Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ridning - Ridskola - Ridskolan (RS) - Ridsport - Ridsportförbund - Ridå - Riebeckit - Riefenstahl, Leni - Riefling, Robert - Riegl, Alois - Riego, Carl Olav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
Ridskola—Riego
34
där hästen rör sig ställd i nacken och böjd i
bålen under ökad samling på dubbla spår. Vid
öppna är hästen böjd från rörelseriktningen
med bakdelen på och framdelen innanför spåret;
i sluta är han böjd åt rörelseriktningen med
framdelen på och bakdelen innanför spåret. För-
vänt sluta utföres som sluta, men bakdelen
går på och framdelen innanför spåret. Vidare
märkas halv halt el. halvparad, som är
en övergående samling av hästen under rörelse,
varigenom steget för ett ögonblick förkortas och
tempot minskas, r y g gn i n g, ridning på
volt samt vändningar på framdelen och
bakdelen. — Litt.: ”Ridinstruktion” (1940); G.
A. Boltenstern, ”Amatörryttaren” (1927); H. v.
Heydebreck, ”Die deutsche Dressurprüfung”
(1929); H. Wynmalen, ”Equitation” (1938); W.
Müseler, ”Reitlehre” (i7:e uppl. 1940); A. Pod-
hajsky, ”Die spanische Hofreitschule” (1948).
Se även Ridsport och Ridskola.
Ridskola, anstalt för utbildning i ridning,
Svenska arméns r., som åtnjuter internationellt
anseende, är förlagd till Strömsholm (se Ridsko-
lan). De förnämsta utländska r. äro Spanska
hov-r. i Wien (f. n. i Wels i n. Österrike), där
arbetet bedrives enl. höga skolans principer, den
franska arméns r. i Saumur samt den italienska i
Pinerolo, känd för sin högtstående fältridning.
Ridskolan (RS) grundades 1868 och är sedan
s. å. förlagd till Strömsholm. R. lyder numera
närmast under pansarinspektören. Den har till
uppgift att utbilda befäl ur armén, främst ur
kavalleriet, i ridning och körning.
Ridsport, den tävlingsmässigt bedrivna rid-
ningen, vari man nu ej längre inbegriper kapp-
löpningarna, vilka betraktas som en fristående
tävlingsform. R. omfattar dressyrridning (förut
prisridning), prishoppning (förut hoppning), ter-
rängritt, fälttävlan (till häst), distansritt och
polo (hästpolo). R. i mera modern bemärkelse
började på 1860-talet efter fransk förebild be-
drivas under namn av concours hippiques. Ett
steg framåt togs i Österrike i början av 1880-
talet genom anordnandet av ryttarfester av mera
fältmässig art. Normerande för r. blevo de reg-
ler, som tillämpades vid Olympiska spelen i Stock-
holm 1912. Efter dessa samt än mer sedan Inter-
nationella ridsportförbundet bildats 1921, inten-
sifierades det internationella tävlingsutbytet i r.
avsevärt. Sverige har här gjort en synnerligen
framstående insats, bl. a. vid Olympiska spelen
1912—28. I de Nordiska ryttartävlingarna, som
ägde rum i regel vartannat år 1921—37, ha de
svenska lagen belagt tätplatsen alla gånger utom
1937, då danska laget vann. Ridsporttävlingar av
olika slag anordnas årl. av de svenska fältritt-
klubbarna, vanl. på våren. De största äga rum
i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Jönköping,
Malmö och Hälsingborg. Jfr Ridsportförbund.
Ridsportförbund. Ridsporten i Sverige hand-
has av Svenska ridsportens central-
förbund (SRC), bildat 1912 med styrelsen
förlagd till Stockholm. Under förbundet sortera
ett 20-tal fält- och ridklubbar samt Civila
ryttarförbundet, bildat 1924 med styrel-
NF XVIII —2
sen i Stockholm (tillhör SRC sedan 1926). SRC
är anslutet till Internationella rid-
sportförbundet, Fédération équestre In-
ternationale (FEI), som stiftades 1921 i Lau-
sanne.
Ridå (fr. rideau), förhänge, som på teatern
skiljer scenen från salongen. R. (aulaeum)
fanns redan i vissa antika romerska teatrar, där
den hissades upp från en fördjupning i podiets
framkant. R. enl. moderna begrepp omtalas först
som delad dragridå vid en föreställning inför
påven Julius II 1509. Den på ram spända, ver-
tikalt rörliga r. infördes, då scenhuset fått större
höjd. Skyddsridå av järn, avsedd att vid eldfara
avstänga scenen från salongen, kom snart i all-
mänt bruk efter branden av Ringteatern i Wien
1881.
Riebeckit [rib-], ett biåsvart till svart, na-
triumhaltigt, järnrikt, krokydolit närstående, mo-
noklint amfibolmineral, som förekommer i vissa
alkalirika graniter m. m.
Riefenstahl [ri’fanjtäl], Len i, tysk filmskå-
despelerska och filmregissör (f. 1907). R., som
även varit dansös, kom 1925 genom regissör Ar-
nold Fanck till filmen och spelade först i ”Det
heliga berget”. Hon hade sedan roller i ”Den
dödsdömda bataljonen”, ”Storm över Mont
Blanc”, ”Lavinen” (”På fjället i storm”), ”Det
blå ljuset”, som hon själv regisserade, och ”S. O.
S. Isberg.” 1933—36 ledde R. på uppdrag av
Hitler filmupptagningarna från de nationalsocia-
listiska partidagarna i Nürnberg (bl. a. ”Sieg des
Glaubens” och ”Triumph des Willens”). Vid u:e
Olympiska spelen i Berlin 1936 ledde hon film-
upptagningarna för den stora dokumentariska
filmen om spelen, som blev färdig i två delar
(”Fest der Völker” och ”Fest der Schönheit”)
och väckte allmän beundran för sitt tekniska och
artistiska mästerskap. R. anklagades efter kriget
för samarbete med nazismen men frikändes 1952
av en västtysk denazifieringsdomstol i Berlin.
Riefling [rl’f-], Robert, norsk pianist (f.
1911). R., som redan 1922 väckte uppseende med
sin pianistbegåvning och 1936 blev 1 :e pristagare
vid en skandinavisk musikertävling i Köpenhamn,
har sedermera genom sin utsökta tolkningskonst
och gedigna teknik placerat sig i den internationel-
la pianisteliten. 1941 grundade R. en pianistskola i
Oslo tills, m. sin bror R e i m a r R. (f. 1898).
Riegl [rigl], A 1 o i s, österrikisk konsthisto-
riker (1858—1905), från 1897 prof, vid univ. i
Wien. R. var en av de första, som klargjorde
sammanhanget mellan österländsk och antik konst
samt antikens övergång i medeltidens västeuro-
peiska konst. Bland hans mest betydande arbeten
äro ”Stilfragen, Grundlegungen zu einer Ge-
schichte der Ornamentik” (1893), ”Die spätrö-
mische Kunstindustrie” (2 bd, 1901—23), ”Das
holländische Gruppenporträt” (1902; ny uppl.
1931) och ”Die Entstehung der Barockkunst in
Rom” (1908; ny uppl. 1923).
Riègo, Carl Olav, skådespelare (f. 1891
21A). R. debuterade 1912 på Svenska teatern och
anställdes hösten 1914 vid Vasateatern, där han
under tio år var en av de bärande krafterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
