Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Platina - Platinaföreningar - Platinalegeringar - Platinametaller - Platinera - Platinit - Platitude, plattityd - Platon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279 Platinaföreningar—Platon 280
och S. Rhodesia, där p. förekommer såväl i
anrikningszoner som i bergarter av olika slag,
duniter, noriter etc. Dunit, som innehåller 3 g
per ton, kan där anses som brytbar malm, medan
man på sina ställen i dunit har funnit ända till
52 g per ton. — P. har som en mineralogisk
sällsynthet (1928) anträffats i malmprov från
Västerbotten. — Priset på p. är underkastat stora
variationer. Under 2:a världskriget var det
mycket högt men sjönk katastrofalt 1945. I bearbetat
skick betingade det våren 1946 ett pris av 6—-9
kr per g. — Hur utvinningen av p. fördelar sig
på de skilda länderna efter kriget, är ännu ej
känt. 1937 producerade Canada 4,3 ton, Ryssland
3,1, Colombia och Sydafrika vardera 0,9 ton.
Världsproduktionen var c:a 10 ton.
P. är en gråvit, ganska mjuk metall med hög
spec. v. (21,5) och hög smpt (i,773?s). Dess kem.
tecken är Pt, atomnummer 78, atomvikt 195,23.
P. är en ädel metall, oföränderlig i luft vid alla
temp., den reagerar i stort sett endast med fri
klor, kungsvatten samt med svavel, fosfor, kol och
alkalier vid upphettning; den legeras lätt med de
flesta andra metaller. — P. användes till kemiska
och fysikaliska kärl och redskap, deglar,
elektroder m. m., och särsk. till elektroder, insmälta i glas,
på gr. av p:s låga utvidgningskoefficient, lägst
bland alla metallers och lika med vissa
glassorters. P:s egenskap att absorbera väte medför
påskyndande av en del reaktioner och gör, att p. i
finfördelat tillstånd användes som katalysator,
t. ex. vid framställning av svavelsyra och
salpetersyra, till gaständare etc. Tandläkarkonsten
använder p. särsk. som stift till stifttänder, också
på gr. av p:s ringa utvidgning, lika med
tandsubstansens. Största delen av p. konsumeras av
j uveleraryrket till smycken och infattning av
ädelstenar.
Platinaföreningar. Platinas atomvärden äro 2
och 4; den bildar elementära, positiva joner,
därjämte ett mycket stort antal komplexa, positiva
och negativa, med ammoniak, klor, cyan m. fl.
atomer och atomgrupper sammansatta joner.
Praktisk betydelse har kloroplatinasyra, H^PtQe
(+6H2O), gula kristaller, som erhållas vid
metallens lösning i kungsvatten. Salterna kallas
kloroplatinat, t. ex. ammoniumkloroplatinat,
(NH4)2PtCl6, svårlösligt och därför betydelsefullt
vid skiljandet av platina från åtföljande metaller,
likaså vid framställning för katalytiskt ändamål
av finfördelad platina, platinasvamp, vari det
övergår vid glödgning. Genom sönderdelning av
kolloidala lösningar kan platina erhållas ännu
finare fördelad, s. k. platinamoor el. platinasvart.
De lösliga kloroplatinaterna nyttjas även i den
kem. analysen för påvisande av kalium, då
kalium-platinaklorid el. kaliumkloroplatinat, K2PtCk, är
olöslig. Syran och dess salter ha fotografisk
användning.
Platinalegeringar. P. med iridium (10—20%)
äro hårdare än platina och ingå i rikslikare för
längd och vikt samt i reservoarpennspetsar;
legeringen med rhodium (io°/o) begagnas till
termoelement för temp. upp till i,6oo°.
Platinametaller, två grupper av ädla metaller
med likartade egenskaper, näml, rutenium,
rhodium, palladium (de lätta p., spec. v. 12,
atomvikt 102—107) och osmium, iridium, platina (de
tunga p.; spec. v. 21—22, atomvikt nära 200).
Platinèra, överdraga med platina.
Platinit, en kolfattig j ärn-nickellegering,
innehållande 46% nickel. P. har samma
utvidgningskoefficient som platina, varför den användes som
dennas ersättning i glödlampor.
Platitude [-ty’d], fr., plattityd, platthet,
smaklöshet.
Pla’ton (lat. Pia’to), grekisk filosof (427—347
f; Kr.) av förnäm släkt. Avgörande för hans
utveckling blev hans bekantskap med Sokrates,
av vilken han mottog undervisning till sitt 25 :e
år. Efter dennes avrättning uppsökte P. först
Euklides i Megara och besökte senare Egypten
och Kyrene. Återkommen till Aten, verkade han
några år som skriftställare och lärare. Därefter
begav han sig till s. Italien, där han lärde känna
pytagoréerna, och till Sicilien, vars härskare
Dio-nysios d. ä. mottog honom vid sitt hov. Efter en
brytning med Dionysios föll han i onåd, varpå
denne utlämnade honom till spartanerna, vilka
ut-bjödo honom på slavmarknaden. Friköpt av
ky-renaikem Annikeris, återvände han till Aten och
återupptog sin lärarverksamhet. Hans läroanstalt
kallades efter ett åt sagohjälten Akademos helgat
gymnasion Akademien. Ännu två gånger drev
honom hans strävan att förverkliga sina politiska
ideal till Sicilien, men hans försök misslyckades.
P:s skrifter bestå, utom några brev och en
skrift om definitioner, av filosofiska dialoger, i
vilka med få undantag Sokrates är huvudpersonen.
Dialogerna ”Laches”, ”Charmides”, ”Eutyphron”,
”Hippias minor”, ”Apologia” (Sokrates’
försvarstal), ”Kriton”, ”lon” och ”Hippias maior” ge
intryck av att motsvara verkliga sokratiska
samtal och räknas som ungdomsskrifter.
”Protago-ras”, ”Gorgias”, ”Euthydemos” och ”Kratylos”
antyda genom sitt omfång och den konstnärliga
framställningen en mera självständig ståndpunkt.
I ”Menon”, ”Menexenos”, ”Lysis”, ”Symposion”
och ”Phaidon” börjar idéläran framträda. I
”Po-liteia” (Staten; P:s största dialog), ”Phaidros”,
”Theaitetos” och ”Parmenides” fortsätter dess
utveckling. ”Sofisten”, ”Statsmannen”, ”Philebos”,
”Timaios”, ”Kritias” och ”Lagarna” antagas
härstamma från P:s ålderdom.
P:s filosofi, det första utpräglat idealistiska
system, som framställts, har utövat ett omätligt
inflytande, ej blott på filosofiens utveckling utan
även på dikt och religion. P. upptar
problemställningar från alla sina föregångare. Viktigast är
kanske inflytandet från den eleatiska skolan. Han
instämmer med denna i att det egentligt varande
utesluter all förändring; en viss mångfald måste
det enl. P. dock äga. De enskilda varelserna, t. ex.
människorna, äro förgängliga, den allmänna
bestämningen ”människa” är däremot en och
densamma i alla de enskilda och förändras icke med
dem. Detta allmänna är sålunda det sant verkliga
och kallas av P. för sakens idé. överallt, där ett
antal enskilda föremål bildar en art, där det hos
dem finnes något lika och gemensamt, ha vi att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
