Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Richardson, Sir Ralph - Richardson, Samuel - Richelieu, 1. Armand Jean du Plessis de - Richelieu, 2. Louis François Armand du Plessis de - Richelieu, 3. Armand du Plessis de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
Richardson—Richelieu
12
Old Vic Co. och har dessutom varit knuten till
olika London-scener. Han är en utomordentlig
karaktärsskådespelare och har bl. a. gjort sig
känd som Shakespeare-tolkare. Han har även haft
framgång inom filmen (bl. a. i ”ögonvittnet”).
Richardson [ri’t/adsn], Samuel, engelsk
författare (1689—1761), tidigt boktryckare i
London. R. var femtio år, då han skrev sin första
roman. Hans ursprung-
liga avsikt var att för-
fatta en brevställare;
härur växte fram
brevromanen ”Pamela,
or virtue rewarded”
(1740; sv. övers.
1783). Boken rönte
genom sin psykologi
och rikedom på små-
drag ur det borgerliga
livet den största fram-
gång. R:s andra och
bästa roman, ”Claris-
sa, or the history of
a young lady” (7
bd, 1748), är ävenledes i brevform. Lägre står
hans sista roman, ”Sir Charles Grandison” (7 bd,
1754; sv. övers. 1779—80). R. var en fin kän-
nare av kvinnohjärtat och ägde djup känsla.
Oaktat framställningens bredd äger han förmåga
att fängsla läsaren. Hans romaner spredos inom
kort över hela Europa, prisades och efterbildades.
— Litt.: Biogr. av P. Dottin (1931).
Richelieu [ri/aljö’]. 1) Armand Jean du
P 1 e s s i s de R., hertig, kardinal, fransk stats-
man (1585—1642). R. bestämdes först för den
militära banan men övergick tidigt till det and-
liga ståndet. Redan 1606 blev R. biskop av
Luqon, en post, som gav honom rikt tillfälle
att använda sin stora administrativa förmåga. R:s
lidelsefulla politiska intresse förde honom emel-
lertid snart in på en annan bana. 1614—18 till-
hörde R. Marias av Medici förtroliga krets och
blev 1616 statssekr. för utrikes- och krigsären-
den. Då drottningen störtades 1617, drogs R.
med, men sedan han åstadkommit en försoning
mellan Maria och hennes son Ludvig XIII,
återvann han sitt inflytande och blev 1622 kardi-
nal, 1624 led. av statsrådet. Från sistnämnda år
till sin död var R. den egentlige ledaren av
Frankrikes öden. Utrikespolitiken upptog hans
främsta intresse, och här kunde också hans stora
realpolitiska begåvning helt göra sig gällande.
R. sökte fullfölja och fixera Frankrikes utrikes-
politiska traditioner: Habsburgs störtande och
uppnåendet av ”de naturliga gränserna”. Av real-
politiska hänsyn tvingades R. snart till ett tidtals
mycket intimt samarbete med det protestantiska
Europa. Redan 1624 sökte R. med väpnad makt
krossa det habsburgska inflytandet i Norditalien
men måste snart av inrikespolitiska skäl av-
stå från detta försök. Genom fördraget i Bär-
walde 1631 förband sig R. att lämna Sverige
subsidier i kampen mot kejsaren. Först efter det
svenska nederlaget vid Nördlingen tvangs R. att
öppet sluta upp vid de protestantiska makternas
sida. Åren närmast före R:s död fylldes av stora
militära framgångar både i Tyskland och i Spa-
nien. Trots intensiv utrikespolitisk verksamhet
var även R:s ingripande i Frankrikes inre för-
hållanden av delvis epokgörande betydelse. Hans
mål var tryggandet av den absoluta konungamak-
ten och krossandet av de faktorer i samhället,
som stodo i dennas väg. Måhända delvis även av
religiösa bevekelsegrunder vände sig R. mot hu-
genotterna och ledde personligen intagandet av
deras starkaste fästning, La Rochelle, 1628 samt
berövade dem betydelsefulla privilegier. R. lyc-
kades även bryta provinsparlamentens inflytande
på rikspolitiken och lade från strängt centralis-
tiska utgångspunkter grunden till en av monar-
ken helt beroende byråkrati (tillsättandet av ”in-
tendenter” för att övervaka provinsguvernörernas
förvaltning). För arméns organisation inlade R.
även stora förtjänster. Till Ludvig XIII stod R.
i allm. i ett gott förhållande, ehuru hans många
fiender vid flera tillfällen voro nära att rubba
detta. De mest bekanta försöken att störta den
allsmäktige ministern äro Marias av Medici 1630
(”la journée des dupes”) och Cinq-Mars’ 1642.
Trots sin rastlösa politiska verksamhet hann R.
även med att framträda som en lärd och skarp-
sinnig teologisk författare. — En huvudkälla för
R:s historia äro hans ”memoarer” (för 1610—38;
utg. av A. Baschet 1880). R:s ”Lettres, instruc-
tions diplomatiques et papiers d’état” ha utgivits
av G. d’Avenel i 8 bd 1853—77. — Litt.: G.
Hanotaux och A. de La Force, ”Histoire du
Cardinal de R.” (6 bd, 1893—1947); G. Fagniez,
”Le père Joseph et R.” (2 bd, 1894); K. Fe-
dern, ”R.” (1926); A. Bailly, ”R.” (1934).
2) Louis F r a n q o i s Armand de Vigne-
rot du P1 essis de R., hertig, den föreg:s
systersons sonson, diplomat och militär (1696—
1788). Han var 1725—29 ambassadör i Wien,
och 1733—34 deltog han i Rhenfälttåget. Han
kämpade med utmärkelse vid Dettingen (1743)
och Fontenoy (1745). 1748 försvarade han tap-
pert Genua och blev s. å. marskalk. Som befäl-
havare för den franska armén i Hannover 1757
tvang han visserligen hertigen av Cumberland till
konventionen i Kloster-Zeven men försinkade där-
efter tiden med utsvävningar och skamlösa plund-
ringar samt blev 1758 fördriven ur Hannover
och avsatt från befälet. Återstoden av sin levnad
ägnade R. åt hovlivet. — R. var en typisk re-
presentant för 1700-talets franska aristokrati.
Hans otaliga kärleksäventyr ha utsmyckats av
traditionen och blivit ordspråk i Frankrike. R.
var far till grevinnan d’Egmont (se d. o.). —
Jfr R:s ”Mémoires authentiques, 1725—1757”
(1918).
3) Armand Emmanuel du Plessis de R.,
hertig, den föreg:s sonson, politiker (1766—
1822). I tjänst vid hovet 1789, sändes R. s. å. till
Wien och gick i rysk tjänst 1790. Han deltog i
kriget mot turkarna och blev 1803 guvernör i
Odessa, vid vars skapande han gjorde en stor
insats. Efter restaurationen återvände han till
Frankrike och blev efter ministären Talleyrand
och Fouché konseljpresident 1815—18. Han gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
