Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Picasso, Pablo - Piccadilly - Piccard, Auguste - Piccini, Nicola - Piccolaflöjt, pickolaflöjt - Piccolo - Piccolomini, släkt - Piccolomini, Ottavio - Picea - Picen - Picenum - Pichegru, Charles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
Piccadilly—Pichegru
192
1932) och 1940 (”Herden med lammet”, 1943;
avsedd som P:s gravmonument). — Som
scendekoratör arbetade P. för Djagilevs ryska balett och
iscensatte ”Le Tricorne” (1919), ”Pulcinella”
(1920) och ”Cuadro Flamenco” (1921). — P:s
grafiska verksamhet är omfattande och räknar
de mest skilda, delvis nyskapade tekniker. — P:s
keramiska insats från det senare 1940-talet
vittnar om en mer målerisk än keramisk
formska-pande inställning. — I P:s huvudsaki.
opublicerade verksamhet som poet och dramatiker märkes
den groteska pjäsen ”Le désir attrapé par la
queue” (1941; utg. 1945). — Litt.: Ch. Zervos,
”P. P.” (4 bd, 1932—51), A. Barr, ”P. Fifty
years of his art” (1946; med den överskådligaste
dokumenteringen); S. och G. Ramié, ”Keramik av
P.” (1948). På sv. ha vidare utkommit E.
Blomberg, ”Från Josephson till P.” (2:a uppl. 1947),
R. Josephson, ”Kvinnorna från Collioure och
kvinnorna från Avignon” (i Tidskr. för
konstvetenskap, 26, s. å.) och P.-O. Zennström, ”P.
P.” (1948).
Piccadilly [pikadiTi], gata i Löndon.
Piccard [pikä’r], A u g u s t e,
schweizisk-belgisk fysiker (f. 1884), 1920 prof, i fysik vid
tekniska högsk. i Zürich, 1922 vid univ. i Bryssel.
P. har särsk. ägnat
sig åt studiet av
luftelektriciteten. Som ett
led i stratosfärens
utforskning företog P.
jämte en assistent den
första
stratosfärflygningen i ballong 27/s
1931 till en höjd av
15,781 m och utförde
under färden en serie
observationer över det
luftelektriska fältet
och den kosmiska
strålningen. Följ, år,
18/s 1932, upprepade
P. uppstigningen, varvid han uppnådde en
höjd av 16,770 m. (Även hans tvillingbror
Jean, bosatt i U.S.A., har företagit
lyckade stratosfäruppstigningar.) P. har med ett
särskilt konstruerat batyscope, bestående av en
stor, styrbar stålkula med plastfönster, 1948 gjort
vissa försök med nedstigningar till c:a 4,000 m
djup i Guineabukten samt till 3,150 m J953 i
Medelhavet.
Piccini [pitji’ni], N i c o 1 a, italiensk
tonsättare (1728—1800). Han vann en genomgripande
framgång 1760 i Rom med opera buffan
”Cec-china” (”Sophie”, Sthlm 1788). 1776 kallades
han till Paris för att konkurrera med Gluck,
och en skarp strid uppstod om den italienska
operastilen. P., vars styrka varit opera buffan,
måste nu skriva i opera seriastilen, som ej
passade honom. Hans ”Iphigénie en Tauride”
mottogs kyligt; större framgång hade han med
”Roland” (1778; Sthlm 1781), ”Atys” (1780; Sthlm
1784) och ”Le faux lord” (1783; ”Den
före-gifne lorden”, Sthlm 1798). P. blev i Paris
ledare för italienska operan och lyckades som
sådan vinna parisarnas hjärtan, sedan väl
Gluck-striden upphört. 1794 återvände P. till Neapel,
där han skrev en del operor för hovet. 1798
var han åter i Paris, där han två år senaré avled.
Piccolaflöjt [pi’kåla-], p i c k o 1 a f 1 ö j t,
även kallad flauto piccolo el. blott piccolo, liten
flöjt, oktavflöjt, se Flöjt och bild 5 å pl. vid
Éd. Manet.
Piccolo [pUkålå], it., liten. — 1) (Mus.)
Violino p., liten violin (”kvartsviolin”). —
Se vidare Piccolaflöjt. — 2) Hotellpojke;
upp-passargosse.
Piccolomini [it. utt. pikålåmi’ni, ty. utt. [-pi-kålå’-],-] {+pi-
kålå’-],+} italiensk adelssläkt, som från
1200-talet intog en mycket inflytelserik ställning
i Siena. Till släkten hörde bl. a. två påvar på
1400-talet, Pius II (Enea S il vio P.) och
Pius III.
Ottavio, ”furst P.”, hertig av A m a 1 f i,
härförare (1599—1656). Han deltog i österrikisk
tjänst i bömiska kriget 1618—20, blev 1627
kejserlig överste och chef för Wallensteins
livgarde, inträdde i Wallensteins nya armé hösten 1631
och stod vid Lützen 1632 på vänstra flygeln
mot Gustav Adolf. Trots den tillit och välvilja
Wallenstein visade honom, bl. a. genom att 1633
utverka åt honom kavallerigeneralsfullmakt, blev
P. ledaren av den sammansvärjning, som förde
till mordet på Wallenstein. Utom
marskalksstaven fick han till lön penningar och gods. I
slaget vid Nördlingen (1634) stod han vid ärkehertig
Ferdinands sida. Därefter kämpade han mot
holländare och fransmän och vann 1639 vid
Thion-ville en lysande seger över fransmännen under
Feuquières. I slutet av s. å. mottog P. befälet i
Böhmen mot svenskarna. Sedermera förlorade
han slagen vid Wolfenbüttel (1641) och
Breiten-feld (1642). 1644—47 förde P. befälet över
spanjorerna i Nederländerna men återgick 1648 i
kejserlig tjänst. Som kejsarens
”principalkommissarie” deltog han 1649—50 i
fredsexekutionskon-ventet i Nürnberg.
Pi’cea, bot., se Gran.
Picèn, kolväte med fem kondenserade
bensol-ringar, C22H14, förekommer i brunkolsbeck och
återstoden av petroleumdestillationen. Smp. 364°.
P. bildar med pikrinsyra karakteristiska pikrat.
Picènum, forntida landskap i mell. Italien vid
Adriatiska havet, s. ö. om Umbrien.
Pichegru [pi/gry’], Charles, fransk
militär (1761—1804). Han kunde som ofrälse ej
vinna officersbefordran och slöt sig därför till
revolutionen 1789. Han steg sedan hastigt, blev
1793 divisionsgeneral samt 1794 chef för
nordarmén. P:s erövring av Holland vintern 1794
—95 bidrog väsentligt till första koalitionskrigets
slut. Som chef för Rhen- och Mosellearmén
1795 trädde P. i förbindelse med
emigrantledaren prinsen av Condé och miste därför sitt
befäl 1796. Han blev 1797 president i ”de
femhundras råd” men anklagades för bourbonska
stämplingar och deporterades efter statskuppen
sept. s. å. till Guayana. Han rymde 1798 till
England och inledde med Cadoudal en
sammansvärjning mot Bonaparte. P. fängslades i Frank-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
