Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Projektil - Projektilens bana och yttre form - Projektilens inre anordning och verkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
507
Projektil
508
sfärens tillstånd (luftens tryck och temp. samt
vind och nederbörd). Hastighetsförlusten
(retar-dationen) beror därjämte av p:s vikt (P). Ju
större denna är i förh. till p:s tvärarea, d. v. s. ju
större belastningen är IB — —-— ) , desto
\ w2:4/
mindre är hastighetsförlusten och desto större blir
skottvidden vid i övrigt lika förhållanden. — P:s
yttre form var urspr. sfärisk (rundkula).
Materialet var i äldsta tider sten, från 1300-talet
järn, urspr. massiva (f u 11 k u 1 o r), på 1600-talet
även ihåliga. För att öka skottvidden utan att
öka kalibern infördes på 1800-talet avlånga,
spets-försedda p. (spetskula). På 1900-talet ha
såväl p:s totala längd som spetslängden alltmer
ökats. Luftmotståndet har ytterligare kunnat
nedbringas genom att p:s bakplan givits en
avsmalnande form (torpedkula), särsk.
betydelsefull för p. med lägre hastighet än ljudets. För
att den avlånga p. skall gå genom luften med
spetsen före, måste den stabiliseras antingen så,
att p. bibringas erforderlig rotation kring sin
längdaxel (vid vanliga vapen genom att loppets
spiralvridna bommar ingripa i p:s styrmedel, vid
raketer genom snedställning av
utströmningska-nalerna, rotationsstabilisering), el. så, att p. är
försedd med fenor (fen-, pil- el. vingstabilisering).
Vid rotationsstabilisering brukades
som styrmedel först knappar, senare en el. flera
gördlar (vid kaliber < 20 mm mantel). Vid p.
med mycket stor utgångshastighet förekommo
räfflor i p:s gods som styrmedel. Rotationen och
luftmotståndet framkalla hos p.-axeln en konisk
pendelrörelse kring bantangenten och en
kompo-sant av luftmotståndet kommer att verka
vinkelrätt mot rörelseriktningen och mest åt den sida,
varåt p. roterar. P. drives därigenom ur
utgångs-planet (vertikalplanet) åt samma sida som
räff-lingen, avdrift. P.-banan blir således en
dubbelböjd kroklinje. Vid fenstabilisering
bibringas p. ingen el. endast obetydlig rotation.
Stabilisering uppnås genom att luftmotståndets
re-sultant vid en snedställning av p. framkallar ett
moment med avseende på dess tyngdpunkt, vilket
vrider p.-spetsen in mot bantangenten (fig. 2).
Under 2:a världskriget använde tyskarna långa,
fenförsedda p. (se Granat 2), sp. 194 och bild 8).
— En raketbana har en något annorlunda
form än den vanliga p.-banan. Raketen har i
början mycket låg hastighet. Banans första del blir
därför starkt krökt. På gr. av drivkraften ökar
emellertid hastigheten alltmer, varför banan blir
rakare. Sedan raketsatsen brunnit ut, upphör
drivkraften, och raketbanan blir en vanlig p.-bana.
Fig. 2. Fenstabiliserad projektil.
Stabiliserande moment = Q • a.
Fig. 3. Projektiler med mindre än 20 mm kaliber, a
sprängladdad projektil, b d:o med stål- och blykärna,
c spårljusprojektil.
P :s inre anordning och verkan. P.-verkan
eftersträvas dels mot levande mål (fysiologisk verkan),
dels mot ”döda” mål, ss. befästningar,
pansarfordon, flygplan och fartyg (materiell verkan).
Stundom eftersträvas ingen skadegörelse utan
endast t. ex. rök- el. lysverkan. — Fysiologisk
verkan åstadkommes främst medelst massiva
gevärs- och pistolkulor samt medelst skrot och
splitter från kartescher, granatkartescher och
sprängladdade p. av olika slag. Den uppstår dels
på gr. av sj älva stöten vid anslaget,
stötverkan, dels på gr. av kulans (skrotets)
inträng-n i n g i målet. P. av mindre än 20 mm
kaliber, främst avsedda för fysiologisk
verkan, bestå av en mantel av kopparnickel el.
tom-bakpläterat stål samt en kärna av bly el. vanligt
stål. Automatvapen av 12—14 mm kaliber utrustas
stundom även med sprängladdade p., vanl.
rymmande en mindre sprängsats, en enkel
tändinrätt-ning för denna och en liten blykärna (fig. 3 a
—b). För att underlätta inriktning av vapnet
mot målet förses p. ofta med spårljus (fig.
3 c). P. av 20 mm el. större kaliber,
avsedda för bl. a. fysiologisk verkan, utföras
i regel som hål-p., inrymmande
sprängämne el. blykulor och försedda med
tändinrätt-ning för att bringa p. till brisad (krevad) vid
anslaget el. i luften. Då en sprängladdad p.
briserar, uppdelas godset i ett stort antal
sprängstycken (skrot). Även chockverkan kan härvid
erhållas på gr. av den tryckvåg, som bildas vid
brisaden. Slutl. eftersträvas fysiologisk verkan
med vissa special-p., t. ex. gasgranater (se
Gasstrid, sp. 747). — Materiell verkan utgöres
främst av stötverkan på gr. av p:s anslagsenergi,
detonations- (min-) och splitterverkan på gr. av
energiinnehållet i p:s sprängladdning samt
brandverkan. Stötverkan (inträngning i och ev.
genomslag av målet) eftersträvas främst mot
motståndskraftiga mål, ss. fartygsplåtar,
strids-vagnspansar, betongmurar och jordtäckningar. På
enbart stötverkan grundar sig verkan av pansar-p.
och -granater mot pansarplåtar (jfr
Pansar-värnsvapen). — Stötverkan och detona-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
