Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riding, East, North, West - Riding, Laura - Ridkonst - Ridning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
Riding—Ridning
30
i. På stället.
2. Fri skritt.
3. Samlad skritt.
4. Manövertrav.
5. Samlad trav.
6. ökad trav.
9. Ryggning.
10. Helomvändning i
skritt.
11. Helomvändning i
galopp.
12. Sluta under sid-
värts förflyttning.
Riding [råi’-], East R., North R., West
R., delar av Yorkshire i England.
Riding [råi’-], Laura, amerikansk författar-
inna (f. 1901). R. har framträtt med starkt intel-
lektuellt betonad lyrik (”Collected poems”, 1938),
essäistik och litteraturkritik samt en roman, "Trö-
jan ending” (1937).
Ridkonst, se Ridning.
Ridning. Man vet, att hästen användes för rid-
bruk redan omkr. 1500 f. Kr. Den äldsta kända
ridläran är skriven av Xenofon omkr. 400 f. Kr.
och visar, att r. stod högt vid denna tid. Sadel och
stigbyglar kommo dock ganska sent i bruk. Den
förra användes av romarna först under 1 :a årh.
e. Kr., trol. efter orientalisk förebild. Stigbygeln
är en asiatisk uppfinning, som överfördes till
Europa på 400-talet e. Kr. Dessa hjälpmedel bi-
drogo dock icke till höjandet av ridkonsten. Me-
deltidens riddarväsen gav åter ett visst uppsving
åt ridningen, men denna fick först i början av
1500-talet sin pånyttfödelse i Italien, sedan lättare
hästar och lättare sadelmundering kommit till
användning. Vid denna tid bildades i Neapel
den första ridakademien av adelsmannen Griso.
Bland dennes framstående efterföljare kunna
nämnas Pluvinel, Ludvig XIII:s ridlärare, pela-
rernas uppfinnare, samt hertigen av Newcastle,
som genom sin ridlära fick ett stort inflytande
på r., trots sitt fasthållande vid den olämpliga
stela skrevsitsen. Den, som återinförde den klas-
siska sitsen, innebärande att ryttarens tyngd skul-
le vara lika fördelad på sittbenen och skrevet,
samt härmed blev grundläggare av nu gällande
ridprinciper, var fransmannen F. R. de La Guéfi-
nière, Ludvig XV :s stallmästare. Hans ridlära,
”École de cavalerie”, av 1733 (sv. övers. 1828)
innehåller i många avseenden fullt moderna fält-
mässiga principer om ridning. De främsta nam-
nen inom r. under senaste årh. äro inom dressyr-
ridningen engelsmannen James Fillis (1834—
1913), vilken utgav bl. a. det förnämliga verket
”Principes de dressage et d’équitation” (1890),
samt inom fältridningen italienaren Caprilli, den
moderna hoppstilens grundläggare. Den person,
som utövat det största inflytandet på r:s utveck-
ling i Sverige, är Adam Ehrengranat genom sitt
1836 utg. verk ”Ridskolan el. ridläran”. — Inom
modern dressyrridning har man ganska länge
kunnat särskilja 2 linjeh’, en tysk och en fransk.
Den förra har genom ö^erwrivet stora fordringar
på hållning, schvung i gången och militärisk sits
med hög handföring i många fall lett till att
7. Samlad galopp.
8. ökad galopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
