Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiska sjuårskriget - Nordiska spelen - Nordiska språk (el. nordgermanska språk)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiska spelen—Nordiska språk
55
framgång. Visserligen tillfångatogs svenske
amiralen Jacob Bagge vid Ölands norra udde 1564,
men hans efterträdare Klas Kristersson Horn
besegrade den fientliga flottan vid Ölands norra
udde (1564) samt vid mecklenburgska kusten och
vid Bornholm (1565); den förenade flottan
förstördes 1566 av storm utanför Gotland. Det
lyckades sålunda ej att uppehålla blockaden av Sverige:
förbindelserna med Nordtyskland uppehöllos, och
Horn tog tull av den genom Öresund kommande
handelsflottan.
Under krigets lopp hade flera medlingsförsök
gjorts men alla utan vidare resultat. I Johans
program vid Eriks avsättning ingick även fred. Först
13 dec. 1570 slöts fred i Stettin under kejsar
Maximilian II :s bemedling. Sverige avstod sina
anspråk på de skånska landskapen och Gotland,
Danmark sina på Sverige. Älvsborg skulle
återlösas av svenskarna med 150,000 rdr. Sina
besittningar i Estland skulle Sverige mot ersättning
överlämna till Tyska riket. Lybeck skulle få
penningersättning för vissa lidna förluster samt
fri fart på Narva. Dessa senare villkor
uppfylldes dock aldrig. Lybecks maktställning i Sverige
var med denna fred bruten; striden med
Danmark var ej avgjord, endast uppskjuten. — Litt.:
Fr. Westling, ”Det nordiska sjuårskrigets
historia” (i Hist. Bibi. 1879—80); A. Stille, ”De
ledande idéerna i krigföringen i Norden 1563
—70” (1918); Generalstaben, ”Meddelanden från
krigsarkivet, IV: Axtorna” (1926).
Nordiska spelen, vart 4:e år 1901—1926
återkommande idrottsvecka i Stockholm och dess
omgivningar (vid snö- el. isbrist delvis förlagd till
annan ort) med internationella tävlingar i
vinteridrott. Idén till N. väcktes mot slutet av
1890-talet av prof. E. J. Widmark samt utformades av
G. V. Balck och Centralföreningen för idrottens
främjande i syfte att utgöra ett slags olympiska
vinterspel. Vid 1 :a N. i Stockholm 1901 beslöts,
att spelen skulle avhållas vartannat år, växelvis i
Norge och Sverige. I Norge kommo spelen till
stånd endast 1903. Fr. o. m. 1905 förlädes de till
Sverige och organiserades där först av
Centralföreningen samt Riksidrottsförbundet, vilket
sedermera jämte sina specialförbund övertog
organisationen. 4 års-intervallen avbröts dels 1921,
då N. uppskötos till 1922, dels 1930, då de
inställdes på gr. av ogynnsam väderlek. De ha
sedermera ej avhållits. N. omfattade dels speciell
vinteridrott, dels tävlingar till häst, militär
fälttävlan och fältskjutning. Vid vissa spel
förekom-mo även fäktning, simning, bil- och
motorcykeltävling, pistolskjutning m. m.
Nordiska språk (el. nordgermanska
språk) bilda den nordliga grenen av den
germanska språkfamiljen. Till n. höra i nutiden sex
litteraturspråk: isländska, färöiska, norskt
riks-mål, norskt landsmål, danska och svenska samt
ett stort antal dialekter. I äldre tid, fr. o. m.
vikingatiden, ha n. talats också i Normandie, i delar
av Storbritannien och Irland, t. ex. i Danelagen
till omkr. 1100, på Shetlandsöarna till omkr.
1750, och i svenska vikingakolonier i Ryssland,
t. ex. i Novgorod trol. till 1300 el. längre. N:s
56
gräns i s. följer nu Danmarks sydgräns,
Flens-burg—Tönder, men har i äldre tid gått sydligare,
i det att nordiskt (danskt) språk talats i hela
Slesvig ned till Eider—Dannevirkelinjen. De
äldsta nordiska språkkällorna utgöras av lånord i
finska och lapska, som upptagits under d<= första
årh. e. Kr., delvis ännu tidigare, och som visa
en ytterst ålderdomlig prägel (t. ex. fi. terva,
tjära, kaltio, källa), samt av urnordiska
runinskrifter, de äldsta från omkr. 250 e. Kr. — N.
äga av ålder vissa drag gemensamma med de
östgermanska (gotiska) språken från den tid, då
goter bodde i Skandinavien, bl. a. ggj och ggw av
jj och ww, t. ex. ägg, jfr. ty. Ei, hugga, ty.
hauen. Andra drag ha n. gemensamt med de
väst-germanska språken, t. ex. r av 2: sv. mera, ty.
mehr, eng. more (men got. maiza), ä av è: fsv.
är, ”år”, ty. Jahr (got jèr), och uppkomsten av
pronomenet denne, dessa, jfr ty. dieser, eng. this.
De urnordiska inskrifternas språk är
ålderdomligare än någon annan känd germansk språkart.
Det anses ha varit jämförelsevis enhetligt över
hela Norden. Senare, särskilt under vikingatiden,
undergå n. en genomgripande utveckling, som
leder till uppkomsten av en mängd nya nordiska
särdrag. Bland sådana må nämnas 1) förlust av
j i början av ord och av w framför bakre
vokaler, t. ex. sv. ung, ty. jung, sv. orm, ty. Wurm,
2) vissa vokalharmoniska förändringar (”omljud”
och ”brytning”), vilka delvis uppstå också i andra
germ. språk men i n. på ett självständigt sätt
genomförts, t. ex. sv. hjärta, ty. Herz, sv. jord,
ty. Erde, vidare 3) uppkomsten av passiven på
j (äldre sk, z), t. ex. kallas, och (i täml. sen
tid) 4) den bestämda slutartikeln, t. ex. sv.
dagen (ty. der Tag), vilken dock saknas i v.
Jylland. I andra fall bevara n. gamla drag, t. ex. r
i ändelser, där det uppstått av j, t. ex. isl. bindr,
sv. binder, jfr got. bindis, lat. legis, sv. dager, got.
dags, ty. Tag. Under vikingatiden och äldre
medeltiden utvecklas språkskillnader inom Norden,
och n., som tidigare betraktats som ett språk: isl.
dgnsk tunga, delas nu i danska, svenska, norska,
färöiska och isländska; de tre sistnämnda
benämndes norrènt mål, d. v. s. nordiskt språk. I
de två ”östnordiska” språken, svenska och danska,
ha från omkr. looo de gamla diftongerna
förenklats, t. ex. fsv. ögha, öre, stén, no. och isl.
auga, öyrir, steinn. Av de sex nutida
litteraturspråken ha isländska, färöiska och norska
landsmålet tre grammatiska kön, omljud i presens av
starka verb och bevarade diftonger. Isländskan
har en mycket ålderdomlig ordböjning. Svenska,
danska och norska riksmålet ha två grammatiska
kön, intet omljud i presens och kontraherade
diftonger. Svenskan har fylliga ändelser med olika
vokaler (a, o, e, u, i), norska riksmålet och
danskan ha i regel e (o) i ändelser. Norskan liksom
svenskan bevarar p, t, k efter vokal, vilka i
danskan försvagats till b, d, g. — De nordiska
bygdemålen (dialekterna) äro vida mer mångskiftande
än skriftspråken; gränserna för
språkföreteelserna i dialekterna sammanfalla endast till ringa del
med de politiska gränserna, vilka avgränsa
skriftspråken. N. ha från äldsta tider rönt påverkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
