Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Piggsvin - Piggvar - Pigment - Pigmenttryck, pigmentkopiering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
Piggvar—Pigmenttryck
204
Vanliga piggsvinet.
svanspiggsvinet el. cuandun, C.
pre-hensilis, når en längd av uo cm, därav svansen
45 cm. I motsats till hos föreg. art finnas taggar
även på bålens undersida. Det förekommer i större
delen av Sydamerika. I Nordamerika
förekommer det i flera arter uppträdande ur sons 1
äk-t e t, Erethizon. Längden uppgår till 8o cm,
varav en fjärdedel kommer på svansen. Denna är
tillplattad, på översidan försedd med taggar och
nyttjas som ett
effektivt
försvarsvapen, med
vilket djuret
utdelar kraftiga
slag. Dess kött
ätes av
indianerna. Gamla
världens p. äro
j o r d
piggsvinen, fam.
Hystricidae. De
utmärkas av
längre taggar,
dj upt kluven
överläpp och
kraftiga
gräv-klor. Hos
k v a s t p i g g-
svinen el. taggråttorna, släktet Atherura,
är taggbeklädnaden svagt utbildad och svansen
lång. De bli högst 6o cm långa, varav 20 cm
komma på svansen, och förekomma dels i v. Afrika,
dels i Bortre Indien. Egentliga
piggsvinen, släktet Hystrix, utmärkas av kort svans,
beklädd med ihåliga taggar, täml. långa ben och
rundade öron. Taggarna, som äro de största, som
anträffas inom djurriket, bekläda huvudsaki. den
bakre hälften av kroppen. Det vanliga
piggsvinet, H. cristata, når en längd av 65 cm.
Svansen är u cm och höjden över skuldrorna
24 cm. De längsta taggarna äro 40 cm. Håren
liksom taggarna äro svartbruna och vita. Längs
halsen finnes en uppresbar man av långa borst.
Med svansens taggar framkallas ett skarpt
rasslande ljud, då djuret oroas, och samtidigt resas
bålens taggar. Arten finnes i Medelhavsländerna.
Piggvar, zool., se Flundrefiskar, sp. 655.
Pigme’nt (av lat. pi’ngere, färga). 1) {Med.)
Egenfärgade substanser, som uppträda inom de
levande organismerna, särskilt i djurvärlden. P.
kan fysiologiskt förefinnas inom skilda vävnader
(bindväv, epitel, ganglieceller, glatta
muskelceller, hjärtmuskelceller), har formen av små korn
el. korta stavar och företer till sin färg alltid
någon avart av brunt. Det i bindväven
förekommande p. utfyller ofta fullständigt hela
cellkroppen (utom kärnan), tillhörande ej sällan
synnerligen vitt utbredda bindvävsceller (färgbärare,
kromatoforer). Dessa cellers ofta
betydande greniga utskott kunna under inflytande av
nervretningar indragas, varigenom t. ex. i huden
färgväxlingar kunna uppstå. Pigmentutbildningen
i bindväv kan f. ö. växla på ett regelbundet sätt.
I människokroppen är kromatoforers förekomst
jämförelsevis obetydlig (t. ex. i ögats bindhinna
och i bruna födelsemärken, naevi). Pigmentering
i epitel är vitt utbredd. Hudens färgning hos
de färgade människoraserna är betingad av
starkare pigmentering av överhuden {epidermis). De
från denna härstammande håren äro mer el.
mindre rikligt pigmenterade men avpigmenteras vid
tilltagande ålder.
2) {Patol.) Uppträdande av p. som sjuklig
företeelse består i avlagring av färgade
substanser i kroppens vävnader. Det vanligaste utifrån
i kroppen införda p. utgöres av kolpartiklar, som
i form av sot och damm inandas och sedermera
avlagras i första hand i lungorna.
Pigmentbildning av blodfärgämnet äger rum oftast utanför
blodkärlen, ss. vid större el. mindre blödningar
i kroppens vävnader. P. av gallfärgämnesursprung
uppträder vanligast, när hinder för gallans
avflöde från levern och gallvägarna föreligger (se
Gulsot). Andra former av patologiskt p. är den
färgade substans, som bildas av cellerna i vissa
svulster (melanosarkom), samt den vid
Ad-disons sjukdom uppträdande mörkfärgningen av
hud och slemhinnor.
Pigmenttryck, pigmentkopiering,
fotografisk kopieringsmetod, hörande till
kromatme-toderna. Ett gelatinskikt, innehållande
färgämne, pigment, göres ljuskänsligt med kromat och
kopieras, varvid en mot belysningen svarande
s. k. härdbild, innehållande färgämne, bildas i
gelatinskiktet. Denna framkallas med varmt
vatten. Kopieringen utföres på ett p i g m e n t p a
p-p e r, försett med ett tjockt skikt av ohärdat
gelatin, innehållande i vatten olösligt färgämne.
Papperet är ej ljuskänsligt, kan erhållas i olika
färger och har stor hållbarhet. Det göres
ljuskänsligt (sensibiliseras) genom badning i en
lösning av ett kromat, t. ex. kalium- el.
ammonium-kromat, varefter det får torka i mörker. Det
har nu en svag ljuskänslighet men begränsad
hållbarhet. Papperet kopieras i bågljus el. dagsljus
genom ett kraftigt negativ el. diapositiv och
behandlas sedan med varmt vatten, som löser upp
allt ohärdat gelatin, så att endast härdbilden
förblir opåverkad. Men då denna ligger i ytskiktet,
kommer den att flyta bort, om pigmentpapperet
lägges ned direkt i varmt vatten. Man måste
därför först mjuka upp pigmentpapperet i kallt
vatten och pressa det med skiktet i intim kon
takt med t. ex. ett annat s. k. överföringspapper.
När båda sedan läggas i varmt vatten, lossnar
gelatinskiktet från sitt underlag, så att detta kan
dragas av, varvid gelatinskiktet sitter fast på
överföringspapperet. Genom badning och
överskölj ning med varmt vatten bortlöses allt ohärdat
gelatin, tills härdbilden framstår med klara
dagrar. överföringen kan även göras till glas,
metall el. annat underlag. P. ger en bättre
gra-dation än någon annan kopieringsmetod, bilderna
äro mycket vackra och hållbara, och färgtonen
kan bekvämt varieras genom valet av
pigmentpapper. P. har stor användning för
framställning av vackra utställningsbilder, för
färgkopiering och inom reproduktionstekniken. Vid
djuptryck överföras t. ex. bilder och text till
koppar-tryckytan genom p.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
