Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ormslå el. kopparorm - Ormsländor - Ormspott - Ormsten - Ormstjärnor - Ormstorkar - Ormsö - Ormtjusare - Ormtunga - Ormuz (Hormuz) - Ormuzd - Ormvråk - Ormålar el. ormfiskar - Ormödlor el. grävödlor - Ormörn - Ornamentik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
583
Ormsländor—Ornamentik
584
Ormslå.
Vanliga ormsländan, hona.
Ormstjärna.
blir 40 cm lång.
Huden är täckt av
små fjäll, stödda
av tunna benplåtar,
glänsande och vanl.
gråbrun, ofta med
en mörk rand längs
ryggen och en
längs vardera
sidan. Buksidan är
stålgrå. O. lever av
sniglar och mask.
I Sverige
förekommer den upp
till mell.
Norr
land, stundom nordligare. Den är fullständigt
ofarlig.
Ormsländor, fam. Raphidiidae, insekter av
ordn. nätvingar, Neuroptera, och särsk. utmärkta
av stort, platt
huvud samt
halsformigt
förlängd första
[-mellankropps-led.-]
{+mellankropps-
led.+} Larverna
äro
långsträckta och platta.
De äro liksom
de fullbildade
utpräglade rovdjur. I Sverige finnes bl. a. den
omkr. 2 cm långa vanliga ormsländan,
Raphidia ophiopsis.
Ormspott, zool., se Stritar.
Ormsten, se Ormkung.
Ormstjärnor, Ophiuroidea, klass bland
tagg-hudingarna, utmärkt av skivlik kropp, från
vilken utgå skarpt avsatta armar utan sugfötter och
bihang från den
blint slutande
magen. O. förflytta
sig med slingrande
rörelser av
armarna. Alla leva i
havet. På lerbotten
vid Sveriges
västkust förekomma bl.
a. den rödbruna
Amphiura
filifor-mis och på större
djup Ophiura sar si
med halvstyva armar. Hos Ophiotrix-arterna äro
armarna besatta med taggar. Vissa o. ha
lysför-måga.
Ormstorkar, Dicholo’ phidae, fam. av ordn.
tranfåglar med blott två arter, båda i
Sydamerika. O. äro smärta, högbenta med täml. kort, i
spetsen hakformig näbb, vid vars rot
pannfjäd-rarna bilda en upprätt tofs. Den största arten
(s e r i e m a n, Dicholophus cristatus) är 82 cm
lång. O. vistas på grässlätter och leva av
insekter, ormar och ödlor.
Ormsö, se Estlandssvenskar, sp. 896.
Ormtjusare, se Glasögonormsläktet, sp. 47.
Ormtunga, bot., se Ophioglossaceae.
Ormuz [å’rmoj] (Hormuz), persisk ö i
Ormuzsundet (48—80 km brett), som
förbinder Persiska viken med Indiska oceanen, ön
erövrades 1515 av A. d’Albuquerque. Den av
portugiserna grundade rika handelsstaden O.
förstördes 1622 av engelsmän och perser.
Ormuzd (i Avesta Ahuramazda), i parsismen
namn på den högste guden.
Ormvråk, zool., se Vråksläktet.
Ormålar el. o r m f i s k a r, Ophichthyidae,
fam. av de ålartade benfiskarna med många
arter i tropiska hav, särskilt i korallreven. Deras
rygg- och analfenor nå ej fram till stjärtspetsen.
Ormödlor el. g r ä v ö d 1 o r, Sci’ncidae,
mycket artrik ödlefamilj, utbredd i alla världsdelar.
Huvudet är klätt med regelbundna plåtar,
kroppen i övrigt med i sneda rader ställda fjäll. Hos
de flesta äro extremiteterna mer el. mindre
förkrympta. Så gott som alla gräva skickligt i jorden.
Ormörn, Circa’é’tus galllicus, tillhör de
falk-artade dagrovfåglarnas fam. och liknar en vråk.
Färgen är brun, kroppslängden 70 cm. Den
förekommer i mell. och s. Europa, v. och s. Asien.
Andra arter finnas i Afrika. O. lever av ormar,
ödlor, grodor, smärre varmblodiga djur samt
insekter.
Ornamentik (av lat. ornäre, pryda), konsten
att medelst ristning, gravering, skulptering,
teckning, målning, material- och färgväxling etc.
pryda fält, bårder o. a. på olika slags byggnads-,
hantverks- och industrialster. Sannolikt har
ornamentet urspr. haft en symbolisk-magisk uppgift.
Ett ornament utgör vanl. en stiliserad upprepning
av ett och samma motiv; efter valet av detta
brukar man uppdela ornamenten i tre
huvudgrupper: geometriska ornament, växtornament och
djurornament. Geometriska ornament äro
linjeornament men kunna stundom härledas ur
växt-el. djurornament; geometriska äro även
karvsnit-ten (se Karvsnitt, med bild). Redan hos den
paleolitiska konsten finnas sådana ur djur-
(någon gång ur växt-)motiv härledda ornament.
Under den neolitiska tiden utvecklas den keramiska
o. i Europa, Nordafrika och Asien. Stenålderns
europeiska o. är vanl. rätlinig. Under stenålderns
slut framträder i s. och s. ö. Europa en på
lerkärlen ofta målad spiralornamentik, ur vilken
meandern uppkommit. Under bronsåldern blir det
i olika kombinationer varierade spiralornamentet
ledande motiv på sydösteuropeiskt område och i
Norden. Ett lån från Hallstattkulturen äro de
fågelhuvuden, vilka ibland bilda avslutning på
den senare bronsålderns spiralornament samt
utgöra den tidigaste järnålderns sparsamma
ornament. På kretensisk-mykenskt område förekomma
under bronsåldern både en jämförelsevis
naturalistisk och en mer stiliserad växt- och
djurorna-mentik (bläckfiskar, fjärilar etc.) — Av stor
allmänbetydelse blir den sannolikt i Egypten
uppkomna ornamentala användningen av
lotusblomman, som tidigast i naturalistisk form uppträder
på några förhistoriska keramikalster men sedan
starkt stiliseras. Därur anses palmetten ha
uppkommit. Efter den mykenska kulturens
undergång härskar på detta kulturområde s. k.
geometrisk stil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
