Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riksdag - Riksdagens revisorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
Riksdagens revisorer
62
år, med påföljd att också ovannämnda successivt
fungerande valkretsgrupper ökades till z8.
Genom smärre reformer under 1930- och 1940-
talen har sedan representationsskicket ytterligare
demokratiserats. 1937 blev rösträttsåldern den-
samma för landstingsval som för andra kom-
muner, d. v. s. 23 år, vad i sin ordning fick till
konsekvens, att rätten att välja led. av F. K. i
storstäderna återbördades till stadsfullmäktige.
1941 sänktes den kommunala rösträtten över lag
till 21 år, och 1945 blev denna ålder också grund-
lagsfäst för rösträtt till A. K. Som en konsekvens
av den enhetliga såväl kommunala som politiska
rösträttsålder, som kom till stånd 1937, upphäv-
des s. å. den kongruens mellan ålderskraven betr,
aktiv och passiv valrätt till A. K., som tidigare
existerat, och infördes enhetlig valbarhetsålder
för led. av samtliga kommunala representationer
och A. K. Den sattes nämnda år till 25 år men
sänktes 1949 till 23 år. Den rest av utskylds-
streck, som 1918 bevarades för de kommunala
valen, har spolierats likaväl som ännu efter 1921
även för val till A. K. existerande konkurs- och
fattigvårdsstreck. Det enda krav, som ännu stäl-
les på valmannen, utöver det att han under näst-
förflutna kalenderår fyllt 21 år, är, att han ej
står under förmynderskap. Valbarhetscensus för
F. K. slopades 1933.
Den viktigaste förändring näst efter de många
rösträttsreformerna, som 1866 års R. O. under-
gått, är den, genom vilken r. blivit en permanent
inst. och urtima r. helt upphävts. Förändringen är
betingad av den med åren växande svårigheten
för r. att bli färdig med sitt arbete på den tid,
som. R. O. utmätt som den normala, 4 mån. Gång
efter annan sökte man bot i inkallandet av
urtima r., men man fann sedan på utvägen
att låta den lagtima r. ”förpuppas” på så
sätt, att den på våren faktiskt men ej rättsligt
åtskildes; utan särskild kallelse kunde den sedan
i fall av behov på hösten åter träda i funktion.
Det är detta arrangemang, som man 1949 sökt
legalisera genom införande av vår- och höst-
session. Varje r. varar nu i regel från 10/i t. o. m.
31/i2. Vårsessionen avslutas senast 31/s, därest icke
beräknas kan, att behandlingen av framlagda
ärenden kan avslutas senast 15/«, då avslutningen
äger rum denna dag. Har r. beslutat uppskjuta
behandlingen av proposition el. motion, som ej
rör riksstaten, skola talmännen kalla r. till höst-
session efter 15/io. Extra sessioner kunna äga rum
på konungens kallelse el. på begäran av visst an-
tal riksdagsmän.
Sedan 1921 utse kamrarna själva sina talmän
och därtill vardera 2 vice talmän. öppen votering
i plena har införts 1925 för de flesta fall. Som
en viss modifikation av den i R. O. § 1 uttalade
principen, att svenska folket representeras av r.,
kan man betrakta den däri 1922 införda bestäm-
melsen om konsultativ folkomröstning.
R:s befogenheter finnas stadgade i 1809
års R. F. Även om denna i detta avseende under-
gått endast obetydliga formella förändringar
(t. ex. r:s delaktighet i krigslagstiftningen och i
utrikespolitiken), har dock r:s faktiska inflytande
under det förflutna seklet småningom betydligt
ökats. Varje kammarledamot har vid en lagtima
r. oinskränkt förslagsrätt, dessutom ha ut-
skotten i viss utsträckning rätt att taga initiativ.
Å andra sidan har också K. m:t en obegränsad
förslagsrätt, och varje k. prop. måste remitteras
till ett ständigt, eller i dess ställe tillsatt särskilt,
utskott, som skall avge sitt betänkande därom.
R. har ensam beskattningsrätten och
har steg för steg tilltvingat sig en detaljerad
statsreglerings- och revisionsrätt. Däremot kan
den ej enl. R. F. vägra att åtaga sig bevillning.
R. delar med konungen lagstiftningsrät-
ten, konungs och r:s samfällda bifall kräves.
Beträffande styrelsens förande, t. ex. beträffande
konungens ekonomiska och administrativa för-
ordningsrätt, har r. p e t i t i o n s r ä 11. Den kan
alltså besluta ”föreställningar och önskningar, att
hos konungen anmälas”. Men härvid är en gräns
satt, utöver vilken r. ej får gå. R:s kontroll-
rätt utövas genom konstitutionsutskottet, som
avger dechargebetänkande. Kontrollrätten utövas
vidare av statsutskottet och r:s revisorer. Dessa
utses årl. av r. De skola granska statsverkets,
riksgäldskontorets och riksbankens styrelse och
förvaltning. Berättelsen om granskningen av stats-
verket överlämnas till statsutskottet, som också
självt har granskningsplikt beträffande stats-
verket. Ytterligare organ för r:s kontroll äro
justitieombudsmannen, militieombudsmannen och
opinionsnämnden. — Litt.: Huvudarbetet är det
verk om ”Sveriges r.”, som enl. beslut av 1926
års r. utgavs 1931—38 av en av Riksgäldsfull-
mäktigc utsedd redaktionskommitté med N. Edén
som red. Det är uppdelat på Förra avd.: R:s
historia intill 1865, omfattande bd 1—8, och Se-
nare avd.: R. från 1866, omfattande bd 9—17.
En sammanfattande framställning har lämnats av
N. Edén, ”Den svenska r. under 500 år” (1935).
Om den diskussion, som senare förts om tiden
för r:s tillkomst, se G. Carlsson, ”Arboga möte
1435” (i Hist. tidskr., 1936), E. Lönnroth, ”Den
svenska r:s uppkomst” (i Scandia, 1943), N.
Ahnlund, ”Till diskussionen om 1400-talets svens-
ka riksmöten” (i Hist. tidskr., 1944) och K.
Kumlien, ”Problemet om den svenska r:s upp-
komst” (därst., 1947). Om senaste forsknings-
resultat och r:s utveckling efter det stora r.-
verkets tillkomst se N. Herlitz, ”Grunddragen av
det svenska statsskickets historia” (4:e uppl.
1952).
R. (da. rigsdag), i äldre tid i Danmark en icke
bestämt avgränsad beteckning för rikets högsta
församling, använd både om danehof, herredag
och stænderforsamling. Från 1849 är det den
folkvalda representationen, bestående av folke-
tinget och landstinget.
Riksdagens revisorer, i vardagligt tal kallade
statsrevisorer, vilka till ett antal av 12
jämte lika många suppleanter väljas av varje
riksdag, hälften av F. K. och hälften av A. K.,
ha enligt R. O. § 72 och för dem utfärdad in-
struktion av 22/ö 1925 att granska statsverkets,
riksbankens och Riksgäldskontorets förvaltning.
Ju mera tiden gått, desto mindre har granskning-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
