Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nürnbergprocessen - Nyromantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
Nyromantik
286
inkl. SD, Gestapo, SA samt tyska generalstaben
och OKW. 18/io inlämnade huvudåklagarna —
för Frankrike F. de Menthon, för Sovjetunionen
R. Rudenko, för Storbritannien Sir Hartley
Shawcross och för U.S.A. R. H. Jackson —
anklagelseakten, som gällde fyra olika brott.
Första anklagelsegrunden hade fått
en synnerligen vid och ganska vag formulering:
den gällde delaktighet i en allmän konspiration
i syfte att begå brott mot freden,
krigsförbrytelser och brott mot humaniteten; enl. denna punkt
åtalades samtliga anklagade. Andra grunden
gällde brott mot freden. Tredje grunden
gällde krigsförbrytelser och fj ärde grunden
brott mot mänskligheten.
Rättegångsförhandlingarna började 20/n 1945.
Genom omedelbar översättning av alla yttranden
genom tolkar och med hjälp av en högt utvecklad
teknisk apparatur kunde förhandlingarna föras
och följas på både engelska, franska, ryska och
tyska. Ett enormt aktmaterial framlades inför
domstolen, ingående förhör med de anklagade och
med inkallade vittnen höllos. Det framdragna
aktmaterialet var synnerligen instruktivt för
domstolen och är av utomordentlig betydelse för
klargörandet av Tredje rikets yttre och inre historia.
Alla de anklagade förklarade sig icke-skyldiga.
Göring, som eftersträvade att bli och även blev
N:s dominerande gestalt inom de anklagades led,
påtog sig fullt ansvar för den förda
utrikespolitiken men hänvisade till att han i aug. 1939 verkat
för fredens bevarande och förnekade all
delaktighet i grymheterna under kriget; med skärpa
förnekade han, att en konspiration över huvud taget
förefunnits. övriga anklagade nazister sökte
såvitt möjligt framställa sig som blott och bart
verktyg åt Hitler. Generalerna Keitel och Jodl
försvarade sig främst med att hänvisa till sin
lydnadsplikt som soldater; amiralerna Dönitz och
Raeder förklarade, att de som officerare med
ansvar inför tyska folket hade utfört de
handlingar, som de anklagats för. Schacht, v. Papen
och i viss mån v. Neurath pekade på att de direkt
motsatt sig Hitlers politik el. vägrat följa hans
direktiv. I sina slutanföranden inför domstolen
31/s 1946 togo många avstånd från Hitler och de
illdåd av denne, som blottats under rättegången.
39/9 avkunnades domen över de anklagade
organisationerna. SA samt generalstaben och OKW
förklarades icke-brottsliga, medan nazistpartiets
ledarkår, Gestapo, SD och SS förklarades
brottsliga, dock endast i mån det gällde medl., som
inträtt i organisationerna el. stått kvar som medl.
i dem efter Vi 1939 och som själva begått brott
el. voro medvetna om att ifrågavarande
organisationer brukats i brottsliga syften. Följ, dag föll
domen över de anklagade personerna. Endast åtta
förklarades för skyldiga till konspiration mot
freden (anklagelsegrund 1): Göring, Hess, v.
Rib-bentrop, Keitel, Rosenberg, Raeder, Jodl och v.
Neurath. Alla dessa, utom Hess, som frikändes i
fråga om anklagelsegrunderna 3 och 4, och
Raeder, som icke anklagats enl. grund 4, förklarades
skyldiga enl. alla fyra anklagelsegrunderna. Frick,
Funk och Seyss-Inquart befunnos skyldiga enl.
grunderna 2 och 3, Bormann, Speer, Sauckel,
Kaltenbrunner och Frank enl. grunderna 3 och
4, Streicher och v. Schirach enl. anklagelsegrund
4. Schacht, v. Papen och Fritzsche frikändes. Av
de fällda dömdes Dönitz till 10 års fängelse, v.
Neurath till 15 års, v. Schirach och Speer till 20
års samt Hess, Funk och Raeder till livstids
fängelse. övriga dömdes till döden genom hängning;
av dem undgick Göring genom självmord
exekutionen, som ägde rum 16/io. Gentemot domstolens
frikännande av Schacht, v. Papen och Fritzsche,
av Tysklands riksregering samt generalstaben och
OKW reserverade sig dess ryske led. Rudenko,
som även ville skärpa Hess’ straff till dödsstraff.
Londonchartan förutsatte, att ytterligare
rättegångar skulle följa. 20/i2 1945 utfärdade de fyra
ockupationsmakterna genom sina
militärkommandon i Tyskland en lag, som överlämnade åt de
enskilda militärkommandona att själva etablera
domstolar, vilka utrustades med liknande
befogenheter som IMT. De engelska och ryska
myndigheterna begagnade sig icke härav. I den franska
zonen upprättades en fransk militär
domstol i Rastatt, men inför denna hölls blott en
mer betydande rättegång, bl. a. mot
industrimagnaten H. Roechling. I den amerikanska zonen åter
höllos icke mindre än 12 rättegångar inför
amerikanska militärdomstolen med säte
i Nürnberg. Den första inleddes 25/io 1946 och
var riktad mot ett antal läkare, som anklagades
för grymma medicinska experiment med
krigsfångar och fångar i koncentrationslägren. 19/s
1947 dömdes av de anklagade femton skyldiga,
tre av dem till döden. Av övriga rättegångar av
detta slag uppmärksammades mest den, som 15/n
1947 inleddes mot främst ett antal högre
tjänstemän inom tyska utrikesministeriet med statssekr.
v. Weizsäcker i spetsen, vilka anklagades för
brott mot freden. De befunnos alla skyldiga och
ådömdes i april 1949 fängelsestraff. — Litt.:
”Trial of the major war criminals before the
Intern, military tribunal, Nuremberg 14 Nov.
1945—1 Oct. 1946”, 1—42 (1947—49)-
Nyromantik, det i Sverige gängse namnet på
den världsåskådning, som först inom
litteraturen, snart även inom filosofien, de humanistiska
vetenskaperna, naturbetraktelsen och medicinen,
konsten och musiken, teologien och statslivet i
slutet av 1700-talet och början av 1800-talet
betecknade den starkaste reaktionen mot
upplysningstidens idéer. N. fick sitt namn på grund av
sin anknytning till vissa kulturföreteelser och var
förberedd genom de strömningar, som
sammanfattas under namnet förromantik. N. räknas börja
med uppkomsten av den tyska nyromantiska
skolan i Jena på 1790-talet; till denna hörde Friedrich
och August Wilhelm von Schlegel, Schelling,
Schleiermacher, Tieck, Wackenroder och
Nova-lis (F. von Hardenberg). Dess närmaste
utgångspunkter voro Sturm und Drang, varifrån den
skiljer sig främst genom sitt starka metafysiska
intresse och sin idealistiska universalism, samt
Goethes och Schillers klassicism, vars syntetiska
jämvikt av rationalism och irrationalism spränges
av n., som stegrar det irrationella elementet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
