Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polen - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
345
Polen
346
betet med P:s inre organisation slutfördes med
hans kröning till konung (1025). Icke utan svåra
förluster kunde hans efterträdare uthärda anfall
från grannarna. Ej sällan beroende av Tyskland,
inblandade de sig själva i Böhmens, Ungerns
och Rysslands inre strider. B o 1 e s 1 a w II
Smialy (reg. 1058—81) bar ännu kungatiteln;
han förjagades efter mordet på biskop Stanislaw.
B o 1 e s i a w III (reg. 1102—39) utbredde sitt
välde och kristendomen över västra Pommern
med staden Stettin samt öarna Wollin och
Rü-gen. Han delade i sitt testamente riket mellan
sina söner och bestämde Kraköwlandet och högsta
makten till den äldste, seniorn. Senioratet blev
dock ingen enande länk i staten utan en källa
till strider. Flera av Bolesiaws efterträdare
strävade att ena riket men mötte motstånd i
delstaterna; under halvtannat årh. var P. delat i
små-furstendömen. Från 1157 var P. ett län av
kejsarriket och gällde från slutet av uoo-talet också
som län av påvestolen. 1226 införde furst
Konrad av Masovien till försvar mot preussarna
Tyska orden till Chelmno (ty. Kulm). Sedan den
i Lillpolen regerande grenen av huset Piast 1279
utslocknat, kommo dess besittningar liksom
Pom-merellen att tillfalla Storpolens härskare P r z
e-mysiaw. Denne lät 1295 kröna sig till konung
över hela P. men lönnmördades kort därefter.
I kampen om tronen fick den bömiske konungen
Wenzel II av premyslidernas ätt småningom
överhanden och enade P. (1300).
P:s uppdelning i småfurstendömen bidrog till
decentralisering av kulturen och emancipation av
olika samhällselement. Privilegier och immunitet
utvecklades kraftigt. Det andliga ståndet fick
1180 frälse och reformerades sedan i Gregorius
VII:s och Innocentius IH:s anda. Ur furstens
gamla hird utvecklade sig ett ridderskap. Ett
borgarstånd uppstod och vann talrika lokala
privilegier; det förstärktes i mycket hög grad av
tyska element. Med undantag av de kolonister,
som voro bosatta där tysk rätt gällde, förlorade
bönderna sin ursprungliga frihet och blevo på
1400-talet livegna.
Efter Wenzel II :s och Wenzel HI:s (d.
1306) korta regeringar förenades P. utom
Masovien av Wla d y s 1 a w L o k i e t e k (reg.
1306—33). Denne lät kröna sig till konung 1320
och började en hård strid mot Tyska orden och
Böhmen. Efter Wladyslaws död måste P. lämna
Schlesien till Böhmen och Pommerellen till
Tyska orden. Lokieteks son K a z i m i e r z (Kasimir;
reg. 1333—70) erhöll genom en skicklig politik
och klok hushållning namnet den store.
Genom en rad lagar ordnade han landets inre
förhållanden och förskaffade det en väpnad makt
genom allmänt uppbåd; 1364 grundade han univ.
i Kraköw. Kazimierz var den siste konungen av
piasternas ätt, som kvarlevde i Masovien till 1526
och i Schlesien till 1600-talet. Av Kazimierz’
systerson och efterträdare Ludvig av Ungern
(av huset Anjou) erhöll adeln bekräftelse på
sina gamla privilegier och 1374 nya. Efter
Ludvigs död 1382 utnyttjades rivaliteten mellan hans
döttrar för att grundlägga rätten att välja
ko
nung. De lillpolska magnaterna förmådde
drottning Jadwiga (Hedvig) att 1386 äkta den
ny om vände fursten av Litauen Wladysiaw
Jagi el lo (d. 1434)-
Personalunionen mellan P. och Litauen
öppnade för P. en storartad möjlighet till utveckling
i ö. och gav det motståndskraft mot v. I slaget
vid Tannenberg 1410 krossade de förenade rikena
Tyska ordens makt. Nu började en rad
framgångar för jagiellonernas land: Böhmen utbad
sig 1422 och 1437 polska furstar till konungar;
Wladysiaw III (reg. 1434—44), som 1440
kallats till konung av Ungern, stupade vid Varna
i kamp för kristenheten. Befolkningen i Preussen
reste sig mot Tyska orden och underkastade sig
Kazimierz Jagielloriczyk (reg. 1447—
92), som i ett trettonårigt, hårnackat krig 1454
—66 befriade Västpreussen med Danzig och
gjorde Ostpreussen med Königsberg till ett län
under P. Adelsprivilegierna, som utvidgats av
Jagiello, ökades ännu mera under Kazimierz.
Snart uppstod en lagstiftande församling,
bestående av konung, senat och valda lantbåd.
Kazimierz placerade på Böhmens tron sin son
Wia-dystaw, som 1490 även blev konung i Ungern.
Däremot förenade sig andra grannar mot P.
Moskva slet hela furstendömen från Litauen,
Turkiet underkuvade Moldova. Jan Olbracht
(Johan Albrekt; reg. 1492—1501) misslyckades
med ett stort fälttåg mot turkarna 1497.
Alexander (reg. 1501—06) avstod fjärdedelen av
Litauen till Moskva. Först den kloke och
ekonomiske Zygmunt I Stary (Sigismund den
gamle; reg. 1506—48) lyckades splittra
fiendernas förbund; den siste mästaren av Tyska orden
och den förste fursten av Preussen, Albrekt av
Hohenzollern, tvangs att erkänna P:s
länshög-het (1525). Efter nederlaget vid Mohåcs 1526
förlorade j agiellonerna Böhmen och Ungern.
Smolensk gick förlorat 1513. Den siste
jagiello-nen, Zygmunt August (Sigismund August;
reg. 1548—72), lyckades bevara P. åt
katolicismen under reformationens jäsning, införlivade
Polska Livland med P. och Litauen samt
förenade därmed Kurland som län. Under trycket av
faran från Moskva förmådde han Litauen till
realunionen i Lublin 1569.
Under den första interregnumperioden (1573
—87) stadgades för ett par hundra år
huvuddragen i det polska statsskicket. Henrik av
Valois (1573—74) måste utom handfästningen
ed-fästa en rad grundläggande artiklar om religiös
tolerans, periodiska riksdagar och rätt att vägra
lydnad, om konungen kränkte lagarna. Från 1573
valde den tiotusenhövdade adeln tio gånger
konungar och hämmade dessas godtycke genom
handfästningar. Ur dessa bojor sleto sig varken
den kraftfulle Stefan Batory (Båthory;
reg. 1575—86) av Siebenbürgen, el. den
äregirige Zygmunt (Sigismund) III Vasa (reg.
1587—1632). Den förre vann en vacker
framgång, då han efter ett segerrikt krig lyckades
förmå Ryssland att 1582 erkänna Livland som
polsk besittning. Zygmunts utrikespolitik blev
mera vittsvävande; Sveriges unionsbrott inveck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
