Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mongolerna - Historia - Mongolfläck - Mongliet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197 Mongolfläck—Mongoliet 198
ler el. egentliga m., nordmongoler el. burjäter
(se d. o.) samt västmongoler el. kalmucker (se
d. o.). Till de förstnämnda (omkr. 2 mill.) höra
bl. a. chalchamongolerna, som leva från Altaj
till Amur och söderut till Gobiöknen, s. om dessa
nomadisera uroterna, tschacharerna, som inneha
trakterna s. om Gobi och sträcka sig åt n. ö.
in i Manchuriet, samt ordosmongolerna n. v. om
prov. Shan-si. M. äro övervägande nomader och
tillbringa en stor del av sitt liv i sadeln. De
bedriva boskapsskötsel (hästar, nötkreatur,
kameler och i synnerhet får) men ha stundom
jordbruk, och även jakten är av betydelse.
Bostäderna utgöras av runda tält, jurtor, täckta med filt.
Klädedräkten består av långa rockar och höga
stövlar samt är lika för båda könen, ehuru
kvinnorna ha särskilda smycken, bl. a. praktfulla
huvudprydnader. Religionen är den lamaistiska
formen av buddismen med en levande Buddha i
Urga men med rester av schamanism.
Historia. M. levde ännu på 11 oo-talet, inom
ett område mellan öknen Gobi och Bajkalsjön,
delade i en mängd stammar. Av dessa skapade
Djingis-kan sitt mongoliska rike (1206).
Under hans och hans närmaste efterföljares
ledning blevo m. för en kort period samtidens största
erövrarfolk; Djingis-kan erövrade först n.
delen av Kina; därefter vände han sig västerut.
Hans fältherrar erövrade 1218 kanatet
Kara-Kitai, och därefter erövrades och ödelädes i
grund Chorezm och Chorasan. Vid Djingis-kans
död (1227) omfattade väldet länderna från
Stilla-havet till Dnjepr. Djingis efterträddes som
storkan av sin son ögödö (1229—41), som
erövrade större delen av Östeuropa fram till
Adriatiska havet. Mongoliska härar under befäl av
ögödös brorson Batu voro t. o. m. så långt
västerut som i Schlesien, där de besegrade den tyska
riddarhären vid Liegnitz 1241. Efter Gujuks
regering (1246—49) övergick regeringen till
Tulus linje, den yngste av Djingis-kans söner.
Under Möngke (1251—59) erövrade m. Sydkina
och delar av nuv. Indokina, och dennes broder
Hulagu erövrade Främre Orientens länder. Vid
Bagdads fall 1258 avrättades den siste
abbasid-kalifen, och kalifatet fick flytta till Egypten. M:s
vidare framträngande mot Medelhavet hindrades
av den egyptiske sultanen Kutuz genom den seger
han vann över m. vid Ain Jalut i Palestina 1260.
Under Khubilai-kans regering (1260—94)
nådde m:s rike sin största utsträckning och
sträckte sig från Mindre Asien till Indokina. Han
var m:s mest kulturellt inriktade härskare och
hade stort intresse för vetenskap och konst,
varom Marco Polo hade mycket att berätta.
Khubilai-kan kallade sin dynasti Yüan, och denna kom
att efter hans död regera i ö. delen av riket,
d. v. s. i Kina, med Peking som residens. Vid
Khubilais död hade näml, riket delats i 4 delar.
Mongolväldet i Kina ägde bestånd endast till
1368. I de v. och centrala delarna av det stora
mongolväldet trängdes de egentliga m. ganska
snart i bakgrunden, och turkfolken blevo mera
framträdande. I Centralasien bildades det
Dja-gataiska kanatet. Gyllene horden regerades av
Batus ättlingar. I båda dessa områden fingo
turkarna efter hand övermakten. I Persien regerade
däremot m. under ilkanerna, Hulagus ättlingar.
De v. och centrala delarna antogo snart islam
som religion. Sedan det Djagatiska kanatet
genom inre strider försvagats, gjorde sig en
provinsfurste Timurlenk el. Tamur lan 1369"
till herre över hela detta kanat och skapade snart
ett stort mongoliskt-turkiskt välde med
Samarkand som centrum. Detta rike omfattade hela
Främre Orienten, s. Ryssland, Centralasien och
n. Indien. M. företogo under hans tid oerhörda
härjningar i Främre Orientens kulturcentra, och
det nyskapade Osmanska riket gick efter slaget
vid Angöra 1402 åter under. Men Timurs
ättlingar förmådde icke efter hans död hålla det
väldiga riket samman. En av Timurs ättlingar,
B a b u r, lyckades dock 1526 i Indien skapa ett
nytt rike, vilket under hans efterföljare,
stor-mogulerna, kom att omfatta hela landet och som
ägde bestånd till början av 1700-talet, då det
började förfalla för att 1858 definitivt gå under.
M:s välde inom det egentliga Mongoliet
uppdelades likaledes i mindre kanat. Kanen D a j a n
lyckades emellertid för kort tid (1470—1543)
sammanföra dessa till ett helt; efter hans död
sönderföll genast riket. — Se vidare Mongoliet,
historia. — Litt.: H. H. Howorth, ”History of
the Mongols from the 9th to the I9th century”
(4 bd, 1876—1927); D. Carruthers, ”Unknown
Mongolia” (2 bd, 1913); H. Consten,
”Weide-plätze der Mongolen” (2 bd, 1919—20); F. A.
Larson, ”Mongoliet och mitt liv bland m.” (5:e
uppl. 1930); G. Montell, ”Våra vänner på
stäppen” (1934); O. Lattimore, ”The Mongols of
Manchuria” (1935); H. Harald Hansen,
”Mongol costumes” (1950).
Mongölfläck en i korsbenstrakten hos
nyfödda uppträdande blåaktig fläck, som med åren
försvinner. Förekommer hos folkslag med
övervägande mongoliskt blod el. stark inblandning
därav, ss. många asiatiska folk och indianer.
Särskilt vanlig är den hos japaner.
Mongoliet, landområde i Centralasien mellan
Chiangbergen i ö. och Tarbagatai i v., Sibirien
i n. och Yttre Kansu och Sin-kiang i s.; c:a 2,7
mill. km2; c:a 7 mill. inv. — S. ö. M., vars höjd
ö. h. varierar i stort sett mellan 1,000 och 1,500
m, är en svagt skålformig högslätt, väsentligt
uppbyggd av tertiära sötvattensavlagringar, sand,
sandsten, märgel, lera och gips, numera
flerstädes täckta av mäktiga flygsandslager. Större
delen intas av öknen Gobi. N. och v. M. är
däremot ett bergland, genomdraget av höga
kedjor med mellanliggande bäcken. Det har varit
fastland sedan devontiden och har undergått
veck-ning möjl. redan i kaledonisk tid. Men
framför allt uppvisar M. kraftiga variskiska (altaiska)
veckningar, i v. med strykning n. v.—s. ö., i ö.
mot ö. och n. ö. Tannu-Tuva-bäckenet awattnas
till Ishavet genom Jenisej, som bryter sig
igenom v. Sajanska bergen i en kanjonartad dal.
S. om detta bäcken sträcker sig den intill 2,500
m höga Tannu-ola-kedjan, som utmärker sig
genom en påfallande höj dkonstans. I v. skjuter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
