gibbs’ fasregel.
Röntgenografiska undersökningar
grunda sig på röntgenstrålarnas brytning och reflexion
i det gitter, i vilket kristallernas
byggnadselement, atomerna och molekylerna, äro ordnade
på ett lagbundet och för varje tillstånd
karakteristiskt sätt. Denna undersökningsmetod ger
således möjlighet att tränga in till den djupaste
grunden för de med omvandlingarna
sammanhängande företeelserna, näml, omlagringar i
git-terbyggnaden.
Andra viktiga undersökningsmetoder inom m.
äro dilatometriska prov, vid vilka man
studerar materialets värmeutvidgning, samt prov
för studium av de magnetiska och
elektriska egenskaperna samt
värmelednings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
