Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minerarinsekter - Minerva (gudinna) - Minerva (förening) - Minerva, Jahrbuch der gelehrten Welt - Minervas uggla - Minett - Mineur - Minfartyg - Min-fällning, -fält - Ming - Mingalleri - Mingranat - Mingrelien - Mingång - Minho - Min-hou - Miniatyr, miniatyrmålning - Handskriftsminiatyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
Minerva—Miniatyr
62
Av bokbladmineraren angripet
bokblad.
vudgrupper,
saft-ät a r e och p
a-renkymäta-r e. De senare
förtära endast större
delen av
parenky-met; de förra
äro utomordentligt
specialiserade
beträffande kroppsform och mundelar
för att kunna skära
ett horisontalt snitt
genom cellväggarna
i epidermis, så att
larven kan komma
åt saften i cellerna.
M:s minor äro av
så växlande och
karakteristisk form,
att de olika arterna
ofta kunna
igen
kännas på dessa. M. äro ofta svåra skadedjur,
t. ex. bladminerarvivlarna
(Orches-tes), bland vilka märkas bokbladmineraren (O.
fagi) och ekbladmineraren (O. quercusj.
Mine’rva, rom. myt., romersk gudinna, som
dyrkades bl. a. (jämte Jupiter och Juno) i det
berömda templet på Capitolium. M. var närmast
beskyddarinna för allt slags hantverk och
konstskicklighet (kallades t. ex. M. Medica som
läkekonstens skyddsgudinna), och hennes tempel på
Aventinus var samlingslokal för officiellt erkända
yrkesföreningar och korporationer. Mot slutet av
republikens tid likställdes M. med grekernas
A t h e n a och dyrkades sedermera även som
stadsskärmande och segerförlänande gudinna. —
M:s viktigaste högtid, Quinquatrus, firades under
stor tillslutning, särskilt av yrkesutövare, 19—
23 mars.
Mine’rva, förening, grundad 1946, med uppgift
att verka för svenska vetenskapliga och
populärvetenskapliga förf:s intressen. Sekr. advokat U.
von Konow.
Mine’rva, Jahrbuch der gelehrten
W e 11, tysk årsbok, uppsatt 1891, sedan 1920
utg. i Berlin, innehåller värdefulla uppgifter om
hela världens vetenskapliga institutioner, lärda
sällskap o. s. v.
Minervas uggla, Athéne no’ctua, uggleart av
ordn. ugglor (se d. o.), hemmahörande i mellersta
och s. Europa. Jfr Athena.
Mine’tt, ett i Lothringen och Luxemburg
använt lokalnamn för i juraformationen
förekommande sedimentära oolitiska järnmalmer, såväl
av limonittyp och karbonattyp (siderit) som av
silikattyp (chamosit etc.). Liknande järnmalmer
förekomma i s. ö. Skåne i Fyledalen.
Mineur [-nö’r], fr., mus., se Minore.
Minfartyg, sjökrigsv., övervattensfartyg, som
avsetts speciellt för att utlägga minor. M i
n-kryssare äro m. med kryssaregenskaper i
fråga om storlek, fart och skydd. M., avsedda för
•offensiva mineringsoperationer, byggas ibland
med egenskaper som en jagare och kunna även
utgöras av äldre, ombyggda jagare. För
defensiva mineringsoperationer utnyttjas ofta m. av
hjälpf ar tygskaraktär el. smärre m., vanl. med låg
fart. — Jfr Min-ubåtar.
Min-fällning, -fält, sjökrigsv., se Mina, sp.
51 f-
Ming, kinesisk kejsardynasti, se Kina, sp. 288.
Mingalleri, lantkrigsv., se Minkrig.
Mingranat, krigsv., se Granat, sp. 193.
Mingrèlien, landskap i Georgien, huvudsaki. n.
om floden Rion, sträcker sig från Svarta havet
uppåt Kaukasus’ sydsluttning; slättlandet är
delvis sumpigt. M. bebos av c:a 250,000
mingre-1 i e r, till språk och kultur nära besläktade med
georgierna. Huvudnäringar äro åkerbruk, vin- och
silkesodling. M. är antikens Kolchis.
Mingång, se Minkrig.
Minho [mi’njo] (port.; sp. Miiio [mi’njå]),
flod i n. v. Spanien, upprinner på Galiciens n. ö.
berg och utfaller i Atlanten. Bildar med sitt stora
estuarium gräns mellan Spanien och Portugal.
Längd 275 km, flodområde 17,000 km2, farbar
för mindre farkoster 40 km.
Min-hou, stad i Kina, se Fu-chou.
Miniatyr, miniatyrmålning (fr.
minia-ture, av lat. mi’nium, mönja, röd färg), eg. en
med ”tninium” utförd målning el. teckning. De
äldsta m., i antika och medeltida handskrifter,
äro vanl. i relativt litet format, varför man —
felaktigt — härlett ordet miniatyr ur lat. minor,
mindre.
Handskriftsminiatyren. Sedan gammalt var det
brukligt att i handskrifter utmärka ingressen till
ett nytt kapitel med röda begynnelsebokstäver;
stundom utskrevs hela den första raden av
kapitlet på detta sätt. Småningom utvecklades detta
bruk därhän, att man dels utmålade initialerna i
guld och färger och inramade dem med präktiga
ornament, dels även i dem inkomponerade
bildframställningar, som direkt el. indirekt hade
avseende på texten. I samband härmed började man
också illustrera viktigare ställen i texten med
bildframställningar. Åtskilliga från antiken
bevarade handskrifter visa en högt utvecklad
miniatyrkonst (Wienhandskriften av Dioskorides, från
505 e. Kr.). Under medeltiden bibehöll man
traditionerna från antiken och kopierade gärna
bevarade antika manuskript (bl. a. av Terentius’
komedier). Samtidigt uppstod emellertid även en
betydelsefull självständig miniatyrkonst, som
utvecklades vid olika konstcentra, särskilt vid en
del kloster med berömda skriptorier.
Betydelsefull är särskilt den miniatyrkonst, som under
600- och 700-talen uppstod på de brittiska öarna
och som utmärker sig för utomordentligt
praktfull ornamentik och starka färger. Ett alster av
denna (från Canterburyskriptoriet) är Codex
aureus i Kungl. bibi, (se bild vid Codex).
Något senare är den likaledes betydelsefulla s. k.
franko-sachsiska skolan (900-talet), vars stil
utmärker sig för sällsynt klar och väl avvägd
komposition. I utsmyckningen växla gamla motiv
(meander- och flätmönster) med nordisk,
stiliserad djurornamentik.
Under de följ, seklerna genomlöper
miniatyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
