Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pipping, 3. Rolf - Pipping, 4. Hugo - Pipverk - Pir - Pira, Karl - Piraeus - Piraeuslejonet - Pirandello, Luigi - Piranesi, 1. Giambattista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
Pipverk—Piranesi
230
arbeten kunna nämnas ”Potenserande genitiv” (i
Studier i nordisk filologi, 1937),
”Ordspråksstu-dier”, 1 (därst., 1938), essäsaml. ”Språk och
stil” (1940) och den värdefulla översikten ”Den
fornsvenska litteraturen” (i ”Nordisk kultur”,
8 A, 1943). Sedan 1936 utger han den av
fadern grundade Studier i nordisk filologi.
4) Hugo Edvard P., den föreg:s bror,
nationalekonom (f. 1895), prof, vid Svenska
han-delshögsk. i Helsingfors 1928—41, vid
Helsingfors univ. sedan 1941. P:s skrifter röra bl. a.
penningfrågor (”Myntreformen år 1865”, dr-avh.,
1928) och konsumtionens teori (”Behov och
levnadsstandard”, 1935). Han har vidare förf.
”Finlands näringsliv” (1936, 2:a uppl. 1946) och
lämnat talrika bidrag till den av honom sedan 1948
red. Ekonomiska samfundets tidskr.
Pipverk, mus., se Orgel.
Pir (eng. pier), i en hamn utbyggd sten- el.
träkaj; även vågbrytare.
Pira, Karl, filosof (f. 1868 21/ii), fil. dr i
Uppsala 1896, lektor i Östersund 1909—16, i
Växjö 1916—33. I nära anslutning till den
boströmska filosofien har P. i sina skrifter
energiskt sökt klargöra och utveckla en rationell
idealism. Han deltog (1908) i stiftandet av
Bo-strömsförbundet, vars ordf, han blev 1916 och i
vars skriftserie han flitigt medverkat.
Piråe’us, se Peiraieus.
Piraeuslejonet. Vid arsenalen i Venedig är ett
sittande marmorlejon uppställt, vilket 1688 som
byte i kriget mot turkarna ditfördes från
Peiraieus (lat. Piraeus), där det sedan antiken
befunnit sig. Något av åren 1797—99 upptäckte J.
D. Åkerblad att det finns runslingor med
drakhuvud och knutmönster på lejonets sidor och
lår alldeles i stil med de uppländska runstenarna
från senare vikingatiden. Tyvärr är skriften på
stora sträckor hopplöst bortnött, men man har
trott sig kunna läsa sig till namn på män, som
Piraeuslejonet vid arsenalen i Venedig.
nämna sig svear och berätta, att de ha vunnit
guld.
Pirandedlo [-lå], Luigi, italiensk författare
(1867—1936), fil. dr i Bonn 1891. Han debuterade
med diktsamlingar, övergick sedan till novellistik
och prosaepik, där han visade sig påverkad av
sina sicilianska landsmän, framför allt Verga,
och gärna behandlade de sociala motsättningarna
och striderna på Sicilien. Vid nära femtio års
ålder började han skriva dramer, och hans
senare alstring är till största delen avsedd för
scenen; i många
skådespel återkomma
motiv och figurer från
novellerna. —
Bortsett från några
enstaka verk, är P:s
alstring genomgående
ägnad åt att belysa ett
och samma
väsentliga problemkomplex,
dualismen mellan liv
och levnadsform.
Tvånget för livet att
sammanpressas inom
en form och
omöjligheten att stänga in det
skapande, frihetskrävande, spontana livet inom
schemata, är ledmotivet för hans konst. Att
frigöra sig från formerna för livet är möjligt
endast för priset av livet självt (se t. ex.
romanen ”Salig Mattias Pascal”, 1925; it. 1894).
Den gamla uppfattningen av karaktären som
något enhetligt är falsk; varje mänskligt väsen är
ett formlöst, motsatsfullt kaos, ur vilket den
ena el. andra latenta personligheten kan stiga upp
och vinna övervälde över de övriga. Det ges
icke en rätt, en logik, ett förnuft utan så många,
som det finns människor, och varje människa har
så många, som hennes växlande känsloliv
skapar. Med utomordentlig intensitet och rik
uppfinningsförmåga har P. utvecklat sin åskådning;
hans dramatik kan likväl ej frikännas från att
ofta nog ge intryck av kyla, abstraktion och
upprepning. Skickligt byggda verk som ”Sei
per-sonaggi in cerca d’autore” (1921; sv. övers.
”Sex roller utan författare”, 1924) och ”Enrico
IV” (1922; sv. övers. ”Henrik IV”, 1925)
vun-no stor men flyktig framgång på europeiska
scener; under senaste år har dock intresset för
P:s dramatik åter stigit. I sv. övers, föreligga
utom de nämnda även ”Cosi è — se vi pare”
(1918; ”Alla ha rätt”, 1925), ”Vestire gli
ig-nudi” (1922; ”För att skyla sin nakenhet”, 1925),
”11 piacere dell’onestå” (1918; ”Anständighetens
vällust”, 1927), ”Trovarsi” (1932; sv. övers. ”Att
finna sig själv”, 1934). P. erhöll 1934
Nobelpriset i litteratur för sin ”djärva och sinnrika
nyskapelse av dramats och scenens konst”. —
Litt.: W. Starkie, ”L. P.” (2:a uppl. 1937); A.
Janner, ”L. P.” (1948); N. Zoja, ”L. P.” (s. å.).
Pirane’si. 1) Giovanni Battista (G i a m b a
t-tista) P., italiensk konstnär (1720—78). Efter
utbildning till arkitekt (i Palladios riktning) i
hemstaden, Venedig, kom P. 1740 till Rom. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
