Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michelet, Simon - Michelin, André - Michelozzi di Bartolommeo - Michelsen, Hans - Michelsen, Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
929
Michelin—Michelsen
930
Michelozzi di Bartolommeo: Palazzo Medici-Riccardi,
Florens.
även medarbetare i den vetenskapliga övers, av
G. T. till norska (1929).
Michelin [mijlå’], André Jules, fransk
industrimän (1853—1931), uppfann tills, m. sin
bror Édouard M. den lätt avtagbara
pneuma-tiska velocipedringen 1891 och lanserade vid en
biltävling 1895 en efter likartad princip
konstruerad bilring. För exploaterandet av dessa
uppfinningar grundades Michelin & co., fabricants de
pneumatiques, som blivit en av världens ledande
gummiringsfabriker.
Michelozzi [mikelå’tsi] di Bartolomm e’o,
italiensk konstnär (1396—1472), en av de första
renässanskonstnärerna i Florens, förnämligast
verksam som arkitekt men också dekoratör och
bildhuggare. Cosimo de’ Medici utnämnde honom
till stadens myntmästare. Hans förnämsta
byggnadsverk är Palazzo Medici-Riccardi (1440-talet),
vars fasad dekorerades i rustik och vars gård fick
en kolonnburen loggia. Liknande båggångar
uppförde M. i den första gården i Palazzo Vecchio;
också i klostret San Marco byggde M. sådana.
Bland hans skulpturverk märkas en silverstaty
i domen i Florens och en terrakottastaty
(Johannes Döparen) i Santa Annunziata där.
Michelsen [mi’k-], Hans, norsk skulptör
(1789—1859), studerade bl. a. för Thorvaldsen i
Rom och var några år Byströms medhjälpare i
Stockholm. Hans apostel figurer för Trondheims
domkyrka verka kallt opersonliga och infriade
lika litet som hans porträttbyster samtidens
förhoppningar, att han skulle skapa en nationellt
norsk bildhuggarkonst.
Michelsen [mi’k-], Peter Christian
Hers-NF XIV — 30
leb Kjerschow, norsk statsman (1857—1925).
Han utbildade sig till jurist, verkade som
advokat i sin födelsestad, Bergen, slog sig även på
skeppsrederi och upparbetade i denna bransch ett
av Norges största företag. Han var stortingsman
1892—94 och gjorde sig bemärkt genom sin
självständighet och sin klara och slagfärdiga
vältalighet. I valkampanjen 1903 var M. en av de
ledande talesmännen för den nationella
samlings-politiken, och då
”samlingspartiet” segrade,
inträdde M. i okt. i
den nya Hagerupska
regeringen. Då
förhandlingarna om
konsulatfrågan strandade
i febr. 1905, begärde
M. och hans kollega
J. Schöning avsked,
varvid regeringen
sprängdes och M.
bildade ny ministär med
representanter från
alla partifraktioner
(utnämnd 11 mars)
med programmet att genomföra eget norskt
konsulatväsen, inom eller utanför unionen. M.
ledde med säker hand den nu följande aktionen.
Konsulatlagen antogs i maj enhälligt av tingets
båda avd., men 27 maj vägrade Oskar II
sanktion; 7 juni följde stortingets godkännande av
regeringens åtgärder, avsättningen av Oskar II
som norsk konung och i samband därmed
uppsägandet av unionen med Sverige. M. stod efter
7 juni som det norska folkets hjälte. Den nyktra
politik, varmed han under de följande svåra
månaderna banade vägen för en fredlig uppgörelse
med Sverige, sårade emellertid djupt Norges
chauvinister, och då han vid förhandlingarna i
Karlstad aug.—sept. 1905 gick med på slopandet
av de norska gränsfästningarna, beskylldes han
från enstaka håll för att ha prisgivit Norges
ära. Hans auktoritet var dock stor nog att få
Karlstadskonventionerna antagna i stortinget, och
även under förhandlingarna om statsformen och
kungavalet blev hans linje den segrande. De följ,
åren måste M:s regering kämpa med en ytterligt
närgången opposition i den inre politiken, särskilt
på koncessionslagstiftningens område. M:s
hälsotillstånd försvagades, och han avgick 28 okt.
1907. Han blev vid sin avgång föremål för en
storslagen hyllning. 1909 spelade han en ledande
roll vid bildandet av det med högern
samarbetande partiet ”frisindede venstre”. Eljest deltog han
föga i aktiv politik efter sin avgång utan levde
tillbakadraget på sitt gods Gamlehougen vid
Bergen till sin död.
M. testamenterade så gott som hela sin
förmögenhet till en fond, som skulle bära hans namn
och vars räntor skulle användas för ett institut
med ändamål ”att verka för fri vetenskaplig
forskning och annat samhällsnyttigt arbete”,
företrädesvis genom ”att skaffa särskilt lovande
vetenskapsmän goda arbetsvillkor”. Institutet har
i detta syfte inrättat flera mycket högt avlönade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
