Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norsk konst - Efter 1800
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
Norsk konst
184
fast grund. Genombrottsmännen för en nationell
arkitektur voro Olaf Nordhagen (1883—1925)
med Bergens bibi. (1906) och Carl Berner (1877
—1943) med Böndernes hus i Oslo (1915).
Samma tendenser utmärkte de i Stockholm utbildade
och av R. Östberg påverkade Andreas Bjercke
(f. 1883), Georg Eliassen (f. 1880), Arnstein
Arneberg (f. 1882) och Magnus Poulsson (f.
1881), de två senare riktningens ledande män.
Denna arkitektkrets tog på allvar itu med
bostadsproblemen, och ett stadsplanerande på
sociala grunder inleddes av Oslos stadsplanechef
Harald Hals (f. 1876). N:s första egna
utbild-ningsanstalt för arkitekter skapades 1911 med
Trondheims tekniska högsk. De första därifrån
utbildade arkitekterna reagerade mot det
romantiska i de äldres verk och sökte sig mot en
strängare, mera opersonlig stil. Funktionalismen
inleddes med Skansenrestauranten i Oslo (1927)
av Lars Backer (1892—1930) och Kunstnernes
hus i samma stad (1929) av Gudolf Blakstad (f.
1893) och Herman Munthe-Kaas (f. 1890). En
viss tung och klumpig styvhet präglar verken
från den norska funktionalismens första år,
medan senare byggnader visa ett rikare och
mångsidigare formspråk. Bland dessa verk märkas de
sakligt monumentala universitetsbyggnaderna på
Blindern, Oslo (1934), av Finn Bryn (f. 1890)
och Johan Ellefsen (f. 1894), Oslos enkla och
rena radiohus (1938—50) av Nils Holter (f.
1899), det raffinerade och konstruktivt djärva
Samfundshuset i Oslo (1940—48) och Nya
tingshuset i Oslo (1937—40), båda av Ove Bang
(1895—1942), samt villor av Arne Korsmo (f.
1900). En särställning i norsk arkitektur intar
Arnebergs och Poulssons rådhus i Oslo, som
under sin långa projekterings- och byggnadstid
(1911—50) fått en egendomlig biandprägel av
nationalromantik, klassicism och funktionalism.
Måleriet fick i början av 1800-talet
nationell karaktär i den meningen, att de
norskfödda landskapsmålarna då började intressera sig
för hemlandets bygd och natur. Det nyvaknade
Norges förste store konstnär är J. C. D a h 1,
som blev en andlig ledare i Norge jämsides med
skalden Wergeland. Dahl, som med tiden blev
realist, påverkades under Dresdentiden av den
tyske romantikern C. D. Friedrich, medan Dahls
nära vän och elev Th. Fearnley redan av sin
förste lärare, C. J. Fahlcrantz i Stockholm,
mottagit bestående intryck av en landskapskonst,
som likt Dahls ytterst går tillbaka till holländsk
naturskildring. Sedan Düsseldorf blivit den
ledande tyska konststaden, flyttade A. T i d
e-m a n d och H. F. G u d e dit. Under sina
hem-landsbesök målade de folkliga motiv, genre- och
interiörbilder, som vunno stor popularitet och
lockade många unga till deras ateljéer i
Tyskland. Månskensromantikern K n u d B a a d e,
ut-siktsmålaren Joachim Frich, realisten J
o-han Fredrik Eckersberg, som
upprättade en målarskola i Kristiania, samt de
melankoliskt präglade landskapstolkarna Herman
August Cappelen och Lars Hertervig
tillhörde Tidemands och Gudes epok. — över-
gångskonstnärer vid naturalismens inbrott voro
de mest som porträtt- och figurmålare kända
Eilif Peterssen (1852—1928) och Hans
Heyerdahl (1857—1913). Christian
Skredsvig (1854—1924) var den ende
naturalisten av bondsläkt; han studerade ej blott
i Köpenhamn och München (som nyssnämnda
målare) utan även i Paris, där den nya friluftsskolan
hämtade sin teknik för att i hemlandet återge
norska landskap och folktyper. Gerhard
Munthe (1849—1929) målade dels
naturalistiska landskapsdukar, mest från Östlandet,
dels, alltsedan 1890-talet, ornamentala och trolska
fabelkompositioner, påverkade av norsk
allmogekonst, gamla vävnader m. m. Ledande inom den
norska 1880-talsnaturalismen, som hade att
kämpa hårt mot Kunstforeningens tyranni och
publikens oförstående, voro emellertid Fritz
Thaulow (1847—1906), Christian
Kr oh g (1852—1925) och Erik
Weren-skiold (1855—1938). Krohg kämpade såväl i
målning som i skrift för sociala reformer;
viktigast var dock, att han genom sin robusta,
okonventionella färgteknik, utgående från
naturupplevelsen, lade en solid grund för den moderna
norska kolorismen. Den begåvade, genom sin
lärarverksamhet inflytelserika interiörmålarinnan
Harriet Backer (1845—1932) anslöt sig
också till naturalismens valörmåleri, och Nils
Gustav Wentzel (1859—1927) samt
Halfdan Ström (f. 1863) bidrogo att
befästa riktningen. Impressionisten Edvard
Diriks (1855—1930) målade framför allt det
barska vintervädret vid kusten. Mera personlig
fantasi utmärkte den sparsamma produktionen av
Eyolf Soot (1858—1928) och Halvdan
Egedius (1877—99), båda allmogeskildrare.
Harald Sohlberg (1869—1935) stod
isolerad med sina hårt detalj tecknade
stämnings-landskap. Det moderna måleriet inleddes av E
d-vard Munch (1863—1944), som vann
världs-berömmelse. Han började som realist; ur en
därpå följande, mystisk och symbolisk period
framväxte en nordisk expressionism; under sin senare
tid övergick han till en kraftfull impressionism.
Ludvig Karsten (1876—1926) var en
våldsam färgdramatiker i sina parafraser över de
klassiska mästarna. Inriktningen mot det rent
koloristiska märks också hos Thorvald
Erichsen (1868—1939) och Oluf W o 1
d-Torne (1867—1919) i deras landskap. Hos
Nicolai Johannes Astrup (1880—1928)
tillkom ett drag av sträv nationell, något
naivis-tisk hållning, medan Hugo Lous Mohr (f.
1889) gav landskapsromantiken uttryck. En mjuk
impressionism utmärkte Henrik Lunds (1879
—1935) porträttbilder i olja och grafik. En viss
påverkan från Matisse märktes under 1900-talets
början hos de i Frankrike utbildade målarna,
t. ex. hos Per Deberitz (1880—1945) och
särsk. hos Jean Heiberg (f. 1884) men även
hos Henrik Sörensen (f. 1882), som senare
gått över till en mera nordisk expressionism.
Som monumentalmålare har han upptagit religiösa
och symboliskt-tendentiösa ämnen. Fr. o. m. 1920-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
