Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pentameter - Pentametylendiamin - Pentan - Pentandria - Pentapolis - Pentateuken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
Pentametylen diamin—Pentateuken
56
versfot), den andra versen i ett distikon, vilken
är sammansatt av två trefotiga daktyliska
versleder, skilda av metrisk cesur och båda med
kata-lektiskt slutfall:
Namnet p., ”femfoting”, beror på felaktig
indelning av versen. I svensk diktning är p. en
sex-fotad vers med tredje och sjätte foten enstaviga,
de övriga utfyllas vanl. av daktyler, stundom av
trokéer i enstaka fötter. — Ex.:
l — |-
Högsta fröjd för ett jag är ju ett ädlare du.
(Atterbom.)
Pentametylèndiamin, kem., se Kadaverin.
Pentän, kem., se Kolväten.
Penta’ndria, bot., se Linnés sexualsystem.
Penta’polis (av grek. pe’nte, fem, och po’lis,
stad), enl. den gamaltestamentliga apokryfiska
skriften Salomos vishet 10:6 namn på de 5
städer, som nämnas i 1 Mos. 14:2 (däribland Sodom
och Gomorra) och som förstördes enl. 1 Mos.
19; även benämning på filistéernas 5 mest
betydande städer (Jos. 13:3).
Pentatéu’ken (grek. Penta’téuchos, den
fem-delade boken), namnet på de s. k. fem
Moseböckerna i G. T.: Genesis (skapelse), E x
o-dus (uttåg), Leviticus (den levitiska),
Nu-m e r i (tal) och Deuteronomium (den
andra lagen). Om innehållet i Genesis, Exodus,
Leviticus och Deuteronomium hänvisas till dessa
ord. Numeri redogör för två folkräkningar under
ökenvandringen och skildrar de sista händelserna
vid Sinai samt färden från Sinai till Jordan.
Därjämte innehåller boken en del lagar, som
huvudsaki. hänföra sig till gudstjänsten.
Enl. judisk tradition var Pentateuken ett verk
av Mose, och denna uppfattning övertogs av den
kristna kyrkan. Under 1700-talet påvisade H. B.
Witter och J. Astruc, att växlingen mellan
guds-namnen (Jahve och Elohim) i 1 Mos. berodde på
förekomsten av två olika källor. Mot slutet av
1700-talet uppvisade K. D. Ilgen, att den
elo-histiska källan ej var enhetlig utan bestod av två
helt olika skikt. Sedan denna den äldre u
r-kundshypotesen en tid undanträngts av
fragmenthypotesen, som menade
Pentateuken vara sammansatt av en mängd mindre,
självständiga stycken, och
kompletterings-hypotesen, som antog en grundskrift, som
småningom kompletterats genom en rad tillägg,
kom urkundshypotesen åter till heders genom H.
Hupfeld (1853). Sin slutliga, nya utformning
fick den genom J. Wellhausen, som, följande
ansatser av E. Reuss och K. H. Graf samt
understödd av A. Kuenen, uppvisade, att den elohistiska
”grundskrift”, som man förut ansett vara den
äldsta källan, i själva verket var den allra yngsta.
Då den är präglad av ett starkt klerikalt och
kultiskt intresse, kallade Wellhausen den
Prästko-dex. Den nyare urkundshypotesen
antar alltså följ, källor: en jahvistisk (Jahvisten
= J), en äldre elohistisk (E 1 o h i s t e n = E),
en yngre elohistisk (”P r ä s t k o d e x” = P)
samt dessutom 5 Mos. el. Deuteronomium
(D), som tydligt framträder som en självständig
storhet. Denna lösning har visat sig vara den
riktigaste. Särskiljandet av källorna sker genom
aktgivande på de olika gudsnamnen (i 1 Mos.),
det olika religiösa och etiska höj dläget, stilen och
språket samt förekomsten av dubbletter och
ojämnheter i texten. Källsöndringen har stundom
nått en in i detalj mycket hög grad av säkerhet,
medan den i andra stycken är svår och osäker.
— Av källorna återgår D, som de Wette påvisat
(1805), på den lag, som låg till grund för Josias
reformation. Den torde vara skriven kort före
Josias tid och är en programskrift för kultens
cen-tralisation till Jerusalem. Dock innehåller den även
annat stoff, delvis präglat av ett starkt
humanitärt intresse. D i sin nuv. form är en utvidgning
av Josias lagbok. P är yngre än D och
tillkommen under den babyloniska fångenskapen. Utom
av det kultiska intresset karakteriseras den av en
torr, saklig och omständlig stil. Huvudparten av
källan utgöres av lagar; den egentliga historien
berättas utförligt blott om den har direkt
betydelse för kult och religion. J och E äro de äldsta
källorna och tydligt fördeuteronomiska (kulten på
höjderna runt om i landet förutsättes). De
präglas av en ofta utomordentlig folklig
berättarkonst. E, som visar en i etiskt och religiöst
hänseende högre och mindre oreflekterad hållning
gentemot de folkliga berättelserna och dessutom
präglas av ett visst profetiskt inflytande, torde
vara något yngre än J. Båda äro förmodligen
skrivna mellan 900 och 750 f. Kr. Deras
berättelser äro till största delen icke skapelser av dem
själva, utan de ha tagit upp stoff från den
folkliga traditionen om Israels förhistoria men delvis
präglat detta med sin egen syn. Ofta visar det sig
möjligt att bakom J och E spåra mindre
berättelsesamlingar, på vilka de bygga. Motsvarande
gäller i stor utsträckning också om lagarna i D
och P. —■ Pentateuken har uppkommit genom
kombination av källorna i flera etapper. Först
förenades J med E till JE, sedan JE med D och
sist JED med P. — Avvikande uppfattningar ha
framställts av J. Smend och O. Eissfeldt, som
uppdela J på två källor (hos Eissfeldt J och L
= ”L e k m a n n a k ä 11 a n”), samt av G.
Höl-scher, som bestrider, att D låg till grund för
Josias reformation, och hänför den till den
babyloniska fångenskapen. —■ Bakom Pentateukens
berättelse ligga — frånsett urhistorien — ofta
historiska händelser, men källorna återspegla
dessa på ett så dunkelt sätt, att det är ytterst svårt
att nå fram till den historiska verkligheten. Den
mosaiska tidens huvudlinjer låta sig tecknas, och
betr, den förmosaiska tiden kan man komma åt
vissa historiska händelser därigenom, att vad som
berättas om enskilda personer stundom visar sig
återspegla tilldragelser, som röra en hel stam.
Men någon säker och tydlig bild av Israels
religiösa och politiska förhistoria låter sig icke nås.
Däremot är Pentateuken en utomordentlig källa
för Israels religiösa historia från konungatiden
fram till senjudendomen efter den babyloniska
fångenskapen. —• Litt.: E. Stave, ”Inledning till
G. T:s kanoniska skrifter” (2:a uppl. 1920),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
