Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peking, Peiping - Pekinganka - Pekingeser - Pekkala, Mauno - Pekkanen, Toivo - Pekoral - Pektas - Pektinas - Pektinämnen - Pekunier - Pekuniär - Péladan, Joséphin (Sâr Péladan) - Pelagianism - Pelagisk - Pelagiska öarna - Pelagius - Pelagius (påvar)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
Pekinganka—Pelagius
28
gates of P.” (1924), ”The imperial palaces of
P.” (3 bd, 1926).
Pekinganka, zool., se Anka, sp. 553 och bild 2.
Pekingèser, se Hundraser, sp. 567 och bild 45.
Pe’kkala, M a u n o, finländsk skogsexpert och
politiker (1890—1952), forstmästare 1913, blev
avd.-chef i For ststyrelsen 1921, var sedermera
länge och i flera repriser detta ämbetsverks t. f.
chef samt blev generaldir. 1944. P., som tillhörde
riksdagen från 1927, först som socialdemokrat och
under de senaste åren som folkdemokrat, var
lantbruksminister i Tanners ettpartiregering 1926
—27 och finansminister i samlingsregeringarna
1939—42, inträdde som representant för den
socialdemokratiska oppositionsgruppen i Paasikivis
första regering 1944—45 som minister utan
portfölj och var försvarsminister 1945—46 samt
sedermera statsminister i en huvudsaki. av
folkdemokrater, socialdemokrater och agrarer
sammansatt koalitionsregering 1946—48. I sistn. egenskap
avslöt han våren 1948 den finländsk-ryska
vänskaps- och biståndspakten.
Pe’kkanen, To i vo, finsk författare (f. 1902).
P., som i sin tidigaste ungdom var verksam som
kroppsarbetare, har med förkärlek valt motiv för
sitt litterära skapande ur arbetarklassens
vardagsliv och tidens sociala brytningar. Främst har P.
gjort sig gällande som novellist, men också hans
romaner och skådespel stå på ett mycket högt
litterärt plan. I svensk övers, föreligga den
utomordentliga novellen ”Människornas vår” (i
”Finska berättare”, utg. av Olof Enckell och
Mika Waltari, 2, 1946) samt romanerna ”1
fabrikens skugga” (1938), ”Aren som gått” (1942),
”Den svåra vägen” (1943)) och ”Mörknande
horisont” (1946).
Pekoräl (nlat. pecoräle, av pe’cus, boskap,
fänad), sällsynt dum, löjlig skrift (yttrande). —
Pekorali’st, pekoralförfattare. — Adj.:
Pe-k o r a 1 i’s t i s k.
Pektäs, ett enzym, som åstadkommer
gelatine-ring av pektinämnen. P. förekommer rikligt inom
växtvärlden, framför allt i bladen hos snabbt
växande växter.
Pektinäs, ett enzym, som spjälkar pektiner
under bildning av reducerande socker. P.
förekommer framför allt i maltextrakt och i grott, ej
torkat korn samt i Bacillus carotovorus.
Pektinämnen, föreningar mellan sockerarter
och sockersyror, som förekomma i en hel del
frukters cellväggar. P. svälla i vatten och bilda
geléartade massor. De begagnas därför vid
tillredning av fruktgeléer.
Pekünier (lat. pecüma), pengar (skämtsamt).
Pekuniär, som rör penningar; penning-.
Péladan [peladä’], Joséphin (Sår P é 1
a-dan), fransk författare (1859—1918). P. var en
mystisk svärmare, uppfylld av den
pangermans-ka Wagnerkult, som på 1880-talet spred sig även
till Västeuropa. Han bildade 1890 en religiös
orden, Rose-Croix, som verkade genom
teaterföreställningar, konstsalonger och ockulta seanser. P:s
enormt omfångsrika alstring — romaner, dramer,
filosofiska och estetiska essäer — har numera
en
dast tidssymtomatiskt intresse. Strindberg stod på
1890-talet under starkt inflytande av P.
Pelagiani’sm, teol., av den gamla kyrkan
avvisad åskådning, uppkallad efter den brittiske
munken Pelagius (d. trol. kort efter 418). P.
företräder en utpräglat moralistisk
kristendoms-uppfattning med rötter i äldre västerländsk
moralism. Tonvikten ligger på den mänskliga
friheten i betydelse av valfrihet. Människans
frälsning beror på hur hon handlar i de enskilda
fallen; om sinnelaget är det ej fråga. Synden fattas
såsom de enskilda viljeakter, i vilka människan
bestämmer sig mot det goda. Guds ”nåd” betyder
enl. p. endast att människonaturen utrustats med
frihet samt att människan vid sidan av den
”naturliga” lagen undfått en ”ny lag”, som tagit
gestalt främst i Kristi lära och exempel.
Huvudmannen för oppositionen mot p. blev Augustinus,
som mot p. utvecklade sin lära om den
mänskliga ofriheten, arvsynden och predestinationen.
Augustinus sökte hävda den gudomliga nåden
såsom frälsningens enda grund. — Pelagius’
åskådning skärptes av hans lärjungar Caelestius och
biskopen Julianus av Eclanum. På flera synoder
förkastades p. Av ödesdiger betydelse blev, att
den i Orienten sökte stöd av Nestorius. Jämte
dennes lära blev den fördömd vid den ekumeniska
synoden i Efesos 431. I Västerlandet fick den i
förmildrad form, den s. k. semipelagianismen,
stort inflytande. På synoden i Orange 529
fördömdes p. Men även om också semi-p. här
avvisades, blev det praktiskt taget i stor
utsträckning denna, som kom att behärska den följande
utvecklingen. Genom hela den medeltida
dogm-historien spåras båda tendenserna: den (semi-)
pelagianska, som lägger tonvikten på människans
förhållande, och den augustinistiska, som härleder
allt från nåden. Först genom reformationen med
dess konsekvent teocentriska inriktning blev p.
i varje form avvisad. —- Litt.: A. v. Harnack,
”Lehrbuch der Dogmengeschichte” (3 bd, 5:e
uppl. 1931—32).
Pelägisk (av grek. pe’lagos, hav), som hör till
havet, havs-. — Biol., om en organism, som
svävar el. simmar i de övre vattenlagren ned till
c:a 200 m djup; b a t y p e 1 a g i s k, om en
organism, som lever i de djupare vattenlagren men
för sitt liv icke är beroende av bottnen.
Pelägiska öarna, it. Isole Pelagie, ögrupp i
Medelhavet, mellan Malta och Tunisien, tillh.
Italien; 26 km2, c:a 4,000 inv. De två s.,
Lampe-dusa (20 km2) och den lilla obebodda Lampione,
ligga på Afrikas kontinentalsockel och bestå av
vågräta lager av tertiär kalksten. 45 km n. om
dem ligger Linosa uppbyggd av ett antal
basalt-käglor. Kring Lampedusa fiskas tvättsvamp,
öarna äro trädlösa och befolkningen fattig.
Pela’gius, se Pelagianism.
Pela’gius. Två påvar ha burit detta namn.
P. I. (påve 556—561) valdes 555 genom kejsar
lustinianus’ inflytande till påve men rönte
motstånd på grund av sin vacklande hållning i
reli-gionspolitiken och kunde därför först 556
tillträda sitt ämbete. Som påve förbättrade han
romerska kyrkans hårt rubbade finanser. — P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
