Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nationalekonomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
633
N ationalekonomi
634
som skapade en enhetlig och sluten ekonomisk
teori, framställd i F. Quesnays ”Tableau
écono-mique” (1758). Sin största betydelse ha
fysio-kraterna haft genom att leverera argument åt
den ekonomiska liberalismen.
Dennas främste representant, Adam Smith, räknas
ofta som den vetenskapliga n:s grundläggare
genom sitt arbete om ”Folkens välstånd” (1776).
Hans insats har dock mera varit att
sammanställa och popularisera redan tidigare gängse
synpunkter än att skapa en ny ekonomisk teori.
Snarare skedde detta genom hans lärjunge D.
Ricar-do. Bland klassiska ekonomer kunna vidare
nämnas Th. Malthus, James och Stuart Mill, J.
Cairnes samt B. Anderson. N :s grundproblem, ss.
nationalinkomstens fördelning på jordränta,
arbetslön och realkapitalränta samt orsakerna till
penningvärdets förändringar, gjordes till föremål
för en grundläggande bearbetning, varvid en
enhetlig ekonomisk teori utarbetades, som
fortfarande till väsentliga delar är aktuell. Vid
diskussionen av de faktorer, som bestämma
nationalinkomstens fördelning, begagnade man sig av
statisk teori, d. v. s. man förutsatte, att
då det ekonomiska livet tenderar mot ett
jämviktstillstånd, är utbudet lika med efterfrågan,
priset lika med kostnaderna etc. Bland andra
starkt abstrakta förutsättningar, som man utgick
ifrån, kunna nämnas antagandet om fri
konkurrens samt fritt rörliga och delbara
produktionsfaktorer. Maximum av välstånd för hela folket
skulle ernås, om envar fritt finge arbeta på att
förbättra sin ekonomiska ställning. Statens
ingrepp i näringslivet borde därför reduceras till
ett minimum. I varje fall var detta A. Smiths
uppfattning, medan flera av hans efterföljare
blevo mindre optimistiska under intryck av den
skärpta kamp mellan samhällsklasserna, som
följde i industrialismens spår. I extrem men också
förytligad form framfördes kravet på ekonomisk
frihet av manchesterskolan. Nära vissa
av de klassiska ekonomerna stodo F. Bastiat och
H. Carey m. fh s. k. h a r m o n i e k o n o m e r.
Under början och mitten av 1800-talet
dominerade den klassiska liberalismen det ekonomiska
tänkandet. Särsk. gällde detta i Frankrike, där
dess läror vidare utvecklades av J. Say.
Starkare kritik mötte den i Tyskland, där redan A.
Müller ur historisk synpunkt kritiserade dess
starkt abstrakta karaktär. Denna kritik fördes
vidare av den historiska skolan, främst
av F. List, W. Roscher, G. v. Schmoller och E.
Leslie. Starkare än de klassiska ekonomerna
betonade man nödvändigheten av ett empiriskt
studium av det ekonomiska livet. De klassiska
ekonomerna hade främst nyttjat den deduktiva
metoden. Man gjorde vissa enkla antaganden,
som t. ex. att människan är en förnuftsvarelse,
vilken eftersträvar största möjliga materiella
behovstillfredsställelse, och byggde med
utgångspunkt i dessa upp en ekonomisk teori. Den i
n-duktiva metoden söker dra sina
slutsatser ur en realistisk kunskap om hur det
ekonomiska livet är beskaffat. Sålunda framhöll i
Tyskland den historiska skolan, att ett lands
eko
nomiska liv ej regleras av allmängiltiga lagar
utan har formats av den historiska utvecklingen.
Av det faktum, att frihandel var lämplig för ett
industriland som England, följde ej, att det
passade för ett land, som ännu ej nått samma
industriella utveckling. Snarare borde man i
Tyskland genom tullar uppfostra en industri, vilken,
sedan den väl vuxit sig stark, skulle kunna klara
sig även under frihandel. De senare anhängarna
av den historiska skolan hyste dock en sympati
för statsingrepp i näringslivet i
produktionsbe-främjande och inkomstutj ämnande syfte, vilken
gav dem öknamnet katedersocialister
(se Katedersocialism). På den klassiska
ekonomiska teorien byggde
gränsnytteteoreti-kerna, även kallade neoklassikerna,
W. Jevons, K. Menger och L. Walras, samt
dessas efterföljare. Genom att införa sådana
begrepp som gränsnytta, gränskostnad och
gränsproduktivitet lyckades man giva den klassiska
teorien för inkomstfördelningen en mera
tillfredsställande utformning, varvid differentialkalkylen
utnyttjades som hjälpmedel. Redan tidigare hade
den matematiska apparaten utnyttjats av A.
Cour-not, vars resultat dock länge förblevo obeaktade.
Bland anglosaxiska författare, som arbetade
vidare efter de av gränsnytteteoretikerna uppdragna
linjerna, kunna nämnas A. Marshall, J. B. Clarc,
F. Edgeworth och A. Pigou. I Österrike
underkastade E. v. Böhm-Bawerk realkapitalräntan en
djupgående undersökning, vars resultat dock äro
diskuterade. — De klassiska ekonomerna hävdade,
att även om priset ytligt sett bestämdes av
tillgång och efterfrågan, var det dock i grunden
beroende av det på varan nedlagda arbetet. Med
utgångspunkt häri utformade K. Marx sin m e
r-v ä r de s 1 ä r a, enligt vilken arbetet ägde rätt
till hela produktionsresultatet. Marx’
vetenskapliga insats ligger främst på sociologiens och
historiefilosofiens område. För ekonomien ha hans
bidrag till konjunkturteorien haft störst betydelse.
— Den klassiska ekonomiens
jämviktsföreställning var ej tillämplig, när det gällde att
förklara konjunkturväxlingarna. Härför erfordrades
en teori för de ekonomiska förloppen el. m. a. o.
en dynamisk teori. Bland de talrika
forskare, som arbetat på att utarbeta
konjunkturteorien, vilken kan sägas bilda den moderna n:s
kärna, kunna nämnas A. Aftalion, G. Haberler,
A. Hansen, H. G. Hawtrey, F. v. Hayek, W.
Mitchell, W. Röpke, J. Schumpeter och A.
Spiet-hoff. — Näringslivets expansion och
differentiering ha oerhört utvidgat den moderna n:s
arbetsfält, samtidigt som de ökade statsingreppen
på det ekonomiska livets område gjort dess
resultat lika politiskt betydelsefulla som omstridda.
Att märka är dock, att n. ej kan avgöra, huru
höga arbetslöner, tullar, livsmedelspriser etc.
böra vara, kort sagt, den kan ej avgöra, vad
som är den rättvisa inkomstfördelningen. Här
blir det frågan om politiska värderingar. N. kan
blott bestämma, men ej värdera, verkningarna av
olika åtgärder. Bland olika riktningar inom
modern n. kunna nämnas: Ekonometrikerna,
t. ex. J. Tinbergen och S. Kuznets. Dessa söka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
