Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romerska riket - Revolutionstiden - Kejsartiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Romerska riket
196
Caesar blev konsul nästa år och därefter pro-
konsul för fem år i Gallia cisalpina och Gallia
narbonensis. Som sådan drev han germanerna
tillbaka och erövrade det övriga Gallien; Rhen
blev gräns. Vid triumviratets förnyande (56) för-
längdes hans ståthållarskap för fem år, Pompeius
erhöll Spanien, som han förvaltade från Rom,
och Crassus Syrien, där han stupade i nederlaget
vid Carrhae mot parterna (53). En spänning upp-
stod mellan Caesar och Pompeius, vilken alltmer
närmade sig senatspartiet. Brytningen blev öppen,
då Caesar (i början av 49) övergick gränsfloden
Rubicon med sin här. Pompeius, som vänt sig till
östern, blev slagen vid Farsalos (48) och flydde
till Egypten, där han blev mördad. Caesars makt,
som han utövade i de hellenistiska monarkernas
anda, kläddes legalt i diktaturens form. De
gammalromerska idéerna, som han satte sig över,
bildade den ideella bakgrunden för den samman-
svärjning, som ledde till mordet på honom 15
mars 44.
Senaten sympatiserade med de sammansvurna,
medan konsuln Antonius sökte svinga sig upp
till makten genom att egga folkets missnöje. Mot
Antonius använde senaten, som leddes av C i-
c e r o, Caesars adoptivson Octavianus, vil-
ken samlat en här. Antonius blev besegrad, men
Octavianus bröt därefter förbundet med senaten
och slöt med Antonius och Lepidus det andra
triumviratet (43), vilket erhöll legal form. Sedan
Cassius och Brutus besegrats vid Filippi (42)
och riket uppdelats så, att Antonius fick Östern,
och Lepidus nödgats att träda tillbaka (36), upp-
rätthölls enigheten mellan de båda endast med
stora svårigheter; slutligen bröt krig ut, och
Antonius blev besegrad i sjödrabbningen vid
Actium (31). Segraren följde den flyende mot-
ståndaren till Egypten och gjorde detta rike till
provins. Octavianus var ensam herre i riket, och
kejsardömets upprättande kan dateras till senats-
akterna 13 och 16 jan. 27, genom vilka hans
ställning ordnades och han erhöll hedersnamnet
Augustus.
Kejsartiden. I motsats till Caesar hyllade
Augustus de gammalromerska traditionerna men
insåg också klart den personliga maktens nöd-
vändighet. Han handlade därefter, och så kom
monarkien till världen, ”insvept i republi-
kanska lindor”. Ståthållarskapet över alla pro-
vinser, i vilka en här stod, överlämnades åt kej-
saren, faktiskt för livstiden; han utövade styrel-
sen genom ombud, legati. Kejsaren fick därige-
nom överbefälet över hela hären, utrikespolitiken
och största delen av statsinkomsterna. Senaten be-
höll några provinser i rikets inre och skötseln av
Italiens angelägenheter men visade sig ej fullt
mäktig sin andel av statsförvaltningen. I stats-
livets inre kunde kejsaren ingripa som inneha-
vare av en t r i b u n m a k t, överordnad de öv-
riga folktribunernas. I den yttre politiken strä-
vade Augustus att skaffa riket naturliga gränser;
i n. flyttades gränsen fram till Donau, men för-
söket att skjuta fram den från Rhen till Elbe
misslyckades (nederlaget i Teutoburgskogen 9 e.
Kr.). Romarnas herravälde i riket fick ett ut-
tryck däri, att legionerna bildades av medborgare;
bredvid dem stodo hjälptrupper, sammansatta av
provinsbor, vilka efter slutad tjänst erhöllo med-
borgarrätt. Samhällets indelning i stånd (sena-
torer, riddare, folket) lagfästes. Augustus’ sty-
relse vilade i hög grad på hans person; hans för-
valtning sköttes av hans husfolk.
Hans styvson och efterträdare T i b e r i u s
(reg. 14—37 e. Kr.) fortsatte i hans spår. Pre-
toriangardet sammandrogs i ett läger i Rom.
Caligula (reg. 37—41) var gripen av makt-
yrsel. C 1 a u d i u s (reg. 41—54) var en svag
natur, men hans regering har utfört anmärknings-
värda ting, erövringen av Britannien, koncentra-
tionen av de kejserliga provinskassorna till Rom
m. m. N e r o (reg. 54—68) framkallade resning
genom sitt slöseri och sin liderlighet. Vid hans
död framträdde den fara, som låg i bristen på en
tronföljdsordning. Olika arméavd. utropade var
sin kejsare, mellan vilka vapnen fingo avgöra.
Ur striden framgick som segrare befälhavaren
för armén i Judéen, Vespasianus (reg. 69
—79), en man av borgerlig härstamning, som
återställde rikets rubbade finanser. Under hans
son T i t u s (reg. 79—81) inträffade Vesuvius’
bekanta utbrott. Hans andre son, Domitianus
(reg. 81—96), var en duglig förvaltare men miss-
tänksam och tyrannisk. Han blev slutligen mör-
dad. Med T ra jan us (reg. 98—117) uppsteg
den förste provinsialen på Roms tron. Han var
en dådkraftig härskare; han erövrade och kolo-
niserade Dacien samt i slutet av sin regering
Mesopotamien, vilket emellertid åter uppgavs av
hans efterträdare Hadrianus (reg. 117—138).
Dennes betydelse ligger i hans reformer. Le-
gionerna rekryterades numera på förläggnings-
orterna, varigenom hären barbariserades. A n-
toninus Pius (reg. 138—161) har möjl. ge-
nom bristande energi bidragit att lössläppa de
olyckor, som bröto in under Marcus A u r e-
lius (reg. 161—180), bl. a. svåra krig med par-
ter och med germaner (markomanner och kvader)
vid mell. Donau. Krafterna ansträngdes hårt;
en myntförsämring började och fortgick sedan
i stigande grad.
Efter mordet på Marcus Aurelius’ oduglige son
Commodus (193) sålde pretoriangardet tro-
nen på auktion; olika häravd. utropade sina kej-
sare. Ur inbördeskriget framgick Septimius
Severus som segrare (reg. 193—211). Han
upplöste det gamla pretoriangardet och bildade
ett nytt av legionssoldater. Till börden afrikan,
var han en hård kraftnatur, som gynnade sol-
daterna och militariserade byråkratien. De följ,
kejsarna, Septimius Severus’ son Caracalla
(reg. 211—217), Heliogabalus (reg. 218—■
222) och Alexander Severus (reg. 222—
235), dogo en våldsam död. Under den sistnämn-
de ersattes det partiska riket av det nypersiska
(sasaniderna), och alemannerna gingo över Rhen.
Sedan kejsaren funnit döden i ett soldatupplopp,
upphöjdes den förste barbaren, trakern Maxi-
mi n u s, på tronen.
Den följ, ofullst. kända tiden är den stora
omstöpningstiden; den kallas för militäranarkien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
