Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paues, 2. Erik - Pauillac - Pauker, Ana - Paul I (påve) - Paul II (Pietro Barbo, påve) - Paul III (Alessandro Farnese, påve) - Paul IV (Gian Pietro Caraffa, påve) - Paul V (Camillo Borghese, påve) - Paul I (konung av Grekland) - Paul (prinsregent av Jugoslavien) - Paul I (kejsare av Ryssland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
929
Pauillac—Paul
930
—44. Från 1945 var P. styrelseor.df. i ett flertal
industriföretag inom textil- och
konfektionsbran-scherna. P. var led. av Stockholms
stadsfullmäktige 1927—30 (högergruppens ordf. 1930—34);
led. av Arbetsdomstolen 1932—44. Hans
intressen inom textil- och konfektionsindustrierna
gällde särsk. avtalsfrågor, där han gjorde väsentliga
insatser för bevarandet av arbetsfreden.
Pauillac [påja’k], uthamn till Bordeaux.
Pau’ker, Ana, f. Rabinsohn, rumänsk
politiker av judisk börd (f. 1894). P. blev 1922
led. av rumänska kommunistpartiets exekutiv.
Sedan partiet hade förklarats illegalt, dömdes hon
till flera års fängelse men blev snart fri genom
amnesti och begav sig via Schweiz till
Sovjetunionen, där hon utbildades i revolutionär taktik
(hennes make, kommunisten Pauker, försvann
vid de ryska utrensningarna på 1930-talet). P.
återvände 1932 illegalt till Rumänien för att
organisera ”underjordisk” verksamhet, ertappades
och dömdes 1936 till 10 års tukthus, frigavs 1941
genom rysk-rumänsk fångutväxling, blev Kremls
rådgivare i rumänska frågor och följde med de
ryska trupper, som 1944 ryckte in i Rumänien.
P. blev rumänska kommunistpartiets generalsekr.,
spelade en viktig roll vid upprättandet av den
rumänska folkdemokratien och blev i nov. 1947
v. konseljpresident och utrikesminister i Grozas
regering. 1952 föll hon i onåd och avsattes.
Paul (Pau’lus). Fem påvar ha burit detta
namn.
1) Paul I (påve 757—767) stödde sig i sin
politik på frankerkonungen Pippin den lille.
2) Paul II (1418—71), förut Pietro
Barbo, var kardinal, då han 1464 valdes till påve.
P. var mycket kulturintresserad och
praktäls-kande. I sin politik försummade han kampen mot
turkarna för småfejder i Italien.
3) Paul III (1468—1549), förut
Alessan-dro Farnese, blev kardinal 1493, valdes 41
år senare till påve 1534. P. ägde en omfattande
bildning men ägnade sig mest åt politiken, varvid
han kom att vackla mellan Frans I i Frankrike
och kejsar Karl. Därmed hindrade han indirekt
kejsarens seger över protestantismen i Tyskland.
Samtidigt gynnade han de katolska
reformsträvandena, utnämnde reformvänliga kardinaler, ss.
Contarini, och inkallade 1545 Tridentiska mötet.
1540 stadfäste han jesuitorden, och genom den
beryktade bullan ”Licet ab initio” återupprättade
han inkvisitionen.
4) Paul IV (1476—1559), förut Gian
Pietro Caraffa, var en av de förnämsta
påvarna. Han utövade redan före sin påvetid ett stort
inflytande inom kyrkan. Som biskop i Chieti 1504
och nuntie först i England, sedan i Spanien
företrädde han närmast en reformvänlig riktning och
medverkade efter sin återkomst till Rom 1520
vid stiftandet av teatinorden. I Venedig, dit P.
begivit sig efter Roms plundring 1527, blev han
snart den främste representanten för den
inomkatolska reaktionen. Upphöjd till kardinal av
Paul III, valdes han 79-årig till påve 1555. Under
sitt pontifikat tillämpade han skoningslöst
reak-tionspolitiken. Genom den 1559 utfärdade bullan
NF XVI — 30
”Cum ex apostolatus officio” förklarade han
varje kättare förlustig alla rättigheter. S. å.
utgav han den första uppl. av index över
förbjudna böcker. I Italien satte han inkvisitionen
i verksamhet. Emellertid hindrades
reformsträvandena av hans utrikespolitik, där han leddes
av utpräglad nepotism och ett oförsonligt hat till
Spanien. Kort före sin död lämnade P. politiken
och ägnade sig helt åt sina kyrkliga uppgifter.
5) Paul V (1552—1621) hette förut C
a-millo Borghese. Romare till börden, blev
han kardinal 1596 och valdes till påve 1605. P.
sökte tillämpa de medeltida påvarnas herravälde
över furstarna men led grundligt nederlag i
konflikten med republiken Venedig. När han 1606
beläde republiken med interdikt, hade denna
åtgärd ingen egentlig verkan. — P. var en fint
bildad humanist. Han lät fullborda Peterskyrkan:
Vatikanska biblioteket utvidgades, och Rom
förskönades.
Paul, furstar.
Grekland. Paul I, konung (f. 1901), son till
konung Konstantin I, bror till konungarna
Alexander I och Georg II, erbjöds vid den förres
död 1920 att bestiga tronen men avböjde, blev
vid den senares död 1947 hans efterträdare. P.,
som tre gånger levat i landsflykt, äktade 1938
Fredrika Lovisa av Braunschweig. Deras son
prins Konstantin (f. 1940) är grekisk tronföljare.
Jugoslavien. Paul, prinsregent (f. 1893),
brorson till Peter I av Jugoslavien, född i
Petersburg, kom ung till Serbien, studerade i England,
deltog 1912—13 som officer i Balkankrigen och
från 1914 i 1 :a världskriget, äktade 1923
prinsessan Olga av Grekland, var därefter bosatt i
England men måste vid mordet på kung
Alexander 1934 enl. dennes testamente övertaga
ledningen för ett förmyndarråd, som förde regeringen
över Jugoslavien för den mördades minderårige
son Peter II. P. var huvudsaki. estetiskt
intresserad. Som prinsregent sökte han inrikespolitiskt
mildra diktaturen samt utrikespolitiskt att
balansera mellan de skilda stormaktsgrupperna — icke
utan en viss framgång. Efter Italiens angrepp
mot Grekland 1940 kom Jugoslavien, som under
2:a världskriget önskade vara neutralt, i en svår
situation, förvärrad, sedan Tyskland beslutat
träda på Italiens sida mot Grekland. P. lät 25/s 1941
Jugoslavien underteckna fyrmaktspakten, sedan
han först utverkat så fördelaktiga villkor som
möjligt. Kort därefter störtades han genom en
statskupp. Peter II förklarades myndig, och P.
lämnade landet.
Ryssland. Paul (ry. Pavel) I, kejsare (1754
—1801), son till Katarina II. P. uppfostrades till
en början av kejsarinnan Elisabet; förhållandet
mellan honom och modern var kyligt, ibland
fientligt, och detta inverkade ogynnsamt på P:s
karaktär; han var en degenererad natur och blev
mycket misstänksam. Av modern hölls han nästan
alldeles borta från statsstyrelsen och var sedan
1783 bosatt i Gatjina, där han ägnade sig åt
soldatdrill. Katarina hade planer på att utestänga
honom från tronföljden till förmån för hans
äldste son, Alexander, men vid hennes död, nov.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
