Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orden - Svenska ordnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
Orden
544
el. utländsk serafimerriddare, s er af ime
r-ringning, företages kl. 12—13
begravningsdagen, den sista resten av forna tiders pompösa och
högtidliga ceremoniel vid (inhemsk)
serafimer-riddares begravning. För officianterna vid KMO
finns ett särskilt ordenskors, s e r a f i m e r o
r-denskorset i 2 storlekar, motsv. riddargrad
och kommendörsgrad av 2:a klass; de bära
jämväl dekorationer till övriga o. enl. viss ordning.
Även de särskilda funktionärerna vid KMO
(his-toriograf etc.) bära serafimerordenskorset (av 2:a
klass liksom underofficianterna) men utnämnas ej
till utan ”förklaras” som riddare av Svärds- el.
Nordstjärneorden. — Serafimerordens kors är av
maltesertyp och bandet som vid de flesta
suveräna ordnar (ljus-)blått.
Svärdsorden är ämnad åt ”krigsbefälet”
som ”vedermäle för hjältemod samt lång och
nyttig tjänst”. I fredstid utdelas riddartecknet efter
20 års oförvitlig tjänst, kommendörstecknen (2
klasser sedan 1873) till reg.-chefer och likställda
(överstes grad) och kommendörstecknet med
stora korset till generalspersoner enl. viss ordning.
Riddartecknet har en 2:a klass, som dock endast
tilldelas lägre utländska officerare. Ordenskorset
är ett andreaskors och bandet gult med blå
kanter. 1788 instiftade Gustav III graden riddare
av Svärdsordens stora kors, vars 1 :a
klass kräver minst en befälsställning motsv. de
forna arméfördelningschefernas och 2:a klass
minst bataljonschefs (klassindelningen av 1814);
det har icke utdelats i Sverige sedan 1814. Det
utdelas näml, ”endast då riket är i krig el. med
anledning av under kriget utförda bedrifter”.
(Marskalken av Finland friherre G. Mannerheim
erhöll 1942 dekorationens 1 :a klass.) För
underofficerare finnes sedan 1850 Svärdstecknet
(”svärdsmän”), för manskap
Svärdsmedaljen.
Nordstjärneorden är den spec. civila
ämbetsmannaorden, som utdelas ”till vedermäle av
medborgerliga och ämbetsmannaförtjänster, för
vetenskaper, vittra, lärda och nyttiga arbeten samt
för nya och gagneliga inrättningar”. Den utdelas
i samtliga 4 klasser i likhet med Svärdsorden och
delvis Vasaorden efter vissa tjänsteår men har
därutöver ett mera obestämt tillämpningsområde.
Kommendörsgraden uppdelades 1873 i 2 klasser,
den 2:a till 1890 förbehållen utlänningar.
Kommendörer med stora korset utnämndes f. ggn vid
Oskar I:s kröning 1844. O:s devis: Nescit
occa-sum (”Den [d. v. s. stjärnan] vet ej av
nedgång”.). Ordenskorset är av maltesertyp och
bandet svart.
Vasaorden tillkom (1772) som ett uttryck
för Gustav III:s önskan att få en mera
”demokratisk” o. men även som ett tidstypiskt utslag av
de fysiokratiska strömningarna. Den utdelas
numera som ”vedermäle för förtjänster om
jordbruk, bergshantering, konst, handel och industri,
för nyttiga skrifter i dessa ämnen samt för väl
förrättade allmänna värv och uppdrag”. Av o:s
nuv. 5 klasser tillkommo kommendörs- och
rid-dargradernas 2:a klass 1873, resp. 1890; den sistn.
är öppen endast för utlänningar. O. användes på
samma sätt som Svärds- och Nordstjärneordnarna
även som belöning för viss tids ämbete el. tjänst.
Kommendörstecknet med stora korset är genom
sin sällsynthet i praktiken förnämsta svenska
or-densutmärkelse näst efter Serafimerorden. Även
ett Vasatecken (instiftat 1895, endast för
utlänningar) och enVasamedalj (i olika
storlekar) finnas. Det nuv. vasakorset infördes 1860,
vid Karl XV:s kröning; tidigare utgjordes
dekorationen av en oval medaljong, bestående av det
röda, emalj erade guldband kring den gyllene
vasen, som nu i förminskad storlek finnes i korsets
mitt. (Denna o:s äldre utseende gav upphov till
benämningen ”vasatrissan”.) Ordenskorset är ett
johannit- el. malteserkors och bandet
mörkgrönt.
Karl XIII:s orden instiftades 1811 med
egna statuter samt egen organisation ”till
uppmuntran och belöning för medborgerliga och
välgörande bemödanden till nödlidandes och allmänt
gagn”. Utnämning av riddare sker endast 28/i,
Karldagen. Konungen är ”ordens mästare”. O.
har endast 1 klass, riddarklassen, och är högsta
grad inom svenska Frimurareorden. Statuterna
föreskriva 30 svenska led. (utom kungahusets
manliga medl.), därav 3 i andliga ståndet, och
sedan 1852 högst 7 utländska medl. De svenska
världsliga led:s antal har under senare år efter
dispens överskridits något. O. är den enda i
Sverige med åldersstreck (riddare måste ha fyllt
36 år) och krav på viss religiös bekännelse (den
protestantiska). Riddarna ha vapensköldar, vilka
upphängas i Frimurareordens s. k. stamhus på
Blasieholmen i Stockholm. Det rubinfärgade
ordenskorset av georgstyp bäres i högrött band om
halsen, vartill kommer s. k. mantuanskt
bröstkors av rött kläde, infattat i guld.
Riddarslag el. dubbning praktiseras
numera icke inom svenskt ordensväsen (sedan
1865). Det torde dock alltjämt erfordras för
erhållandet av riddartecknet av Svärdsordens stora
kors samt för halskorset av den speciella Karl
XIII:s o. Sistn. o. är ensam om det tidigare
vidsträckta bruket av ordensdräkter, som sista
gången offentligt förekommo vid Oskar I:s
kröning 1844. Halskedja är sedan 1892 särskild
och separat utmärkelse för utländska
kommendörer med stora korset, resp, serafimerriddare.
Den bäres numera ej av led. i andliga ståndet,
vilka därjämte i st. f. axelband bära halskors
(motsv. kommendörsdekoration av 2:a kl.) i ett
band av samma bredd över skuldrorna.
Litt.: M. Gritzner, ”Handbuch der Ritter- und
Verdienstorden” (1893); F. U. Wrangel, ”De
kongl. svenska riddareordnare” (1899); R.
Södermark, ”Kungl. svenska riddareordnarna” (1907);
G. Åsbrink, ”Vasaorden”; F. Wernstedt, ”Kungl.
svenska riddarordnarna. Historisk översikt” (i
H. J. S. Kleberg, ”Kungl. svenska
riddarordnarna”, 1, 1935); E. E. Areen och S. Lewenhaupt,
”De nordiska ländernas riddarordnar” (3 bd,
1942), ”När och hur böra o. bäras” (1943); K.
Löfström, ”Sveriges riddarordnar” (1948); A.
Berghman, ”Nordiska riddareordnar och
dekorationer” (1949).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
