Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103 Norge 104
utveckling. Liksom i Sverige anläggas nu även
gravhögar av kolossal storlek. Under yngre
folk-vandringstid nås v. N. av inflytelser från det
fran-kiska riket med nya vapenformer och sparsamt
gravgods. En motvikt häremot bildar den från
Sverige inträngande ”vendelkulturens” rika
gravskick. Denna strömning segrar och förhärskar
under vikingatiden. Sin höjdpunkt når detta
gravskick i östlandets skeppsgravar, särsk. sådana
dessa anläggas av Ynglingadynastien i Vestfold.
Osebergsfyndet, från c:a år 800, ger oss en god
inblick i N :s rikt utvecklade, av västeuropeiska,
framför allt iriska, inflytelser präglade, men i
sina huvuddrag nationella kultur under 800-talet.
Historia. Egentlig historia får N. först på
800-talet; det var då delat i inbördes oavhängiga
småstater med var sin konung. Under senare delen av
800-talet underlade sig en enda dynasti hela
landet. Denna dynasti, Ynglingaätten,
härstammade enl. sagan från de svenska
Ynglinga-konungarna i Uppsala och härskade i Vestfold.
Halvdan Svar te utvidgade \ deras makt till
att omfatta hela östlandet. Hans son Harald
Hårfager fortsatte erövringarna runt hela
kusten-, besegrade genom sjöslaget i Hafrsfjord
de sista småkungarna och enade alltså riket (enl.
sagorna 872, efter nyare forskningar närmare
900). Haralds makt över N:s olika delar var
dock högst skiftande. Kort före sin död (som
sättes till 933) delade Harald riket mellan sina
många söner, med Erik Blodyx som
överkonung. Därmed uppstodo nya småkonungar. De
nominella norska konungarna på 900-talet
härskade blott över Vestlandet och Tröndelagen. Erik
blev snart fördriven. Hans yngste bror, Håkon
den gode, blev mera populär; Norges äldsta
lagar tillskrivas honom, likaså krigsvärnets
organisation. Han dräptes omkr. 960 av Erik Blodyx’
söner med Harald Gråfäll i spetsen. Dessa
störtades omkr. 975 av stormannen Håkon
Ladejarl, som nu utan kunganamn var N:s
styresman till 995. Då kom vikingahövdingen
Olav Trygveson, Harald Hårfagers
sonsons son, till N. och blev konung; Håkon dräptes.
Olav tvingade den dittills hedniska befolkningen
att antaga kristendomen. Är 1000 fann han döden
i sjöslaget i Öresund mot Håkon Ladejarls son
Erik i förbund med danekungen och sveakurigen.
Segerherrarna delade N. mellan sig. De
egentliga härskarna blevo Erik och hans broder
Sven jarl.
1014 kom åter en vikingakung av Harald
Hårfagers ätt, Olav Haraldson, till N. och blev
konung. Han kuvade såväl småkungar som jarlar
och fullbordade därmed N :s definitiva enande.
Han skall även ha organiserat rättskipning och
förvaltning och genomförde hela landets kristnande.
Hans kraftiga regering väckte stormännens
missnöje. De sökte hjälp hos Knut den store i
Danmark, och 1028 måste Olav fly till Gårdarike.
Då han 1030 sökte återvinna sitt land, blev han
slagen och stupade sj älv vid Stiklestad. Sven,
Knut den stores frilloson, blev nu konung. Men
det danska herraväldet blev snart förhatligt, och
då samtidigt Olav Haraldsson började bli ansedd
som helig, blev hans son Magnus den gode
tagen till konung (reg. 1036—47). Från 1042
var Magnus konung även i Danmark, som åter
förlorades vid hans död. Han följdes i N. av
Olav Haraldssons halvbroder Harald
Hårdrå de (reg. 1047—66). Efter Haralds död,
under ett härnadståg i England, blevo hans söner
Magnus (reg. 1066—69) och Olav Kyrre
(reg. 1067—93) konungar, därefter Magnus’ son
Håkon Toresfostre (reg. 1093—95) och
Olavs son Magnus Barfot (reg. 1093—
1103). Den sistnämnde följdes av sina söner
Sigurd J o r s a 1 a f a r e (d. 1130), ö y s t e i n
(d. 1123) och Olav (d. 1115). Denna tid var
lugn, särskilt uppblomstrade näringslivet under
Olav Kyrres regering. Efter Sigurd Jorsalafares
död led N. i över 100 år under inbördeskrig.
Varje agnatisk ättling av Hårfagerätten, äkta el.
oäkta, hade rätt till tronen, vilket ledde till
ständig strid mellan ett vimmel av trohkrävare,
vilkas verkliga rätt ofta var tvivelaktig. Mot Sigurd
Jorsalafares son och efterföljare Magnus den
blinde (reg. 1130—35) reste sig Harald
Gille, påstådd son till Magnus Barfot. Magnus
den blinde avsattes, och Harald blev konung men
mördades 1136. Stormännen togo nu till
konungar hans minderåriga söner Inge
Krokrygg (reg. 1136—61) och Sigurd Munn
(reg. 1136—55) samt senare öystein (reg.
1142—57) och härskade oinskränkt i
bamakung-arnas namn. Då kungarna växte upp, stödde
stormännen den svage och medgörlige Inge; de
två andra fälldes. Då även Inge föll, i strid
mot Sigurd Munns son Håkon Herdebred
(reg. 1161—62), skaffade sig stormännen en ny
barnakung i jarlen Erling Skakkes son Magnus
Erlingsson (reg. 1161—84). Denne, som var
blott kognatisk kungaättling, lät prästerskapet
kröna, vilket skaffade kyrkan stora privilegier.
Mot det förenade kyrko- och stormansväldet reste
sig ständigt nya tronpretendenter (”kongsemner”)
och upprorsskaror. Den namnkunnigaste av
dessa, ”birkebeinarna”, fick 1177 till ledare den från
Färöarna härstammande Sverre (d. 1202),
påstådd son till Sigurd Munn. Han valdes till
konung av trönderna och stred mot Magnus, som
föll 1184. Sverre, som är en av N:s mest
betydande konungar, nydanade hela riksstyrelsen
och minskade stormännens och särskilt kyrkans
makt. Han följdes av sin son Håkon
Sverres son (reg. 1202—04), sin sonson Guttorm
Sigurdsson (reg. 1204) och sin systerson
Inge Bårdssön (reg. 1204—17). Vid Inges
död blev Håkon Håkonsson, son till Håkon
Sverresson, konung (reg. 1217—63). Under dessa
fortsatte tronstriderna till 1240, då den siste
pretendenten dräptes, varefter Håkon genomdrev, att
arvsrätten till tronen för framtiden skulle
tillkomma äldste äktfödde kungason.
Håkons senare regeringsår voro en gynnsam
tid för N. Grönland och Island gåvo sig under
N., och de norska öarna vid Skottland
försvarades lyckligt mot skotska angrepp. Håkon
följdes av sin son Magnus Lagaböte (reg.
1263—80), som 1266 avstod Hebriderna och Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
