Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reuter, Ludwig von - Reuter, 1. Odo Morannal - Reuter, 2. Enzio - Reuterdahl, Henrik - Reuterholm, ätt - Reuterholm, 1. Esbjörn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■921
Reuter—Reuterholm
922
R. tjänstgjorde under i :a världskriget bl. a.
som fartygschef å slagkryssare och befälhavare
för spaningsstyrkorna samt överförde i nov.
1918 den utlämnade tyska flottan till Scapa
Flow, där han emellertid 21/e 1919 lät sänka
största delen av de internerade fartygen. R.
utgav ”Scapa Flow. Das Grab der deutschen
Flotte” (1921).
Reuter [rö’j-]. 1) Odo Morannal R.,
finländsk zoolog (185c—1913), doc. i
Helsingfors 1877, e. o. prof, i zoologi där 1882—1910.
R. var en synnerligen produktiv förf., särsk.
inom den deskriptivt-systematiska entomologien
och insektbiologien. De flesta och viktigaste av
lians arbeten inom den förra äro ägnade åt
skinnbaggarna. Bland hans populärvetenskapliga
skrifter märkas ”De lägre djurens själslif” (3 bd,
1886—89), ”Djurens själ” (1907) och
”Insekternas levnadsvanor och instinkter” (1913).
2) Enzio Rafael R., den föreg:s bror,
zoolog (1867—1951), doc. 1897, adjunkt i anatomi
samt statsentomolog 1901, prof, i zoologi 1910,
allt vid Helsingfors univ. R:s forskning
omfattar huvudsaki. fjärilarnas morfologi och
systematik, för lantbruket skadliga djur,
växtpara-siter och kvalster.
Reuterdahl [rö’j-], Henrik, ärkebiskop,
teolog (1795—1870). Han var 1817—26 docent
•och sedan prefekt vid det i Lund 1809
upprättade teologiska
seminariet. I sina tidigare
skrifter framträdde
R. som
Schleierma-chers förste mera
betydande lär j unge i
Sverige. Han utgav
en rad smärre
vetenskapliga avh., de
flesta på latin, i exegetik,
kyrkohistoria och
religionshistoria. 1828,
då R. tills, m. J. H.
Thomander bör j ade
utge Theologisk
Quar-talskrift, betecknar
en vändpunkt i hans teologiska författarskap.
Tidskriften (1828—32 och 1836—40 utg. av R.
och Thomander) låg från början på ett högt
plan, och dess insats i den svenska teologiens
historia måste skattas mycket högt. R. var
själen i företaget och den flitigaste författaren.
Efter seminariets upphävande blev han 1833
förste teol. adjunkt och var 1838—44 univ:s
bibliotekarie. Under denna tid undervisade R. i ett
flertal teologiska discipliner men koncentrerade
alltmer sitt författarskap på kyrkohistorien.
Bland hans arbeten under dessa år märkes hans
stridsskrift ”Om det theologiska studium med
särskilt hänseende till Sverige” (1832). Arbetet
kan betraktas som en förstudie till hans
värdefulla encyklopediska huvudarbete, ”Inledning till
theologien” (1837). 1844 blev R. ord. prof, i
dogmatik och följ, år i kyrkohistoria (med
dom-prosteriet som prebende). ”Svenska kyrkans
historia” (4 bd, 1838—66; går till 1533) är hans
förnämsta vetenskapliga verk och måste genom
sin strängt kritiska urkundsforskning sägas vara
grundläggande för en metodisk bearbetning av
Sveriges kyrkohistoria. — R. blev riksdagsman
1844 och deltog med stort intresse i det
politiska livet. 1852 blev han statsråd och chef för
Ecklesiastikdep. och förfäktade som sådan èn
konservativ kyrkopolitik. 1855 lämnade han med
glädje taburetten för biskopsstolen i Lund men
utnämndes redan 1856 till ärkebiskop. Under
R:s ämbetstid avskaffades ståndsrepresentationen
— en förändring, vars verkningar han motsåg
med största oro — och tillkom
kyrkomötesin-stitutionen. R. presiderade som det första
kyrkomötets ordf. 1868. Som ärkebiskop hävdade
han alltjämt ett konservativt ”högkyrkligt”
program, om än med åren icke lika strängt som
under statsrådstiden. Han kände sig emellertid
fullt solidarisk med den ”högkyrkliga” riktning,
som hade sitt organ i den i Lund 1855—63
utkommande Svensk Kyrkotidning, och skrev där
flera osignerade artiklar. R. blev led. av Sv.
akad. 1852. Av L. Weibull utgå vos 1920
”Ärkebiskop R:s memoarer”, omfattande
tiden tills han blev ärkebiskop. Brev av R.
äro tryckta i Samlaren 1905 och Hist. Tidskr.
för Skåneland s. å.; G. Aulén utgav 1915 ”Brev
till H. R.”. — Litt.: P. Genbergs minne av R.
(i ”Sv. akad:s handlingar ifrån 1786”, d.
XLVH); A. N. Sundbergs skildring av R. i
”Lefnadsteckningar öfver Sv. Vet. akad:s efter
år 1854 aflidna ledamöter”, II (1883); G. Aulén,
”H. R:s teologiska åskådning” (1907).
Reuterholm [rö’j-], ätt, härstammande fiån
Esbjörn Pedersson (1647—1710), arrendator av
kungsladugården Fiholm, sedan ägare av Ekeby
säteri, båda i Rytterne sn (Västmanland).
Dennes son, Nils Esbjörnsson (1676—1756), från
1697 i diplomattjänst, adlades 1708 von R.,
blev krigsråd 1715, friherre R. 1735,
landshövding i Närke och Värmland 1739. Hans son
var nedannämnde R.i); ätten utslocknade 1864.
1) Esbjörn Christian R., frih., riksråd
(1710—73). Efter några ungdomsår på
ämbetsmannabanan delade R. sin tid mellan hovet, vid
vilket han uppnådde hovmarskalks rang, och
sina gods samt levde i sju år i
tillbakadragenhet på Svidja i Nyland, sysselsatt med lärda
samlingar, som dock gingo förlorade genom
vådeld. Han uppträdde på riddarhuset vid flera
riksdagar från 1734, men spelade en roll först
1760—62, då han på mössornas sida gick till
storms mot bl. a. hattarnas utrikespolitiska
”system”. Riksråd vid regimskiftet 1765, uppträdde
han som en sträng och formalistisk väktare över
ämbetsverken. Då konungens tronavsägelse 1769
ledde till öppen partipolitisk konflikt, torde icke
minst R:s beteende ha bidragit att isolera
rådet, som måste finna sig i riksdagens
inkallande och därmed i sitt fall (1770). På riksdagen
var R. en av de häftigast angripna men också
den ende, som försvarade sig med kraft.
Medlem även av det nya mössrådet 1771, befann
han sig vid den gustavianska revolutionen följ,
år på Svidja, där han av J. M. Sprengtportens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
