Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ordensfly - Ordensgeneral - Ordenskapitel - Ordenssällskap - Order - Order in council - Orderpapper - Ordfläta - Ordfogning - Ordföljd - Ordgeografi - Ordinand - Ordinantia - Ordinarie - Ordinarius - Ordinata - Ordination - Ordinera - Ording, 1. Johannes - Ording, 2. Arne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
549 Ordensgeneral—Ording 550
röda el. blå, bandformiga teckningar.
Fram-vingarna äro däremot dystert gråfärgade. Bland
de sex svenska arterna märkas särskilt C. fraxini,
som har ett blått mittband på de i övrigt mörka
bakvingarna, samt C. nupta, som har röda
bakvingar med mörka band längs kanten och i mitten.
Larverna leva av blad av olika lövträd.
Ordensgeneral, se Orden i).
Ordenskapitel i en religiös orden består av
ordensmedl. med fulla ordensrättigheter, d. v. s.
de, som avlagt s. k. högtidliga löften; i en orden
av klerker och lekmän tillhöra endast de förra
o. Dess uppgift (rådgivande och i vissa fall
beslutande) regleras närmast efter olika ordnars
konstitutioner. Ang. o. i ”världsliga”
ordenssam-fund el. ordenssällskap se Orden 3)—4).
Ordenssällskap, se Orden 3).
Order (fr. ordre, av lat. ördo, ordning). 1)
Det muntliga el. skriftliga tjänstemeddelande,
varigenom en befälsmyndighet ger uttryck åt en
befallning till underlydande. — Krigsv. O.
benämnas efter det förband (motsv.), för vilket
ordergivaren är chef (militärområdes-,
fördelnings-, kompaniorder o. s. v.).,
O., som endast berör verksamheten inom stab,
benämnes stabsorder. O., som icke omedelbart
beröra operationer, kallas dagorder. Beroende
på den verksamhet, som avses, utgivas
marschorder o. s. v.
2) Handelsv. a) Uppdrag, beställning,
rekvisition. — b) I skuldebrev och vissa andra
skriftliga handlingar användes uttrycket ”eller order”
(orderklausul) som tillägg till borgenärens namn
för att beteckna, att handlingens överlåtelse till
annan person för denne skapar en självständig
rätt till prestationen, där överlåtelsen är
vederbörligen styrkt.
Order in council [å’dar in kau’nsl], se Privy
Council.
Orderpapper, skuldebrev el. annan skriftlig
ensidig utfästelse, ställd till namngiven person och
försedd med tillägget ”eller order” (se Order
2). överlåtelse av o. sker numera bäst genom
anteckning därå av överlåtaren om överlåtelsen.
Sedan 1937 kräves näml, även i Sverige (mot
vad förut gällde), att senare innehavare av o.
måste kunna styrka, att han härleder sin rätt från
ursprunglige innehavaren.
Ordfläta, se Korsord.
Ordfogning, se Ordbildning.
Ordföljd, den av språkbruket bestämda
inbördes ställningen emellan de olika delarna av en
sats. 1 ett SDräk med rikt utbildad nominal- och
verbal böj ning är o. vanl. ganska fri, men
allteftersom böjningen blir formfattigare, blir o.
mera bestämd el. bunden. R a k o. kallas
placeringen subjekt-verb (-objekt); vid omvänd o.
(inversion) står verbet före subjektet, vilket
är regel i sv. frågesatser (t. ex.: rodnade hon?).
Den idiomatiska o. i talspråk avviker stundom
avsevärt från det skriftliga. I vers förekommer
en mängd ändringar av prosans o.
Ordgeografi, den gren av dialektforskningen,
som behandlar ordens geografiska utbredning,
så
väl deras ursprungliga hemvist som deras (ev.)
senare spridningsvägar. O. har betydelse — utom
som hjälpmedel vid bestämmande av
dialektgränserna (dialektgeografi) — för
klarläggandet av ordens härledning och riksspråkets
ursprung samt för utforskandet av bebyggelsens
gång och kulturströmmarnas riktning.
Ordina’nd, den, som skall prästvigas.
Ordina’ntia [-tsia], nlat., ”förordning”,
”föreskrift”, tidigare för ett biskopsstift gällande
förordning ang. olika slags kyrkliga förhållanden,
ss. gudstjänsten och prästernas tjänstgöring. O.
kallades också stundom allmänna förordningar
rörande kyrkan, t. ex. Västerås ordinantia av 1527.
Ordinarie, fast anställd; lagstadgad; som äger
rum på bestämd tid.
Ordinärius, lat., eg. ”som hör till vanliga
ordningen” (p’rdo), i antiken oftast en i vanlig
ordning vald ämbetsman. — Inom den rom.-kat.
kyrkan kallas biskopen iudex ordinärius i sin
egenskap av den andliga domarmaktens ord.
innehavare i sitt stift. Titulärbiskopar och biskopar
”in partibus infidelium” bära ej denna titel.
Bis-kopstiteln utbyttes i Sverige under 1500-talet
ibland mot ordinärius.
Ordinäta, se Analytisk geometri.
Ordination (lat. ordinätio). 1) Föreskrift av
läkare. — 2) Vigning till andligt stånd. — Inom
katolska kyrkan är ordination ett sakrament,
som endast biskopen får meddela och som ex
opere operato (se Opus operatum) ger den vigde
för hela livet en ”outplånlig prägel” (character
indelebilis). Formen för o. är olika för den
katolska kyrkans olika ämbetsgrader. Blott för
invigning till de tre högre meddelas egentlig o. med
character indelebilis. — Inom de evangeliska
kyrkorna är o. ej någon sakramentshandling. Enl.
evangelisk åskådning behöver o. ej nödvändigt
förrättas av en biskop, men enl. lagbestämd
kyrklig praxis utföres den vid altaret av biskop el.
superintendent, biträdd av assisterande präster. I
svenska kyrkan fordras för o. en ålder av 23 år
(dispens möjlig).
Ordinera. 1) Föreskriva läkemedel. — 2)
Inviga till präst el. biskop.
Ording [å’r-]. 1) Johannes O., norsk
teolog (1869—1929), prof, i systematisk teologi i
Oslo 1906—26. O. var en av föregångsmännen för
den s. k. liberala teologien i Norge. Han utg.
bl. a. ”Den religiöse erkjendelse” (1903),
”Dogmatikens opgave og be tydning” (1905) och ”Den
kristelige tro” (2 bd, 1914—15).
2) Arne O., den föreg:s son, historiker och
politiker (f. 1898), fil. dr 1930 på en avh. om
franska revolutionen. O. var en av ledarna för
de socialistiska studenter, som på 1920-talet
tillhörde föreningen Mot dag, och var 1922 och 1927
ordf, i Det norske studentersamfund. 1935—40
var O. föreläsare i modern historia vid
Nobelinstituttet, är sedan 1937 red. för tidskr.
Internasjo-nal politikk och sedan 1938 utrikeskrönikör i
Norsk rikskringkasting. Sedan 1940 är O.
konsulent i utrikesdep. och sedan 1947 prof, i
historia vid univ. i Oslo. O. deltog i den
konstituerande församlingen för FN i San Francisco
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
