Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peterson-Berger, Wilhelm - Peterspenningen el. Romskatten - Peterssen, Eilif - Petersson, Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
Peterspenningen—Petersson
140
förstn. kategorien ha utkommit en rad saml.,
bl. a. ”Frösöblomster” (3 h., 1896—1914), ”Sex
låtar” (1897), ”1 somras” (1903), ”Färdminnen”
(1908), ”Earina” (1917) och ”Italiana” (1922);
bland sångerna kunna nämnas 19 h. med den
gemensamma titeln ”Svensk lyrik” (1896—1924;
bl. a. ett stort antal dikter av Karlfeldt) samt ett
h. Nietzsche-sånger (1901). Talrika
körkompo-sitioner förtjäna också att framhävas. P.
utvecklade även en omfattande dramatisk och symfonisk
produktion. För scenen skapade han festspelet
”Sveagaldrar” (uppf.
1897), sagospelet
”Lyckan” (1903) samt
musikdramerna ”Ran”
(1903), ”Arnljot”
(1910),
”Domedags-profeterna” (1919)
och ”Adils och Elisif”
(1927), samtliga till
egen text. Främst står
”Arnljot”, länge svensk
operakonsts mest
betydande verk. P:s rent
orkestrala alstring
ut-göres av 5
symfonier: ”Baneret” (uppf.
1904), ”Sunnanfärd” (1911), ”Same-Ätnam”
(”Lappland”, 1917), ”Holmia” (1930) och
”Soli-tudo” (1934); vidare en violinkonsert (1928)
och några smärre kompositioner jämte egna
bearbetningar. I övrigt böra nämnas 3 kantater
(1921—23) och 2 sonater för violin och piano
(1887, 1910). — P:s tonspråk bär, även i de
större verken, ett drag av folklig enkelhet.
Tematiken, ofta besläktad med svensk folkton, är
personligt färgad och har ofta inspirerats av djupa
naturupplevelser. I P:s sceniska alstring förenas
de nämnda dragen med strävan att tillämpa
Wag-ners musikdramatiska principer. P:s kritiker äro
stilistiskt glänsande men subjektivt färgade och
ofta satiriska och starkt polemiska. Ett urval av
hans journalistik utgavs i 2 bd, 1923 under titeln
”P.-B.-recensioner”. Av hans litterära produktion
må i övrigt — utom texter till egna verk och
övers, av Wagner och Nietzsche — nämnas
”Svensk musikkultur” (1911), ”Richard Wagner
som kulturföreteelse” (1913), ”Melodins
mysterium” (1937), ”Om musik” (1942). En volym
”Minnen” utgavs efter hans död (1943). 1950
stiftades ett P.-B.-Sällskap med uppgift att i
samarbete med motsv. stiftelse på Frösön verka
för spridande av kännedomen om P:s musikaliska
och litterära verk. — Litt.: A. Nyman,
”Musikalisk intelligens” (1928); ”W. P. Festskrift”
0937); B. Carlberg, ”P.” (1950).
Peterspenningen (lat. denärius [beäti] Pe’tri)
rf. Romskatten, skatt till påvestolen från
vissa kristna länder under medeltiden. P. torde
ha uppkommit på 700-talet i England. Med tiden
kom den att där utgå med en denar av varje
hus, som ägde en viss förmögenhet, tills den 1534
helt upphörde. I Polen infördes p. på 1000-talet
■och hade där karaktär av jordskatt. Senare
er-lades p. även i Aragonien och Portugal, på Sar-
Eilif Peterssen: Alexander
Kielland, 1893.
dinien och Korsika samt i Böhmen, Kroatien
och Dalmatien.
För de nordiska länderna finns p. tidigast
dokumenterad i Danmark, där den efter engelskt
mönster trol. infördes under Knut den store.
På grund av p. kom Danmark att längre fram
uppfattas som påvens lydland. I Norge omtalas
p. först efter mitten av 1150-talet men har
säkerligen erlagts tidigare. Den uppbars där ända
till reformationen. I Sverige omnämnes p. första
gången i en påvlig bulla 1154 efter kardinal
Nikolaus Breakspears återkomst från sin nordiska resa
men har troligen börjat införas ung. samtidigt
som i Danmark. P. var i Sverige dock territoriellt
begränsad, i det att den aldrig erlades från
Ärkestiftets norrländska delar el. från Åbo stift. Ej
heller uppgick p. till samma belopp inom de olika
stiften. P. erlades ända fram till reformationen.
Numera brukas namnet p. för frivilliga, av
biskoparna insamlade gåvor från katoliker i alla
länder till påven. I denna form började den omkr.
1860. — Litt.: Y. Brilioth, ”Den påfliga
beskattningen af Sverige” (1915).
Peterssen, Hjalmar Eilif Emanuel, norsk
målare (1852—1928), studerade i München, där
galleriernas gamla konst gjorde starkt intryck på
honom, och
målade 1876
”Kristian II
underskriver Thor-bern Oxes
dödsdom”. Under ett
flerårigt
studieuppehåll i
Italien frigjorde
han sig mer och
mer från
mün-chenskolans kolorit och vände
sig avgjort
till
friluftsmå-leriet (”Osteria
i Sora”, 1880).
I flera av sina
bilder från
Jæ-ren och i
andra norska
landskap (”Som-marnattsdröm”, Nationalmuseum, Stockholm)
närmade han
sig naturalismen
men alltid med
en behärskad,
individuell uppfattning. På senare år övergick P.
åter till porträtt- och kyrkomåleriet samt
framför allt till dekorativt måleri.
Petersson, Gustaf Albert, ämbetsman,
politiker (1851—1938), assessor i Göta hovrätt 1885,
revisionssekr. 1889, expeditionschef i Justitiedep.
1892, justitieråd 1896, konsultativt statsråd i
Lun-debergs ministär 2/s—7/n 1905, ånyo justitieråd
s. å., justitieminister i Lindmans ministär 29/s
1906—7/u 1911, president i Kammarrätten 1911
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
