Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paleolitisk konst - Paléologue, Maurice - Paleontologi - Paleotropiska regionen, paleotropis - Paleozoiska eran, paleozoicum - Paleozoologi, zoopaleontologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
731
Paléologue—Paleozoolo gi
732
traktade, men de äro kulturhistoriskt mycket
intressanta, eftersom de i flera fall lämna uppgift
om tidens jaktseder. Flera exempel finnas på
att man klädde på sig djurhudar med
kvarsittan-de horn för att därigenom lättare kunna smyga
sig inom skotthåll för villebrådet.
Även inom boplatskonsten föreligga
föremål av mycket hög konstnärlig kvalitet. I
det äldsta materialet från aurignacienperioden
tilldra sig kvinnoskulpturerna (de s. k. venusarna)
ett särskilt intresse. Man antar, att de använts
i fruktbarhetskulten, och de ha en mycket vid
spridning inom aurignacien-kulturen från
Sibirien till Frankrike (se bild vid
Aurigna-cien). Vid sidan av dessa förekomma
också ett antal inristningar, föreställande bl. a.
hästar, noshörningar och mammutar. Det
förnämsta fyndet av boplatskonst från solutréen
ut-göres av en fris i hög relief av bockar, funnen
vid Le Roc, Charente, men det föreligger också
enklare ristningar av renar, bison, oxar och
fåglar. Det var emellertid under magdalénien, som
boplatskonsten nådde sin högsta nivå. Också i
fråga om frekvens dominerar
magdalénien-mate-rialet. Med hänsyn till faunans sammansättning
under denna tid är det naturligt, att renen intar den
främsta platsen bland de djur, som avbildas. Det
viktigaste fyndmaterialet kommer från Dordogne,
men även utanför detta område finnas
utomordentliga exempel från nuv. v. Tyskland, v. Schweiz
och ö. Spanien (Parpallö). — Litt.: Viktigast
äro de stora monogr. över grottor, som utgivits
av Institut de paléontologie humaine i Paris,
framför allt É. Cartailhac och H. Breuil, ”La
caverne d’Altamira” (1906; ny uppl. av H. Breuil
och H. Obermaier 1937; eng. uppl. 1935). Jfr
även H. Breuil, ”4 cents siècles d’art pariétal”
(1952).
Paléologue [paleålå’g], Georges Maurice,
fransk diplomat (1859—1944), inträdde i
utrikes-dep. 1880, ambassadsekr. i Tanger, Rom och
Peking, 1893—94 bitr, chef för utrikesministerns
kabinett, ministre plénipotentiaire 1901,
beskick-ningschéf i Sofia 1907—12, chef för utrikesdep:s
politiska avd. från 1912, ambassadör i S:t
Petersburg 1914—17, generalsekr. i utrikesdep. under
Millerand 1920. P. utövade en omfattande
skrift-ställarverksamhet och väckte särsk.
uppmärksamhet genom sina skildringar av Ryssland före 1 :a
världskriget och under dess första år, ”La Russie
des tsars pendant la Grande guerre” (3 bd, 1921
—22), samt studier över politiska personligheter:
Metternich, Cavour, Alexander I av Ryssland
m. fl. Medl. av Franska akad. från 1928. —
Av P:s skrifter föreligga i sv. övers. ”Kejsar
Alexander II :s tragiska kärlekssaga” (1924),
”Romantik och diplomati” (1925), ”Rom” (s. å.),
”Cavour” (1928) och ”Alexander I, en gåtfull
tsar” (1940).
Paleontologi (av grek. palaio’s, forntida, ön,
varelse, och lo’g os, lära), läran om utdöda växter
och djur, d. v. s. om det organiska livets
historia på jorden, sådan den kan utläsas ur den
geologiska lagerseriens fossilinnehåll. Med
hänsyn till det morfologiskt-anatomiska och
bota
niskt-, resp, zoologiskt-systematiska studiet av
fossilen är p. en biologisk vetenskap, vilken
alltefter studieobjektens art betecknas som
paleo-botanik och paleozoologi; i nära
anslutning härtill står paleobiologi. I den
mån studiet av fossilen tjänar att stratigrafiskt
indela lagerserien är p. en med geologi nära
förbunden vetenskapsgren; den är även en av de
viktigaste förutsättningarna för p a 1 e o
geografi och paleoklimatologi. Efter
utvecklingslärans genombrott ha allt flera
paleonto-loger med V. Kovalevskijs banbrytande arbeten
som förebild lagt sitt undersökningsmaterial till
grund för fylogenetiska betraktelser. En lärostol
i p. (och historisk geologi) inrättades 1910 (1922
uppförd på ord. stat) vid Uppsala univ.; 1935
ändrades befattningen till professur i ”geologi,
särsk. historisk geologi”. En paleontologisk inst.
togs 1931 i bruk i Uppsala. I Lund inrättades
1947 en ny professur inom den geologiska
ämnesgruppen, avseende särsk. historisk geologi.
Denna företräder ett ämne, benämnt ”historisk
geologi och p.”, vilket sedan 1949 utgör ett
särskilt examensämne vid de båda univ. och
Stockholms högsk.
Paleotropiska regionen [-trä’-], p a 1 e o t r
o-p i s, sammanfattande benämning för de
floraom-råden, som omfatta Gamla världens tropiker. P.
indelas i det nordafrikansk-indiska ökenområdet,
det afrikanska skogs- och stäppområdet, det
sydöstra Kaplandet, de sydatlantiska öarna
(Ascen-sion och S:t Helena), det madagassiska området,
det främre-indiska området, monsunområdet och
det östasiatiska övergångsområdet. Se vidare
Växtgeografi.
Paleozoiska eran [-åså’-], paleozöicum,
geol., jordens ”forntid”, den del av den geologiska
tiden, som omfattar den paleozoiska gruppen (se
Stratigrafiskt schema).
Paleozoologi, zoopaleontologi,
paleontologisk vetenskap, som avser ett studium av de
utdöda djuren med tillämpande av zoologiska
metoder i den omfattning det i regel mer el. mindre
fragmentariska fossilmaterialet tillåter. Med
hänsyn till föremålens art skiljes mellan
vertebrat-och evertebrat-p. De fossila djurens anatomi och
morfologi undersökes el. rekonstrueras genom
jämförelse med nu levande former, och de
fossila organismerna infogas i det zoologiska
systemet. För förståelsen av djurrikets fylogenetiska
utveckling äro p:s resultat oumbärliga, liksom
för den stratigrafiska paleontologien. Ett
ingående studium av fossila objekt förutsätter vanl.
viss preparation, varvid fossilet i erforderlig grad
på mekanisk el. kemisk väg frigöres från
omgivande bergart. I många fall måste man tillgripa
slipning el. snittning av objektet, metoder, som
efter hand alltmera utvecklats och förfinats.
Slipmetoden förutsätter dock ett gott material och
är mycket tidsödande och dyrbar men kan ge
storartade resultat. — Som grundare av p. i
modern mening är i första hand att nämna G.
Cuvier, vilken som den förste begagnade
jämförande anatomiska metoder vid sin behandling
av Parisbäckenets vertebratfossil. — Genom del-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
