Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ormar - Ormbett - Ormbunkar - Ormbunkrot - Ormbär - Ormbäraren - Ormdrag, bodrag, daggorm, dragfä, duggorm, gråe, härmask, silverskre, skre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
577
Ormbett—Ormdrag
578
varandra, varigenom munöppningen kan utvidgas
avsevärt. Tänderna äro i allm. bakåtböjda och
spetsiga och belägna på käk-, gom- och
vingbenen. De användas endast till att fasthålla bytet
under svälj ningen, vilken tillgår så, att ormen
växelvis rör de tandbärande ansiktsbenen. Hos o.
med giftkörtlar utbildas särskilda gifttänder.
Gifttänderna skilja sig vanl. genom sin storlek
från de övriga (se bild vid Huggormar, sp.
537). Hos giftsnokarna är överkäksbenet, där
gifttänderna sitta, starkt förkortat och
försett med en ledförbindelse, varigenom det kan
fällas upp el. ned. Hos många o. finnes endast
en lunga (den högra), vars bakre del stundom
är utbildad till en säckformig luftbehållare
(huggormar). Urinblåsa saknas alltid. Bland
sinnesorganen spelar den långa, i spetsen kluvna,
lättrörliga tungan en framträdande roll; den kan
utsträckas genom en utskärning i överkäken, även
då munnen är sluten, ögonen täckas av
genomskinlig hud, vilket förlänar dem en glasartad
glans. De korta hörselgångarna ligga helt dolda
under huden. Hos vissa arter sker utvecklingen
helt el. delvis redan i äggledaren, och ungarna
lämna äggen antingen inom moderdjuret el.
omedelbart efter äggläggningen. O. indelas vanl. i
nio fam., av vilka de viktigaste äro
huggormar, snokar, jätteormar (se dessa ord)
och blindormar (se Maskormar).
Utveck-lingshistoriskt utgöra o. en ung djurgrupp. Med
full säkerhet bestämbara fossil ha anträffats
först i tertiära lager.
Ormbett, se Ormgift.
Ormbunkar i vidsträcktaste bemärkelse el.
Ormbunksväxter (Pteridophyta)
benämnas de högsta kryptogamerna. De kallas även
kärlkryptogamer, emedan de i stammen
ha kärlsträngar, delvis lika med fanerogamernas.
O. indelas i lummerväxter (Lycopodiales,
se d. o., el. Lycopodinae), braxengräs (se
d. o., Isoètales el. Isoètinae), fräkenväxter
(se d. o., Equisetales el. Equisetinae) samt
egentliga ormbunkar el.
bräkenväx-t e r (Filicales el. Filicinae). De sistnämnda äro
nu långt talrikare än de övriga grupperna. De
nu levande lummer- och fräkenväxtema äro
endast de kvarlevande, spridda resterna av fordom
rentav skogbildande växttyper. De egentliga o.
förekomma talrikast i de fuktvarma tropikerna,
t. ex. i Västindien och på Sundaöarna. Flera o.,
såsom örnbräken (Pteris aquilina; se bild
vid Bräken), äro verkliga kosmopoliter. Ett
gemensamt drag för alla o. är deras
generationsväxling, varvid den ena generationen,
den s. k. könsgenerationen
(gamo-f y t e n), här även kallad p r o t a 11 i u m, är
bålartad och alstrar könsorganen. De hanliga
kallas anteridier, och i deras inre bildas
spiralvridna, med talrika flimmerhår (c i 1 i e r)
försedda sädeskroppar, spermatozoider. De
honliga kallas a r k e g o n. Efter befruktningen
delar sig äggcellen och utvecklas till ett i
arkego-net och protalliet kvarliggande embryo. Detta
bryter förr el. senare fram ur det snart
bort-döende protalliet och utvecklas till en ny, med
NF XVI — 19
stam och blad försedd ormbunksplanta (s p o r
o-f y t), som förökar sig utan någon
befruktnings-akt medelst sporer, vilka bildas i s p o r a
n-gier el. sporgömmen, som ofta alstras i
en tät gyttring (sorus) antingen på ormbunkens
samtliga blad el. också på särskilda blad, s. k.
s p o r o f y 11 (så t. ex. hos kambräken,
Blechnum). Varje sporangium består vanl. av ett
skaft och en klotformig del, i vars inre de
talrika sporerna uppstå genom en s. k.
tetraddel-ning, d. v. s. i grupper om fyra ur var modercell.
Sporerna gro till ett nytt protallium, och
ut-vecklingscykeln är så fullbordad.
De egentliga o. el. bräkenväxterna indelas i
två underklasser:
1) Eusporangiater (Filicinae
eusporan-giatae) med tjockväggiga sporangier, bildade av
flera väggskikt, nästan insänkta. Dessa o. ha ofta
underjordiska, knölformiga, icke gröna
protal-lier. Hit höra fam. Ophioglossaceae och den
tropiska fam. Marattiaceae, o. med jättestora blad
med stipler.
2) Leptosporangiater (Filicinae
lepto-sporangiatae) el. o. med tunnväggiga sporangier,
ytliga med blott ett cellskikt i väggen.
Leptospo-rangiaterna delas å sin sida i två undergrupper:
A) egentliga landormbunkar (Filices),
som äro h o m o s p o r a, d. v. s. ha blott ett
slags sporer och ett slags protallier (tvåkönade),
och B) vattenormbunkar (Hydropterides),
som äro h e t e r o s p o r a, d. v. s. ha två slags
sporer och två slags protallier (enkönade). Bland
i Sverige allmänna märkas: stensöta
(Polypodium vulgäre), maj bräken (Athyrium filix
femina), träjon (Dryopteris filix mas), alla
hörande till fam. Polypodiaceae. Till Filices höra
även tropiska och subtropiska
trädormbunkar (fam. Cyatheaceae), som ha ett palmliknande
utseende med ända till 15 m hög, ogrenad stam
och stora, upprepat fj ädergrenade blad. Hit hör
ormbunkspalmen (Alsophila) från s.
Asien. Till vattenormbunkarna höra a n d m a t
s-bräken (Salvinia), Azolla, Marsilia och det i
Sverige växande klotgräset (Pilularia
glo-bulifera), Sveriges enda vattenormbunke, med en
krypande stam och trådlika, som unga
urfjäder-formigt hoprullade blad (se Marsiliaceae).
O. ha i regel föga betydelse för människan.
De sidenglänsande håren på bladbaserna av en
del tropiska trädormbunkar användas som
mekaniskt blodstillande medel och till stoppning av
kuddar och madrasser. Rotstocken av träjon
brukas i medicinen som maskmedel (se Ormbunkrot).
— Bilder se nästa sida.
Ormbunkrot, Rhi’zoma fi’licis, värdefullt
bandmaskmedel, utgöres av rotstocken med
kvarsittan-de bladskaftbaser av träjon, Dryopteris filix mas
(se Ormbunkar). — Mot bandmask nyttjas mest
det med eter beredda Extractum filicis, av
grön-brun färg, vanl. i små limkapslar.
Ormbär, bot., se Liljeväxter.
Ormbäraren, astron., se Ophiuchus.
Ormdrag, bodrag, daggorm, dragfä,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
