Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olaus Petri el. Olavus Petri (Phase) - Olaus Petri (församling) - Olaus-Petristiftelsen - Olav Trygveson (norsk konung) - Olav Haraldsson, den digre och den helige (norsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
Olaus Petri—Olav
430
Vid Västerås riksdag 1527 var O. närvarande
och medverkade väl till borgarnas uppslutning
kring konungen. Nu vidgades O:s verksamhet.
Han predikade under 1528 vid kröningen i
Uppsala domkyrka, försvarade Västeråsbesluten mot
Povl Helgesen, utsände ett slags herdabrev till
Sveriges präster och behandlade flera frågor av
vikt för reformationsverket: sakramenten
(skriften härom är övers, från tyskan), äktenskapet,
klosterlivet, skriften och traditionen. Efter mötet
i Örebro 1529 utgavs ”Een handbock påå
swens-ko” (1529). ”Een lijten postilla” (1530) skrevs
för det ännu i predikan föga förfarna
prästerskapet. Till postillan är fogad en självständig
katekes. Sedan svensk mässa 1530 gjorts
obligatorisk i Stockholm, utgav O. 1531 en skrift till
dess försvar och s. å. själva ritualet med
motivering (”Then swenska messan”). O. var 1531
—33 konungens kansler. Men liksom L. Andreæ
ådrog han sig alltmer konungens misshag genom
ogillande av kyrkoreduktionens överdrifter och
kyrkans osjälvständiga läge. På 1530-talet
utarbetade O. ”En swensk cröneka”, Sveriges
medeltida historia, ett storverk i sitt slag, som
röjer anmärkningsvärda ansatser till kritiskt
sinne. På grund av konungens misshag blev
krönikan ej tryckt men spriddes i avskrifter. Den
trycktes f. g. 1818. — Från O:s tid som
stads-sekr. föreligga hans i rådstugan förda protokoll
(”Stockholms stads tänkebok 1524—29”, tr. 1929).
Hans juridiska intresse röjes av hans kärnfulla
”Domarregler” (ännu i sv. lageditioner), som
förbinda svensk rättskänsla med kristen humanitet.
Den länge hotande konflikten med konungen
kom till utbrott 1539, sedan O. uppväckt
dennes vrede genom frimodiga yttranden i
krönikan och en predikan mot eder. Vid herredagen
i Örebro 1539—40 hade konungen låtit uppsätta
en utförlig anklagelseskrift mot L. Andreæ och
O., som han sökte ställa i linje med vederdöparna
och andra orosandar. De dömdes till döden men
benådades med höga böter, som för O. erlades
av borgerskapet i Stockholm. — Senare kom O.
åter i något så när gott förhållande till konungen.
Han blev 1542 inspektor för Stockholms skola
och 1543 stadens kyrkoherde (prästvigd 1539).
Från O:s senare år bärstammar det första
tryckta sv. bibeldramat, ”Tobie comedia”, på konstlös
vers med didaktiskt syfte (1550). O:s grav är i
Stockholms Storkyrka. — O. är i svensk odling
en nydanare av stora mått. Hans oförskräckta
strid var förenad med moderation; hans
livsuppgift var den inre, religiösa sidan av
reformationsverket. I grundläggandet av det moderna
svenska skriftspråket och litteraturen tog O.
mycket viktig del. O:s ”Samlade skrifter”, red.
av B. Hesselman, utgåvos i 4 bd 1914—17.
Litt.: H. Schück, ”O. P.” (4:e uppl. 1922);
K. B. Westman, ”Reformationens genombrottsår
i Sverige” (1918); E. Liedgren, ”Svensk psalm
och andlig visa” (1926); C. Bergendoff, ”Olavus
Petri and the ecclesiastical transformation in
Swe-den” (New York 1928); H. Holmquist i
”Svenska kyrkans historia”, 3:1 (1933); G. Westin,
”Historieskrivaren O.” (1946); R. Murray, ”O.
P.” (1952). — 1898 avtäcktes vid Stockholms
Storkyrka en staty av O., modellerad av T.
Lundberg (någon likhet med O. finns ej här, då man
ej vet något om hans utseende).
Oläus Petri, församling i Örebro.
Oläus-Petristiftelsen kallas en av en anonym
kvinnlig donator (vars namn, Anna Lindblad, f.
Östberg, senare blivit känt) 1908 till Uppsala univ.
given donation på 80,000 kr för att ”i andligt
hänseende gagna Sverige, närmast genom dess kyrkas
prästerskap”. Detta syfte främjas huvudsaki.
genom resestipendier till teol. studerande och
prästmän samt genom föreläsningsserier i
Uppsala (ev. i Stockholm) av inom religionens värld
betydande personligheter el. framstående
forskare. Föreläsningarna utges i regel först på
svenska. Som föreläsare ha under årens lopp
uppträtt internationellt berömda vetenskapsmän från
nära nog hela världen. Fonden, som förvaltas
av Uppsala univ:s drätselnämnd, utgör c:a 245,000
kr. Stiftelsens motto är: ”Sanningen skall göra
eder fria”. — Litt.: Emilia Fogelklou-Norlind,
”Hur O. kom till” (i hennes bok ”Protestant
och katolik”, 1937), ”Barhuvad” (1950).
Olav, norska furstar.
1) Olav Trygveson, konung (d. omkr.
1000), uppgives av traditionen härstamma från
Harald Hår fager. Han växte upp i Gårdarike,
drog tidigt ut på vikingatåg, härjade på
Östersjöns kuster och senare i England, där han blev
kristen. 995 kom han till Norge, där trönderna
just hade rest sig mot Håkon Ladejarl. Denne
dräptes, och O. blev konung. Som sådan säges
han med iver ha verkat för kristendomen. O.
stupade omkr. 1000 i ett sjöslag mot Sven
Tveskägg av Danmark, Olof Skötkonung av Sverige
och Håkon Ladejarls son Erik.
2) Olav Haraldsson, kallad den d i g r e
och den helige, konung (d. 1030), tillhörde
enl. traditionen Harald Hårfagers ättlingar. Han
drog som ung på vikingatåg, bl. a. till England,
där han vanns för kristendomen. O. kom till
Norge 1014 som tronpretendent i kraft av sin
arvsrätt ocb blev tagen till konung. Som regent
kom han i strid med de självrådiga stormännen,
som han sökte kuva. Några av dem sökte då stöd
hos Knut den store av Danmark. Tills, m. sin
svåger Anund Jakob kämpade O. med framgång
mot Knut i Skåne, men sluti. blevo de förbundna
besegrade vid Helgeån. O. fann vid sin hemkomst
1028 Norge i uppror och flydde till Gårdarike.
Sommaren 1030 återvände han men de avfälliga
hövdingarna mötte honom med en stor här i
Verdal, och i slaget vid Stiklestad 29 juli 1030
stupade O. Han fick snart helgonrykte.
Berättelser om järtecken vid hans lik utbredde sig;
han blev förklarad för helig (utan att dock
kanoniseras av påven). Under de följande
århundradena var han Norges nationalhelgon, dyrkad
även i Sverige och Danmark. O:s dyrkan var
företrädesvis knuten till domkyrkan i Nidaros,
där hans ben förvarades, men var även eljest
vitt utbredd. I folksägnerna blev ”S:t Olav”
Asa-Tors efterträdare som representant för
nordisk manlighet i kamp mot troll och styggelse. —•
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
