Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rilke, Rainer Maria - Rimbaud, Arthur - Rimbert - Rimbo - Rimbobanan - Rimestad, Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Rim—Rimestad
92
Ellen Key, ”En österrikisk diktare” (i Ord och
bild 1904); Lou Andreas-Salomé, ”R. M. R.”
(1928); F. Dehn, ”R. und sein Werk” (1934);
J. F. Angelloz, ”R. M. R.” (1936), ”R.” (1952).
Rim, i vidsträcktaste bemärkelse, består i att
samma ljud (el. ljudförbindelse) på ett bestämt
sätt återkommer i två el. flera ord. Under ter-
men r. sammanfattas då såväl stav- el. uddrim,
allitteration (se d. o.), och halvrim, as-
sonans (se d. o.), som slutrim, r. i in-
skränkt bemärkelse; blott för sistnämnda slags
r. i svenskan redogöres i denna art.
R. består i fullständig el. väsentlig samklang
mellan ljudförbindelser fr. o. m. en — i regel —
starktonig vokal till ljudförbindelsens slut. Abso-
lut identitet mellan i ett rimpar ingående ljud
föreligger ej alltid (t. ex. "sägen seglaren vä-
gen\”, där accenten är olika), och även bitoniga
stavelser kunna stundom bilda r. (t. ex. danserskor
— pärlemor; krönikan — kan). Efter det antal
stavelser, som ingår i r., indelas de i: enstaviga
(manliga): man — kan; tvåstaviga (kvinnliga):
kvinna — brinna; tog jag — slog jag; trestaviga
(löpande): tjusande — rusande; tjocknar nu —
slocknar nu; fyrstaviga: innerliga — evinnerliga;
förstockade mig — bockade mig. Bristfälliga i
akustiskt avseende äro t. ex. barn — van, vecka
— sticka, vilka ju blott äro assonanser; hit höra
sådana grupper som 1) traditionella r., som bero
på äldre uttal el. missförstådda språkformer
(t. ex. for(d)na — vordna); 2) r. för ögat el.
ortografiska r.: mans (genitiv av man = karl) —
svans (genitiv av svan), blomma — komma; 3)
dialektala r. (t. ex. fet — tät, blåst — frost);
4) vulgär rim, där ett rimord har el. uttalas med
väsentligt lägre stilvalör än det andra (t. ex.
stadde — hade). Homonymrim, r. på likalydande
ord med olika betydelse (t. ex. värden — världen,
färga — färja), el. på samma ord, enkelt och i
sammansättning (t. ex. satt — besatt, föremål —
ändamål), äro ofta otillfredsställande, medan upp-
repningsrim (t. ex. Sveaborg i Talis Qualis’ dikt
med detta namn) sällan förekomma utan avsedd
och vunnen effekt. Det gäller även om dubbel-
rim som tryggt håll — styggt troll, blånande gry-
ningen — dånande dyningen. — R. stå i allm. vid
versslut: stundom rimma led- och versslut, t. ex.:
Den höstnatt så lång i löndom en sång
sig stjäl mellan skurarna strida.
Stundom stå dock r. regelbundet på andra stäl-
len i versen (t. ex. i Bo Bergmans ”Människors
ögon”). Betydelsen och verkan av r. äro fler-
faldiga: rytmisk, musikalisk och stilistisk. Ryt-
miskt ha r. uppgiften att beteckna versslut och
att sammanfoga verser el. versgrupper till enhe-
ter, strofer. Musikaliskt och stilistiskt påverka de
liksom övriga akustiska medel känslan, stämning-
en, föreställningarna.
Regelbundna r. finnas i kristna latinska medel-
tidshymner, som möjl. upptagit bruket från re-
toriska predikningar. I tysk poesi finns det fullt
utbildat på 800-talet, i svensk på 1200-talet. —
Litt.: B. Risberg, ”Den svenska versens teori”,
2 (2:a uppl. 1936); R. Oldberg, ”En bok om
r.” (1945).
Rimbaud [räbå’], Jean Arthur, fransk
skald (1854—91)- R-, ett poetiskt underbarn, som
utövat ett bestämmande inflytande på nyare
fransk lyrik, knöt 1871 ett ödesdigert vänskaps-
band med Paul Verlaine, upplöst genom en ka-
tastrof, som förde den äldre skalden i fängelse,
medan R., ännu icke 20-årig, definitivt övergav
poesien och drog i landsflykt. Han dog i Mar-
seille efter att under mer än ett årtionde ha idkat
köpenskap i kustländerna kring Röda havet. Ver-
laine tryckte hans bästa dikter i sin essäsamling
”Les poètes maudits” (1884) och utgav en sam-
ling visionär prosalyrik under titeln ”Les illu-
minations” (1886). Själv befordrade R. till tryc-
ket endast ”Une saison en enfer” (1873; sv. övers.
1952). Flera uppl. av R:s samlade verk ha ut-
kommit efter hans död, även rymmande en in-
tressant korrespondens från den långa Orient-
vistelsen. — Se monogr. av E. Delahaye (1906),
J.-M. Carré (1926), F. Ruchon (1929) och P.
Debray (1949) samt O. Levertin, ”En före-
gångare till symbolismen” (i ”Essayer”, II, 1907).
Rfmbert, tysk prelat (d. 888), blev 865 Ansgars
efterträdare som ärkebiskop av Hamburg och
biskop av Bremen, besökte själv Sverige men för-
mådde icke under de upprörda tiderna mot slutet
av sitt pontifikat vidmakthålla kristendomens
ställning i Norden. R. är förf, till en biogr. över
sin företrädare, ”Vita Ansgarii” (utg. av G.
Waitz 1884; sv. övers, av G. Rudberg 1926),
som meddelar åtskilliga tillförlitliga upplysningar
om förhållanden i Danmark och Sverige under
800-talet. Liksom Ansgar blev R. ett Hamburg-
Bremenskyrkans helgon. En legend om R., ”Vita
Rimberti”, framställer R. enl. vanlig medeltida
helgonschablon.
Rimbo. 1) Socken i Stockholms län (Roslagen),
Sjuhundra härad, v. om Norrtälje; 77,70 km2,
2,570 inv. (1953). Kyrktrakten är en odlad slätt-
bygd, omgiven och uppdelad av bergiga, block-
rika skogsmarker och sjöar. 1,685 har åker. Egen-
domar: Ekebyholm (se d. o.), Ekeby m. fl. Kyr-
kan är från 1400-talets senare del. Ingår i R. och
Rö pastorat i Ärkestiftet, Sjuhundra kontrakt.
Tillhör storkommunen Sjuhundra.
2) Municipalsamhälle (sedan 1914) i R. 1), 19
km n. v. om Norrtälje; 1,44 km2; 1,135 inv«
0953)- Från R. utgå Stockholm—Roslagens järn-
vägars linjer till Stockholm, Hallstavik och Norr-
tälje. R. har apotek, provinsialläkare och distrikts-
veterinär samt några industrier.
Rimbobanan, se Stockholm—Roslagens järn-
vägar.
Rimestad, Christian, dansk författare
(1878—1943), mag. art. 1903, fil. dr 1927. IL
utgav en rad lyriska diktsaml. av den finaste
poetiska kultur, utpräglat fransk-symbolistiskt
orienterade, bl. a. ”Kærlighetsdigte” (1920), ”Ele-
gier og hymner” (1926). Som litteraturhistoriker
och kritiker var han diktarnas spirituelle och sym-
patiserande tolk mera än deras domare: ”Fransk
poesi” (1905), ”Belgiens store digtere” (1915),
”Fra Stuckenberg til Seedorf” (2 bd, 1922—23),
”Baudelaire” (1927). R. utgav också en del böcker
om konst, ”K. O. Hilkier” (1936), ”Helge Helme”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
