Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rousseau, Jean Baptiste - Rousseau, Jean Jacques
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
Rousseau
280
lustspel av R., ”Le café” (1694), gjorde lycka i
Sverige, dit det lokaliserats av Kexel under ti-
teln ”Sterbhuscammereraren Mulpus” (1776).
Rousseau [roså’], Jean Jacques, schwei-
zisk-fransk författare (1712—78). Han var född
i Genève och härstammade från en fransk pro-
testantisk familj, som invandrat på 1500-talet R:s
mor dog vid hans födelse; fadern var en orolig
och hetsig natur. Sonen sattes i lära hos en bru-
tal gravör, från vilken han som 15-årig rymde,
omhändertogs av en katolsk lantpräst och sändes
till madame de Warens i Annecy, som skickade
honom till katekumenhospitset i Turin, där han
i aug. 1728 övergick till katolicismen. R. uppe-
höll sig därpå en tid i Turin men återvände
våren 1729 till madame de Warens. Med smärre
avbrott stannade han hos henne, småningom som
hennes älskare till 1740. I hennes hem studerade
R. musik, filosofi, historia, vitterhet, något na-
turvetenskap och gav lektioner i musik. 1740—
41 var han informator i Lyon och begav sig
hösten 1741 till Paris med en liten komedi och
en avh. om en förenklad notskrift, som han lyc-
kades få uppläst i Académie des Sciences. 1743
fick han anställning som sekr. hos franske am-
bassadören i Venedig. Han gjorde här politiska
studier under jämförelser mellan sin hemstads
och Venedigs statsförfattningar. Återkommen till
Paris, lärde han känna en ung, obildad flicka
från landet, Thérèse Le Vasseur, med vilken han
till sin död sammanlevde. De barn han fick med
henne skickade han till barnhuset; ångern här-
över bidrog att rikta hans tankar på etiska frå-
gor. Han författade några små teaterstycken och
operor, särskilt ”L’engagement téméraire” (1747),
hans bästa lustspel, och operan ”Le devin du
village”, som 1752 gjorde stor lycka vid hovet.
1749 läste han en prisfråga, som akademien i
Dijon uppställt: ”Ha vetenskapernas och kons-
ternas framsteg bidragit till sedernas renande?”,
och han skrev, i det att han med nej besvarade
frågan, den 1750 prisbelönta avh. ”Discours sur
les Sciences et les arts”, som väckte ett våld-
samt uppseende. Den efterföljdes 1755 av ”Dis-
cours sur 1’origine et les fondements de 1’inégalité
parmi les hommes”.
R. utvecklade 1756—61 en storartad produk-
tion, som väckte rörelse i hela det bildade Europa.
”Lettre å d’Alembert sur les spectacles” (1758)
utför vidare hans åsikter om konstens förhållan-
de till moralen. 1761 utkom i sex delar hans
kärleksroman ”La nouvelle Héloise”, varmed han
kom på höjden av sin popularitet, 1762 ”Contrat
social”, vari han framställde sina politiska idéer,
och s. å. den stora uppfostringsskriften ”Émile
ou de 1’éducation”. Personliga brytningar under
dessa år gåvo ökad skärpa åt den ideella mot-
sättningen mellan R. å ena sidan och encyklope-
disterna d’Alembert, Grimm, Diderot och Vol-
taire å den andra. R. gav sin framställning
av mellanhavandena i ”Confessions”. De verk-
liga olyckorna i R:s liv inbröto med parlamentets
häktningsorder med anledning av hans liberala
religiösa åsikter i ”Émile”, framställda som
”savoyardprästens trosbekännelse”. Han flydde
till Schweiz, men rådet i Genève brände lika-
ledes ”Émile” och utfärdade arresteringsorder.
Han fick under tre år en fristad i ett Fredrik
II :s område i Neuchåtel och skrev här sina
stridsskrifter ”Lettre å 1’archevéque de Paris”
(1762) och ”Lettres écrites de la montagne”
(1765). Befolkningen stenade emellertid 1765
hans bostad. Den engelske filosofen David Hume
förde honom till England, där han 1766 en tid
vistades i ro på godset Wootton i Derby. För-
följelserna hade gjort R. själssjuk, och miss-
tänksam mot Hume flydde han från England.
Han vistades under följ, år på olika platser i
Frankrike. 1770 återvände han till Paris och
bodde där som en ensling, oantastad av myndig-
heterna, under 8 år. Han skrev nu ”Rousseau
jugé de Jean-Jacques”, tre dialoger (1772—76),
och de vackra och konstnärligt mästerliga me-
ditationerna ”Réveries d’un promeneur solitaire”
(1776) samt avslutade sina ”Confessions”
(postumt 1781; sv. övers, av D. Sprengel, 4 bd,
1912—22). I maj 1778 flyttade R. på in-
bjudan av markis de Girardin till ett trädgårds-
hus vid Ermenonville men dog inom kort av
hjärtslag. Hans stoft flyttades 1794 till Panthéon
i Paris vid sidan av Voltaires.
R. har upptagit kulturproblemet till en mer
omfattande undersökning än någon före eller
efter honom. Hans grundfråga är förhållandet
mellan människonaturen och samhället. Han ut-
dömde sin tids samhälle, emedan det visade allt-
för stora sociala och ekonomiska olikheter, för-
tryck, förkonstling, själslivets splittring. Han vill
teckna villkoren för den kultur, som ger männi-
skan harmoni med sig själv och sina likar. Det
ideal, som föresvävar honom, är kulturens jäm-
vikt. Den allmännaste förutsättningen för denna
jämvikt är människans frihet. Människan, lärde
han, är av naturen god. Utvecklingen av män-
niskans förhärjande lidelser vill han övervägan-
de förklara ur de affekter, som sociala och eko-
nomiska olikheter gynna. Stödd på nämnda grund-
satser, framställer han i ”Émile” sin uppfostrings-
lära: uppfostrans mål skall vara att utveckla män-
niskans egna anlag i den mån de under uppväxten
anmäla sig. R. öppnade blicken för barnets in-
dividualitet, åskådningsundervisningens värde och
vilje- och känslolivets dominerande betydelse. Han
blev därmed pionjär för den moderna uppfostrans
teorier och praxis. Hans politiska skrift ”Contrat
social” utvecklar folksuveränitetens princip och
inverkade i hög grad på den franska revolutio-
nens idéprogram. R:s betoning av ett naturenligt
levnadssätt och av samliv med naturen har varit
utomordentligt fruktbar.
R:s ”Correspondance générale” (20 bd, 1924—
34) har utgivits av Th. Dufour. Litt. om R. är
utomordentligt rik. Nyare arbeten: J. Lemaitre,
”J.-J. R.” (1907; sv. övers. 1912); G. Gran,
”J. J. R.” (2 bd, 1911); P. M. Masson, ”La
religion de J.-J. R.” (3 bd, 1916); L. Ducros,
”J.-J. R.” (3 bd, 1908—20); I. Babbit, ”R. and
romanticism” (1919); M. Josephson, ”J. J. R.”
(1931); R. Derathé, ”Le rationalisme de J. J.
R.” (1948). Svenska arbeten äro H. Larsson,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
