Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Myror - Polymorfism - Arbetsfördelning - Fortplantningen - Koloniens tillväxt - Utvecklingsstadier - Bobyggnad - Föda och näringsvanor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
467
Myror
468
kast utbildats, med större huvud och starka,
sabelformade mandibler (Pheidole).
Arbetsfördelning. De olika kasterna ha sina
olika funktioner. Könsdjuren ha fortplantningen
på sin lott och honan har dessutom till uppgift
att uppföda ungarna och grundlägga en ny koloni.
Sedan tillräckligt många arbetare växt upp, ägnar
hon sig uteslutande åt äggläggningen och låter
arbetarna sköta allt övrigt arbete i samhället.
Arbetarna sörja för samhället i fråga om
pro-viantering, byggandet och reparerandet av
bostäder, försvar, matande och vård av ungarna
o. s. v. Förekomma flera arbetarkaster,
tjänstgöra de största som soldater.
Fortplantningen börjar med svärmningen,
då de bevingade hannarna och honorna
(”flygmyrorna”) lämna boet och höja sig upp i luften.
Hannarna dö rätt snart efter parningen. Honorna
återvända aldrig till sina gamla hem, befria sig
från de numera överflödiga och hindersamma
vingarna och krypa in i hålor och gömslen för
att grunda en ny koloni. Först gäller det att
framställa ett fullkomligt slutet rum, vari
äggläggningen kan äga rum. Honan matar de
ny-kläckta laverna med föda, som hon själv alstrar
i sin kropp. Ibland sammansluta sig flera honor
för att gemensamt grunda en ny koloni (Lasius
niger). De först födda arbetarna äro alltid
mycket små, men de börja omedelbart med sina
plikter att bygga till boet, skaffa mat o. dyl., så att
honan kan uteslutande ägna sig åt äggproduktion,
vilket har till följd, att hennes bakkropp starkt
sväller.
Koloniens tillväxt. När tillräckligt antal
arbetare utvecklats, är koloniens öde tryggat, och
den tillväxer nu hastigt; olika arters kolonier
äro av mycket olika storlek, hos somliga blott 50
—100 arbetare, hos andra, t. ex. vanliga
stackmyran (Formica rufa), 50,000—200,000.
Storleken beror delvis på honornas livstid, ibland ända
till 15 år.
Utvecklingsstadier. Äggen äro vita el.
gulaktiga. De slickas och putsas av arbetarna och
flyttas runt i boet alltefter temp. och
luftfuktighet; lämnade åt sig själva dö de. De uppätas i
mängd av den äggläggande honan. Larverna
äro blinda och sakna fötter samt ha svagt ut-
Fig. 2. Larver, puppor och nykläckta arbetsmyror.
vecklade mundelar; de äro maskformiga, ofta
något bågböjda samt ha egendomliga grenade borst
på huden; härigenom fastna de lätt vid varandra,
vilket underlättar deras transport i ”buntar”.
Larvernas föda är till största delen flytande;
arbetarna stöta upp en vätskedroppe, som de släppa
ned i larvernas mun, men även fast föda
förekommer. Pupporna äro antingen nakna, el. också
ligga de i kokonger (fig. 2).
Bobyggnad. M:s bon äro av olika slag:
Jordbon äro mycket vanliga; de utgöras av en mängd
i jorden urholkade gångar och rum, vilka
användas till upplagring av födoämnen, till
svampodlingar (se Bladskärarmyror). Deras mynning
är ofta omgiven av en krater, uppkommen genom
att m. avlasta den uppgrävda sanden runt därom.
Mycket ofta anläggas de under stenar, el. också
uppbyggas kupoler av jord ovanpå bona. Ibland
anläggas jordbona högt upp i träden. Träbon
urholkas i levande el. döda trädstammar. Arter
med dylikt levnadssätt äro i allm. kraftiga, med
starka käkar. Kartongbon byggas av en
särskilt framställd massa av fint trämjöl samt
lim, som m. själva alstra i mandibularkörtlar. 1
Sverige representeras kartongbobyggarna av bl. a.
Lasius fuliginosus, som har sina bon i ihåliga
trädstammar. I tropikerna finnas talrika
kartong-bobyggare, som ofta bygga sina blomkålsliknande
bon uppe i träden. Mycket egendomliga äro de
spunna bona, som anträffas i Ostindien, ty vid
deras förfärdigande betjäna sig m., vilka själva
sakna spinnkörtlar, av sina egna larver, som ha
dylika och som de bära omkring i munnen.
Kombinerade bon bestå av underjordiska hålor
och kamrar i förening med stackar el. högar av
vegetabiliskt material ovan jord (myrstackar; fig.
3), t. ex. hos vanliga stackmyran (Formica rufa).
Sammansatta bon uppstå genom att en viss
arts bo även tages i besittning av andra, mindre
arter, som bo i den förras väggar, där de vanl.
leva av stöld. Blandade bon visa däremot en
enhetlig byggnad, ehuru samhället består av två
arter, av vilka den ena hålles som slavar av den
andra.
Föda och näringsvanor. M. äro allätare, som
förtära alla möjliga ämnen ur djur- och
växtriket, andra insekter, spindlar, daggmaskar, frön
o. dyl. Särskilt omtyckta äro söta ämnen, varför
bladlössens sockerhaltiga exkrementer äro
eftersökta. Koloniens proviantering ombesörj es av
vissa arbetare, som i gåsmarsch, ofta på särskilt
upptrampade myrvägar, göra utflykter i terrängen,
för att finna föda. Vid hemkomsten mata djuren
varandra genom att stöta upp vätskedroppar, som
förtäras av de hemmavarande, vilka i sin tur
dela med sig åt andra. På samma sätt matas
larverna genom att arbetarna släppa vätskedroppar
i deras mun, men flera släkten (Aphaenogaster,
Lasius) mata larverna med bitar av insekter. På
grund av sin förkärlek för sötsaker insläpa m.
i bona larver av blåvingar, som avsöndra
ett sött sekret, skydda bladlössen mot deras
fiender, insamla ibland deras vinterägg och
utplantera dem åter på våren; vissa på rötter sugande
bladlöss anträffas så regelbundet i myrstackar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
